Ute på en resa

Jag har blivit en spätta. Ja, inte en fisk, utan en mc-brutta, bönpalls-böna, sissy-bar-missy... Min hjärtevän kör motorcykel och jag får åka med. Bortsett från några åkturer i tidiga tonåren på lätt motorcykel är detta en ny upplevelse för mig. Att sitta upp bakom föraren på en HD och dra iväg ut på vägarna är en fantastisk upplevelse!

Man kommer så nära naturen på en motorcykel. Du ser havet av vitsippor i vägkanten, trädens spirande grönska, du känner alla dofter slå emot dig. Just nu mycket ko-rumpa men snart blir det blomsterängar och nyslaget hö. Jag ser den lilla haren som skuttar iväg, jag ser två rådjur ute på fältet som stannar upp mitt i en tugga och följer oss vaksamt med blicken. En flock fiskmåsar flyger efter en traktor som arbetar ute på åkern. 

Det är en häftig känsla när man gasar på ut på motorvägen, pirret i magen när farten accelererar, tänderna skallrar och det slår lock för öronen där inne i integralhjälmen! Farten är svindlande men inte skrämmande - bara spännande. Självklart måste jag lita på föraren till 100 procent och det gör jag.

Jag måste också vara lyhörd och följsam. Här finns inte utrymme för att streta emot, kämpa för min egen väg eller vara motvals. Det här är en pardans, han för och jag följer. Vägen svänger, motorcykeln lutar och jag följer med. Jag ska ju inte vara ett störande moment i åkningen utan ett komplement till föraren och hans fordon.

Jag sitter tätt bakom min hjärtevän och kramar om hans midja. Vi delar upplevelsen med varann och vi känner varandras närhet. Ren och skär glädje bubblar i magen och jag hinner inte tänka på annat än hur lycklig jag är. Trots att vi har tjocka overaller med extra kuddar på höfter, knän, axlar och armbågar och en hjälm som väger tonvis så känner man sig ändå tuff och lite cool.

Vi båda tycker det är roligt att titta och peka på saker vi ser utmed vägen. Titta där, se på det, såg du det där? Vi pekar och viftar och vinkar och allt eftersom skapar vi ett signalsystem med varann där olika klappar och tryck betyder olika saker. Så småningom kanske vi ska fundera på ett intercom-system där vi kan prata direkt med varann. Men signalsystemet är bra på två sätt. Dels skapar det en närhet mellan oss och dels har vi massor att prata om när vi kommer hem igen efter en tur.

Vi har påbörjat en resa. Slutmålet är inte bestämt, vi tar oss framåt bit för bit med magkänslan och livslusten som guider. Vi delar upplevelser och erfarenheter. Vi stöttar varann och gläds med varann. Om en av oss ramlar och faller, så faller båda, men vi hjälper varann upp igen och plåstrar om varann. För det är så man gör när man älskar varann.

H.D.S.L. 

Min spretiga hjärna

Jag gillar tekniska prylar. Jag har jobbat med datorer sedan 1987, då var jag en av pionjärerna i Sverige att få arbeta med Macintosh grafiska program. Sen dess har olika system passerat i min arbetsvärld - Xenotron, Norsk Data, Mac/Apple och PC i olika versioner. Det är min bästa vän på jobbet och jag har med tiden lärt mig lösa de mesta problemen som kan dyka upp. Man lär genom att pröva sig fram i de flesta fall, autodidakt som det heter med ett fint ord - självlärd.

Nu är ju mobiltelefonerna små handdatorer och egentligen klarar man mycket av sin datatrafik med den. Jag har också en Ipad som tjänstgör som dator och min gamla HP-pc står bara och samlar damm. Men i den finns en hel del bilder som jag måste hitta ett bra sätt att lagra på. Det finns ju många olika alternativ, bildserver på nätet, Icloud, dropbox, usb-stickor, extern hårddisk eller bränna över på dvd. 

Egentligen skulle man vara bättre på att framkalla bilder så man har "riktiga" foton att hålla i handen. Man kan ju också beställa fotoböcker som också är ett smart sätt att skapa bilder. För bilder är ju minnen. En bild säger mer än tusen ord, säger ju ordspråket. Det är så sant. En bild kan trigga igång en massa minnen, tankar och känslor. Påminner om det förflutna, visar upplevelsen igen, bär på sanningen.

