Från och med nu

I morgon är det nyårsafton. För precis ett år sedan åkte vi till Kanarieöarna, jag och min älskade. Vi hade bokat två veckor på vår paradisö, och vi visste att det var sista gången vi åkte dit tillsammans, även om vi inte pratade om det. Han var mycket sjuk redan då, men han reste på ren viljestyrka. Hela hans sjukdomstid klarade han av med envishet och en aldrig slocknande livsgnista.

Men nu vilar hans aska vid röset på kyrkogården. En vacker sten bär plakatet med hans namn. När jag står där och tittar så känns det fortfarande overkligt. Hur kunde en så sprudlande glad, positiv, stark man tyna bort och försvinna? Ibland måste jag titta på de sista bilderna på honom för att förstå hur sjuk han var.

Nu har detta året kommit till ända, ett år som varit det värsta i mitt liv. Förmodligen det längsta också. Det känns som en evighet sen vi åkte iväg förra nyår mot solen och havet. Men en resa som betydde mycket för oss båda och extra mycket för mig nu när minnen är allt jag har. I somras gjorde jag fotoalbum från våra resor, det är värdefullt att ha.

Samtidigt har det hänt bra saker detta år. Jag bytte jobb i mars och trivs jättebra på mitt nya. Jag fick hem min son och hans fästmö från Australien i somras. Det var härligt! Jag har verkligen känt vilka vänner som betyder något för mig, så många personer som visat mig omsorg och kärlek. Jag har gått i en samtalsgrupp om sorg, det har varit viktigt. 

Nu ska jag avsluta detta år med att ta farväl av allt tråkigt och sorgligt, jag ska servera mig själv en festmiddag och jag ska titta på fyrverkerierna över stan från min balkong. Jag ska hälla upp ett glas whiskey till Johnny och jag ska skåla för hans minne i rosa champagne. Jag ska minnas med glädje.

När jag kliver ut ur det gamla året och in i det nya är det med inställningen att hitta saker som gör mig glad. Följa mitt hjärta, vara spontan och alltid välja glädjen. Jag ska ta hand om mej och försöka vara rädd om mig. Mitt nyårslöfte är att alltid vara sann mot mig själv och vad jag känner. Jag ska ge mig ut på äventyr och jag ska välja att leva mitt liv till fullo.

Han tyckte att jag skulle ta vara på chanserna som kommer. Han tyckte att jag skulle leva livet med ett leende. Jag får inte kasta bort mitt liv utan ta vara på varje dag, varje stund. Det betyder inte bara aktiviteter utan mer inställningen att jag har kommandot över mitt eget liv. Jag väljer vad jag ska göra och inte göra. Jag bestämmer själv.

”Från och med nu

från och med du

jag blir aldrig mer densamma

jag blir aldrig densamma som förut

somliga ljus brinner aldrig ut

Från och med då

Från och med du”

(Oscar Linnros)

Dan före dopparedan

Glöggdoften ligger tung över stan som en tjock dimma. Det är dan före dopparedan och förväntan tindrar i barnens ögon. I föräldrarnas ögon ser man mest uppgivenhet och ett visst mått av utmattning. I matbutiken irrar människor omkring med meterlånga inköpslistor. De frågar efter saker som de bara köper en gång om året.

För det är nu man köper allt det där som hör julen till. Glögg och pepparkakor, hela nejlikor, sylta och köttkorv, Rödbetssallad och grönkål. Nötter med skalen på, prinskorv och köttbullar och så skinkan förståss. Ska den vara rimmad eller färdigkokt? Kanske till och med färdigskivad? Allt finns att köpa.

Allt ska hända innan dopparedagen. Mat ska lagas, klappar ska köpas och slås in, hemmet ska städas från golv till tak, gardinerna pryds av tomtar och alla bordsdukar likaså. Granen ska huggas eller köpas och pyntas med glitter och kulor. Man sköter den enligt alla konstens regler, ändå barrar den...