Bilder dokumenterar våra liv, vår vardag, våra minnesvärda stunder. Vi fotar barnen allt eftersom de växer upp och gör livsavgörande framsteg som att lära sig krypa och gå, cykla, äta själv och andra mer eller mindre pinsamma ögonblick som blir förevigade. Vi fotar våra husdjur, naturen, varann, oss själva, semesterresan och andra upplevelser. Ja allt som betyder något i vårt liv vill vi fotografera. 

Själv har jag varit den som hellre står bakom kameran än framför, så det finns inte många bilder på mig som vuxen genom åren. Jag har aldrig gillat mitt eget utseende så det är väl en bidragande orsak. Men i min process att acceptera och gilla mig själv med mina fel och brister så försöker jag att se objektivt på mej själv. Det är en svår uppgift och jag märker att jag brister i självinsikt. Ibland dömer jag mej själv för hårt och ibland har jag beteenden som inte är konstruktiva.

Men att jobba med sig själv är förmodligen en livslång process, man blir aldrig färdig med sig själv. Så det gäller kanske att acceptera mig själv och förlåta mina fel och brister. För att ingen människa är perfekt, ingen är felfri, och det viktigaste är väl att inte döma någon annan heller. Jag äger inte livets måttstock där andra ska bedömas och mätas. Det är jag glad för! Jag ska bara försöka vara snäll mot de jag möter och vara lika snäll mot mig själv. 

Det här inlägget var inte planerat utan jag satte mig ner denna söndagskväll och bara skrev allt eftersom tankarna kom. Så nu ser ni hur min röriga hjärna funkar! Allt från jobb, datorer, teknik, fotografier, självkritik och livsfilosofi. Allt på 20 minuter från huvudet till fingrarna. Nu sitter jag i soffan och kan bara konstatera att livet är underbart, jag är lycklig men trött och jag är tacksam för allt fint som finns i mitt liv.

H.D.S.L.

Trädkramare

Kommunen där jag bor har varit ovanligt aktiva i vår med att såga ner och röja upp på gemensamma ytor. Träd och buskar har sågats ner, sly och grenar har rensats bort. Utmed genomfarten har all växtlighet tagits bort mellan vägen och bostadsområdet och blottat hus som man aldrig sett förut. Landskapsbilden förändrades radikalt.

En vän till mej sa lite skämtsamt att nu måste hon nog sätta på GPS:en för att hitta hem. För det är märkligt hur mycket det förändras när träd och buskar tas bort. Omedvetet använder vi oss av naturen runt oss som riktmärken där vi är. Utan dessa känner vi inte igen oss.

Jag minns efter den stora stormen Gudrun när man kom ut i skogen. Träden låg som ett gigantiskt plockepinn kors och tvärs. Hela skogen var förändrad, förstörd. Stigarna var övertäckta med grenar och alla riktmärken var borta. Rotvältorna gapade hotfullt vart man än vände sig.

Sedan kom skogsmaskinerna och körde sönder det som fanns kvar av stigarna och skogen blev aldrig mer den samma. För mig som tillbringat mycket tid i skogen genom åren med mina hundar, som motion, som terapiplats för själen och som ett gratis skafferi med svamp och bär - blev förändringen en sorg och saknad. Jag fick hitta nya skogar, nya stigar.

För 2,5 år sedan flyttade jag in till stan och mina skogspromenader blir inte lika frekventa. Men staden har sin charm den också, och jag fann nya vägar och leder som funkade för mig och hundarna. Precis som mitt själsliv, som fann nya tankevanor för livet, hälsan och lyckan. Jag trivs här, även om jag fortfarande har behov av att ta mig ut i skogen emellanåt och krama ett träd!

Varje morgon går jag en 20-minutersrunda med hunden innan jobbet, och då passerar vi en allé med björkar. Stora, vackra träd som ger skugga på sommaren och vindskydd på hösten. Men här om dagen var alla träd borta! De låg nedsågade och styckade i bitar på marken. Som en motorsågsmassaker, ett styckmord.

Varför berör det oss människor så mycket när gamla träd försvinner? Kanske för att de står där stabilt och tryggt år efter år, tiotals år, ja kanske hundratals år. De blir en symbol för det kända, det stadiga, det rotfasta. Vi känner oss lika vilsna och rotlösa som det nedsågade trädet och den förändrade naturbilden. 

På något vis kan vi känna en sorts kärlek till naturen, till skogen, till träden. De ger oss syre, skugga, vindskydd och en känsla av samhörighet. Allt som lever och växer har liv, människor, djur, träd och växter. Allt som har liv är värt att respekteras. Allt som lever kan förstöras, förändras, förstärkas och förlåtas.

"Förlåtelse är doften en blomma sprider på hälen som krossat den"

H.D.S.L.

Gått över gränsen...

Det har varit påsk helgen som gick, ja det är fortfarande Annandagen när jag skriver detta. På långfredagen åkte vi till en stuga som ligger drygt en mil bortanför Gislaved och några kilometer in i Västergötland. Då plötsligt byter människorna dialekt! På bara fem minuters resa i bil blir folket västgötar med sin speciella dialekt, uttryck och läten. "Haa, haa" säger dom istället för ja, javisst eller jajjamensan. De låter så godmodiga, västgötarna, och är det säkert också.

Man säger ju att smålänningar är snåla och frågar "vad kostar det?" Men västgötar lär säga med ett förvånat uttryck "kostar det något?" Själv har jag inte märkt någon större skillnad mellan smålänningar och västgötar förutom dialekten då. Möjligtvis då att smålänningen har lite mer av entreprenörskapet i sig. Det är väl inte för inte att vi har vår egen "Gnosjöanda".

När långfredagen övergick i kväll fick vi för oss att åka ner till Helsingborg. Vi hade planer på att besöka Helsingør under Påskafton och konstaterade att det skulle vara gott att vara på plats söderut redan på fredagskvällen. Sagt och gjort. Vi checkade in på vårt hotell och gjorde oss hemmastadda. På lördagen kunde vi unna oss en sovmorgon innan vi tog färjan över sundet till Danmark och Helsingør.

Det tog bara 20 minuter med båt över gränsen till ett annat land. Och verkligen - det märks att det är ett annat land. Danskarna har inte samma svårmod och allvar som vi svenskar kan dras med. De känns liksom lite mer avslappnade och lever lite mer med en klackspark. Människor sitter på uteserveringarna och dricker öl och röker redan tidigt på förmiddagen. Främlingar pratar och skojar med varann och Hälsovårdsmyndigheten verkar ha tagit ledigt... 

På svenska muséer står det på skyltarna " Var vänlig vidrör ej föremålen" men i Danmark står det " Icke pille". Det sammanfattar våra olika kynnen, tycker jag. Vi är så noga med alla regler och föreskrifter, danskarna går mer på känsla och enkelhet. Inga krusiduller liksom. Och det konstigaste av allt är att alla svenskar som är där trivs och blir likadana! Men vi återgår till svenskheten på färjan tillbaks till hemlandet.

Helgen avslutade vi med att avverka första etappen av en promenad runt sjön Vidöstern. Vi blev 8 personer som gick de 1,4 milen i etapp ett med fikastopp efter 9 km. Det var vänner till hjärtevännen som deltog i denna promenad och om två veckor blir det etapp två. Totalt blir det en runda på ca 5 mil och det krävs lite logistik med att köra bilar och matsäckar till start, paus och stopp. Mycket bra var det i alla fall och så roligt att lära känna hans vänner. 

Vädret har varit underbart hela helgen och det gör allt så mycket trevligare. Vi har korsat många gränser, olika landskap, länder och nya vänner. Vi lär också känna varandra allt mer och djupare för varje dag som går. Mina inre gränser öppnas upp och jag släpper fram känslor och tankar och vågar visa dom och dela dom. Visst är det en utmaning att våga men så mycket att vinna!

H.D.S.L.

Glödande kol

Efter en härlig semestervecka är det huvudstupa tillbaks på jobbet med högar som samlats när man varit borta. Dessutom har det varit en massa småstrul under veckan som slagit ner både tempo och humör. Tog en joggingrunda efter 2,5 veckas vila och det gick helkass. Dagen efter var jag och handlade och kunde inte hitta en vara på ICA, och när jag skulle checka ut blev jag stoppad i självscanningen och skulle kontrolleras. Jag hade en tid att passa och tiden rann iväg. Att bli sen är bland det värsta jag vet. Nästa morgon vaknade jag med forsande näsblod som gjorde mej helt blek och sen med mina morgonrutiner. Diverse småstrul på jobbet och med människor har satt mig lite ur balans när allt kommer på en gång såhär.