Så ska man samla familj och släkt och äta tillsammans, öppna paket, kolla på Kalle Anka på tv, äta igen och så ska man orka UMGÅS. En del av släktingarna träffar man bara till jul så det blir lite ansträngt trots att man gör allt för att det ska kännas helt normalt.

Men vad är egentligen normalt på julen? Inget faktiskt. Och varför envisas vi med att tro att vi hinner med femhundra saker till på dygnets 24 tummar? Varför vilar det en sån prestationsångest över julen? Varför tror vi att julen blir förstörd om det inte blir som det alltid har varit?

För om vi är helt ärliga en stund så förändras julen hela tiden. Den gamla generationen dör bort, och kanske någon alltför tidigt också. Nya barn föds, nya relationer skapas. Familjerna växer och krymper och nya konstellationer måste till för att få julen att fungera. Men jul blir det alltid.

För mig är julen en helg som inte är särskilt märkvärdig. Det är extra pyntat och fint i mitt hem, visst, och jag har köpt några paket till min dotter, absolut. Vi åker till mina föräldrar och lagar mat och äter tillsammans. Men det gör vi ganska ofta. Jag får några extra lediga dagar, det är skönt. 

Det där med prestation har jag lagt av med sen länge. Jag gör det jag tycker är roligt och mysigt. Resten struntar jag i. Det blir jul ändå, och vips så är den över. Det viktigaste är att vara tillsammans med nära och kära. Att ta tillvara på varje stund man kan vara tillsammans. För en vacker dag kan man inte det längre.

Låt julen bli en tid av gemenskap, frid och mys på hög nivå. Var rädd om varann och låt ingen sitta ensam om du kan ändra på det. Ta hand om era föräldrar och anhöriga. Våga se livet som det verkligen är, i all dess ofullkomlighet, annars är du bara en liten lort.

Jag firar jul med ett stort mått av vemod. Min älskade finns inte mer och det känns så tomt och julstämningen är inte den samma. Jag vet att alla ”första gången utan dej” är svår och det är så det är och det är inte underligt. Jag  måste hitta kärleken till livet inom mig själv. Det får ta den tid det tar.

”Everybody waits for Christmas

For me it's new year's day

That's gonna come and take my blues away

I'm wishing on the stars for Christmas

And hoping for a better day

When it doesn't hurt to feel this way

And everywhere there's joy around this first day of time of year

And happiness has never felt so far away

All of the bells ringing out for Christmas

I'm singing goodbye to the year before

I know that the next one will be differ so much more

All of the pass waiting for Christmas

And I'm not supposed to feel this way

All that I want this year for Christmas is new year's day”

(Hurts)

En vecka kvar till jul

Nästa söndag är det julafton. Förra julen var vår sista tillsammans och det visste vi. Vi hade uppesittarkväll den 23:e med provsmakning av julmaten och Bingolotto. På julaftons morgon åt vi risgrynsgröt tillsammans innan han åkte till sina barn och jag åkte till mina föräldrar. När jag kom hem på kvällen satt han i min soffa och väntade på mej.

I mellandagana packade vi och den 30 december flög vi till Kanarieöarna för två veckors semester. Hans palliativläkare var lite orolig när vi skulle åka men de gjorde allt för att vi skulle känna oss trygga på resan. Han till och med översatte hela hans sjukjournal till engelska som han kunde ha med sig om ifall att.

Egentligen var han för trött och för sjuk gör att åka men han ville så gärna och det ville jag med. Väl på plats tog vi dagen som den kom, han höll mej om axlarna ut till solstolen vid poolen. Det såg romantiskt ut men han hade inte orkat gå utan stöd. Vi åt lunch på rummet som jag handlat i byns Mercado, och sedan vilade han och jag tog en promenad.

Nu när jag tänker tillbaks är jag oerhört tacksam att vi vågade göra den där sista resan tillsammans. Vi fick kvalitetstid på tu man hand och vi kunde göra det klart för varann att vi älskade varann i nöd och lust. Det behövdes inget bröllop för det. Bara någon månad efter vi kom hem blev han jättesjuk och det var början till slutet.

Det är med blandade känslor jag går mot jul. Jag saknar honom så ofantligt samtidigt som jag ömt vårdar alla underbara minnen vi skapat tillsammans. För nu finns bara minnena kvar, vi kan inte skapa några nya. Jag väljer att vara tacksam för det vi hade, inte bli bitter över det jag förlorat.

Men självklart är jag förvirrad inför framtiden. Vad händer nu? Hur blir det med mitt liv och mina relationer? Kommer jag bli lycklig igen? Jag är stark, visst är jag det, och man märker hur stark man är när man inte har något annat alternativ än att vara stark. Men i det starka är jag även svag.

Jag är ledsen ibland, jag är glömsk, jag måste skriva lappar för mitt närminne sviker ibland. Jag är trött och jag somnar i soffan på kvällarna. Det hände aldrig förut. Jag har inga framtidsplaner eller drömmar. Men jag måste ge mig själv tid och utrymme att hitta balansen. Sörja mig igenom alla känslor för att kunna börja bygga på något nytt senare. 

”I see your face in every crowd

I hear you laughter and I turn around

I face the glowing lights

Alone this Christmas time

The first one without you

Alone in winter snow

The first one without you

I'll miss you but I know

I feel you by my side

Though you are far from here

The first Christmas without you

The end of a lonely year

So many memories of me and you

Now I'll make new ones as you wanted me to”

(Jill Johnsson)

Min hemliga dröm

I jullåten ”Mer jul” sjunger man ”men jag har en last som håller mej fast i ett järngrepp varje vinter...” Ja det har jag, men det är inte mer jul jag vill ha. Jag har en dröm, en hemlig dröm, en fascination för ett evenemang som jag skulle göra mycket för att bli en del av. Jag sitter just nu, den 10 december, och tittar på banketten på tv. Jag talar om Nobelfesten.

Tänk att få sitta vid ett av borden! Tänk att få klä sig i finklänning, smycka sig med de ärvda juvelerna och vara med på festen! Tänk att få valsa i blå hallen! Åh, det är en dröm som jag bär i mitt hjärta. Kanske den enda drömmen jag har just nu. Men man kan inte köpa en biljett, man kan bara bli inbjuden av en nobelpristagare eller vara en del av kungahuset eller regeringen.

Ett urval av studenter finns också med, men det tåget har ju liksom gått. Så jag får helt enkelt hoppas på att något av mina barn bjuder in sin mamma när de fått nobelpriset! Så under tiden sitter jag i tv-soffan och njuter av hela evenemanget. Maten, gästerna, glasen och porslinet, kläderna, dekoren, blommorna, underhållningen. Vilken kväll! 

Ja jag vet. Det är nördigt. Det kanske till och med är töntigt. Men jag kan inte hjälpa det! Jag drömmer om att en gång i livet få gå på Nobelfesten! Jag kan absolut se mig vara en av gästerna. Jag skulle tycka det var fantastiskt att få sitta med de mest intelligenta människorna som lever just nu. Jag attraheras av intelligenta personer och här finns alla på samma ställe!

Sen tycker jag det är kul att man hämningslöst hänger sig åt flärd och mode, vackra klänningar som tävlar med varandra om uppmärksamheten och alla glittrande smycken. Kungligheterna som tycks ha stannat kvar i forntiden med sina band, medaljer och tiaror. Vilken press de måste ha på sig för att uppföra sig exemplariskt!

Jag njuter av när tv-presentatörerna går igenom gästernas kläder och smycken. Jag imponeras av maten och alla de som serverar. Intervjuerna av pristagarna, alla kloka samtal och förklaringarna av deras forskning. Drömmen om Nobelbanketten kommer förmodligen bara vara en dröm, men en härlig dröm som jag fortsätter att vårda. 