 

Jag lägger ändå märke till hur fort jag återfår fotfästet och mår bra igen. Om det hade varit för ett par år sedan hade läget varit ett helt annat. Men när man får stöd, uppmuntran och empati från någon så fylls mina inre depåer på och jag blir starkare att möta motgångar. Jag har någon att prata med, dela bekymmer med och möts av förståelse och kärlek.

 

Mina tankar spinner vidare och jag tänker att den som håller på med psykisk misshandel jobbar precis tvärtom. Ger inget stöd eller förståelse, fyller på med negativa kommentarer så att offret verkligen känner sig hopplös, värdelös och hjälplös. Till slut blir man likgiltig och kraftlös och kan inte ta sig ur sin destruktiva situation. De inre depåerna blir helt tömda på kraft och inspiration och man ser varken någon anledning till att försöka ändra sitt liv eller ens fortsätta leva.

 

Därför stannar offret hos den som slår dom eller misshandlar dom psykiskt. Livet blir en ond cirkel med manipulation, hot, mobbning, oro och destruktivitet. Till slut blir detta den enda kända verkligheten och på ett märkligt sätt känner man sig trygg för det är ett spel man kan spela, här känner man reglerna och det är hemvant även om det är helt sjukt.

 

Jag är så tacksam att jag har fått chansen att stanna upp mitt i livet, ta en paus och tänka över vad jag verkligen vill och inte vill. Eller rättare sagt, jag har tagit chansen att stanna upp och starta om. Jag har funnit sinnesro i mig själv och en stabil tillvaro. Mitt liv fungerar som ensamstående mamma, det har jag kunnat bevisa för mig själv och det behövde jag göra. Jag har ett hem till mina barn och mat i kylen och frysen. Jag har goda vänner och en bra relation med mina släktingar. 

 

Först när jag var harmoni i mig själv och kunnat släppa det förflutna var jag redo att möta kärleken igen. Men ändå var jag svag och skör i mitt inre och det skapade en mur runt mitt hjärta av rädsla att lämna ut mig, bli sårad eller utnyttjad. Trots att jag tyckte jag var stark så behöver jag någon som älskar mig, bekräftar mig och har omsorg om mig. Min själs depåer fylls på och jag blir lyckligare och gladare. Det jag sedan har fått kan jag ge vidare till andra medmänniskor som behöver lite glädje och styrka i sitt liv.  För man kan inte ge det man inte har.

 

Ett ensamt kol kan glöda en stund men till slut kommer det slockna och bli kallt. När man kommer tillsammans håller man sig varm och brinnande. Människor är som kol, vi behöver gemenskap med andra människor. Vi behöver kärlek, omsorg, bekräftelse och empati. Det är min rättighet som människa att hålla mig borta från människor som vill ta min glädje, min energi och inte ge något tillbaka.

H.D.S.L.

Naturbehov

"En tjej fiser inte, hon viskar i sina trosor - men ibland blir det ett skrik"

Jag har tidigare skrivit om mänskliga behov såsom mat, sömn, bostad, kläder och kärlek enligt Maslows Behovspyramid. Att sitta och dela en måltid med sin älskling är mysigt och trevligt, fyller ett primärbehov och bygger gemenskap samtidigt. Men förr eller senare måste maten, drycken och luften ut. Det är då det plötsligt blir pinsamt...

I veckan som gått har jag varit på solsemester med min hjärtevän. Eftersom vi inte bor ihop till vardags, skulle vi plötsligt leva tillsammans dygnet runt i drygt en vecka. Det har gått riktigt bra, och jag måste säga att det är en stor vinst att redan från början ha funnit en partner som man är lik i form av vanor och sätt att hantera vardagen. Vi är båda lite rastlösa och snabba att fatta beslut, även om vi för den skull inte är överilade utan bara kvicka att bestämma oss. 

När man var ung och blev kär var det inga större problem att man var olika, man kompletterade varann och med tiden formades man tillsammans, antingen blev man ett sammansvetsat team eller så utvecklades man åt olika håll. För min del blev det så och äktenskapet sprack till slut. Då tänkte jag att aldrig mer skulle jag våga dela mitt liv med någon. Hur skulle jag klara omformas igen till något nytt med någon annan?