Nobelfesten är andra anhalten mot jul, efter första advent. Nästa är Lucia och i år sammanfaller fjärde advent med julafton. Denna helgen är jag även stolt mor till min son som tagit examen efter två år på College i Melbourne, Australien. Nu har han ’advanced diploma of leadership’ och det ska bli spännande att se vad som händer i framtiden för honom.

Men här sitter jag nu, i Sverige, I Småland, framför tv’n och tar in varje minut av Nobelfesten. Jag fortsätter att drömma om att en dag sitter jag där. Äter, konverserar, dansar. Jag har ingen aning om hur jag kan hamna där en gång så kanske är det en omöjlig dröm. Men det är väl det som är det spännande med våra drömmar om framtiden. Vissa kan te sig omöjliga, men vilken triumf när de slår in!

”Jag är en lugn person

Med takt och ton

Måttfull och balanserad

Jag är tyst och still

Och det ska mycket till

Innan jag blir exalterad

Men jag har en last

Som håller mig fast

I ett järngrepp varje vinter

När året är slut

Och snön ligger djup

Och slädarnas medar slinter”

(Adolfsson & Falk)

Utan rädsla är jag fri

Det fanns saker när jag var barn som jag tyckte var skrämmande, som jag inte tycker längre. Det är ett konkret tecken på att jag utvecklas som människa, lär mig, vågar utsätta mig för sådant som jag var rädd för och prövar otäcka saker för att oftast upptäcka att det inte var så farligt som jag trodde.

När jag var barn tyckte jag det var otäckt med blod, sår och sprutor. Det har jag kommit över, kanske med lite vemod eftersom den erfarenheten var dyrköpt. Men att leva nära en sjuk människa ger mig valet att antingen se bort när vården går in, eller engagera sig och lära sig. Jag valde det senare och det gjorde mig modig och trygg i händelserna.

När jag var barn var jag rädd för mörkret. När jag själv fick barn bestämde jag mig för att ta itu med den rädslan. Dels måste man upp på nätterna  är ungarna vaknar och skriker, dels ska man ut med hundarna tidiga morgnar och sena kvällar, när det är mörkt. Så jag vande mej successivt, med ficklampa och månljus som redskap.

När jag var barn var jag rädd för vatten. Jag var 12 år innan jag lärde mej simma, men då började jag simträna bara för att jag bestämde mej för att ta itu med mitt problem. Jag måste erkänna att jag fortfarande inte är särskilt förtjust i vatten, men jag utsätter mej ständigt för det för att nöta in i mitt huvud att det är okej. Jag promenerar utmed Lagan, går över broar och åker båt när det blir tillfälle.

När jag var barn cyklade jag till skolan varje vardag och till musikskolan en gång i veckan. På vägen var jag tvungen att köra förbi en kyrkogård. Det tyckte jag var läskigt och jag cyklade jättefort förbi och tittade åt andra hållet. Nu har jag inga problem med att ta en kvällspromenad rakt igenom kyrkogården. Nu är det en fridfull plats. Det har ju också sin naturliga förklaring. Där finns Johnnys plats, min älskade. Hur kan det var skrämmande? Där finns ingen som kan göra mig något. 

Det är lite trösterikt att se att saker som varit skrämmande inte är det längre. Det är skönt att bearbeta alla svåra känslor istället för att försöka förtränga dom. Men det är samtidigt svårt att gå vidare i den sorgesituation jag befinner mig i just nu. Det får helt enkelt ta den tid det behöver ta. Ingen mening att försöka stressa, pressa fram något. Jag mår förhållandevis bra idag men jag behöver tid att finna mig själv, hitta balansen och processa alla minnen. 