Men mer och mer förstår jag att när man hittat rätt så är det inte svårt att dela livet med varann och när man älskar varann och respekterar varann så finns det utrymme för personliga egenheter utan att bli kritiserad eller tvingad till förändring. Det är en utmaning för mig att våga slappna av och släppa in en ny person i mitt hjärta men denna veckan har hjälpt mig våga veckla ut vingarna en bit och låta det brända falla av så att något nytt kan växa ut.

Men tillbaks till naturbehoven... När man delar bungalow delar man toalett också. Plötsligt ska mitt mest privata bli känt. Konstigt egentligen att det är så trevligt och charmigt att äta ihop, men bara pinsamt och obekvämt att uträtta naturbehoven. Man försöker vara så ljudlös som möjligt och tänder så många doftljus att det liknar en mindre skogsbrand... Men det går ju över med tiden, man blir mer och mer bekväm och avspänd i varandras sällskap och det blir mindre och mindre konstigt med alla egenheter man ändå har som människa.

Viktigaste lärdomen på livets väg är att jag varken kan eller ska försöka ändra en annan människa. Jag är jag och han är han, trivs vi tillsammmans och älskar varann så är det helt okej att vi har våra egenheter, personligheter och invanda mönster. Är man i livets andra halvlek så måste man ha rätt att vara sig själv tillsammans med sin partner. Det ska va' gott att leva, annars kan det kvitta!

H.D.S.L.

Tänk med magen

"Det näst bästa är det bästas värsta fiende" var det någon som sa en gång. Med det ville man poängtera att om man inte är helt säker på att mitt val är det bästa utan är det näst bästa, betyder det ju att när det allra bästa sedan kommer i min väg är det för sent. Då har jag redan valt.

Stora livsavgörande val kan vara jobb, bostadsort, utbildning, partner eller andra relationer. Självklart vill jag välja det bästa och inte nöja mej med det näst bästa. Ibland är inte ens valet mitt, utan livet för mig mot ett mål som jag inte är helt säker på att jag egentligen vill nå.

Det näst bästa kan säkert vara ett bra val det också, men då missar man det bästa, det perfekta. Så hur vet man då när jag funnit det allra bästa? Jag tror ju på magkänslan. Den där lilla oroskänslan som inte vill släppa är ett tecken på att mitt val inte är det allra bästa. Den där lilla stilla rösten i mitt inre som frågar "är du verkligen säker på detta?" är för mej ett tecken på att jag behöver tänka igenom allt en gång till.

Men så kommer man till den punkten när allt plötsligt stämmer. Harmonin är total. Oron försvinner och den lilla stilla rösten jublar tyst. Magen är lugn och hjärtat slår taktfast utan att skena. Man bara vet att man vet att det är rätt. Jag har hittat rätt, hittat fram, hittat hem. Jag trivs i min stad, trivs med mitt jobb och jag är lycklig i min kärleksrelation.

Ibland är det svårt att erkänna att man gjort ett felaktigt val i livet, man har kommit en bit på väg men på fel väg och det känns svårt att stanna och vända. Ibland är det inte ens möjligt. Ibland är det för sent att ångra sitt val. Livet går vidare och man får ta konsekvenserna av sitt val men man känner någonstans att det inte är det bästa, även om det kanske är det näst bästa.

Men jag tror att förr eller senare kommer man till ett nytt vägskäl i livet och man får en ny chans att välja väg vidare. Så var det för mig när jag skildes och mitt kända liv 25 år bakåt i tiden tog slut och jag fick en ny chans att välja om. Först valde jag att inte välja något alls, jag behövde tid för mig själv, med mig själv och en tid att komma i balans. För att kunna göra nya kloka val för framtiden behövde jag först lära känna mig själv på nytt.

Visst har det funnits ett antal alternativ att välja på i kärlek under de här 2,5 åren men magkänslan har inte varit rätt, och den här gången hade jag bestämt mig för att jag är hellre ensam än väljer det näst bästa. Men jag behövde inte oroa mig. När jag väl mötte den rätte var det inte lång betänketid som behövdes. Total harmoni i tanke, mage och hjärta. 

Det måste väl var detta som kallas lycka! Men det krävs ju att jag känner mig själv, vet vad jag vill men också vet vad jag inte vill. Det finns också annat runt omkring som ska falla på plats, övrig familj och släkt, vänner och det sociala sammanhanget, fritidsintressen och vardagsvanor. Men är det rätt så går pusslet att få ihop och den inre stilla rösten nynnar på en kärlekssång...

H.D.S.L.