Jag kan faktiskt inte komma på någonting som jag är rädd för. Varken människor, djur, miljöer eller händelser. Självklart har jag respekt för det som är farligt, vatten och eld kan ta slut på liv om man inte är försiktig, jag kelar inte med en giftorm, kramas med en grizzly eller simmar med krokodiler. Kan det vara så att jag inte är rädd i livet för att jag inte är rädd för döden?

Jag har aldrig oroat mig heller, jag låg aldrig vaken på nätterna när tonåringarna var ute på helgerna. Jag bekymrar mig inte i förväg, tids nog får jag ta itu med det som verkligen händer. Jag behöver inte hantera allt som eventuellt skulle kunna hända också. Det beror inte på ointresse eller bristande engagemang, det beror mer på min fatalistiska livsinställning. Det som sker det sker, oavsett om jag oroar mig eller inte. Jag kan inte ändra på något med tankekraft.

Jag är nog en ovanligt lugn person, jag hetsar inte upp mej i onödan och jag låter inte andra stressa upp mej. Det beror säkert på olika saker, åldern spelar en stor roll, livserfarenheter, självsäkerhet och stabilitet i mig själv. Jag vet vem jag är och vad jag kan. Jag vet att jag inte är perfekt men det är ingen annan heller. Vi är alla bara människor som förhoppningsvis gör vårt bästa. 

”And as you stay for the play

Fantasy has in store for you

A glowing light will see you through

It is your day, shining day

All your dreams come true

As you glide in your stride

With the wind as you fly away

Give a smile from your lips and say

I am free, yes I am free, now I’m on my way”

(Earth Wind & Fire)

Bitterljuva minnen

Sorgen och saknaden tar sig hela tiden nya intryck. Vissa saker har varit svåra att göra, för att det påminner för mycket om honom. Jag har undvikit en del för att det har känts för jobbigt. Men nu börjar jag tänka annorlunda. Nu vill jag göra det som påminner om honom för att minnas honom. Jag vill känna den där samhörigheten vi hade, jag vill tänka på allt vi gjorde, allt vi sa.

Jag steker pannbiffar igen, han älskade pannbiff och det gör ju faktiskt jag också. Jag gör något gott till fredagskvällen, som vi brukade. Jag försöker göra det mysigt även om jag är ensam. Just nu föredrar jag ensamheten, jag är inne i en period när jag tänker och funderar, minns och repeterar vår tid tillsammans i mitt huvud. 

Jag tittar på bilder, jag läser sms som jag sparat. Jag vill komma ihåg varje liten detalj av vårt gemensamma liv. Det är inte längre smärtsamt att minnas, det känns både fint och nödvändigt. Sorgligt att det tog slut, det fina vi hade, den kärlek vi delade. Men de goda minnena tar sakta men säkert över det sorgliga i slutet.

Att han är borta kommer alltid att vara en stor förlust, den största jag upplevt. Men jag kan tyvärr inte ändra på det, jag kan bara försöka finna sätt att leva vidare utan att bli bitter. Hans minne är så värdefullt, det är allt jag har kvar så det vill jag vårda på bästa sätt. På så sätt är han alltid hos mig ändå.

Jag kan höra vad han skulle ha sagt i vissa situationer, jag vet precis vad han skulle ha tyckt om och inte. I mitt huvud har vi fortfarande diskussioner om ditt och datt. Jag känner så stor tacksamhet att ha fått lära känna honom, vara hans kvinna och vandra med honom hela vägen till slutet. Nu måste jag vandra vidare ensam. 

Det känns märkligt att kastas mellan saknaden och alla härliga minnen. Jag vet ju att han inte finns mer, men han fanns och han satte outplånliga spår i mitt hjärta. Det är sorgligt och härligt på samma gång. Vi kan inte skapa fler minnen tillsammans, jag får vårda de vi har. Att göra sådant vi gjorde tillsammans stärker mina minnen. 

Visst är det jobbigt, ja det är svårt och tufft. Men jag kan inte se något annat sätt att leva vidare än att hedra hans minne, älska livet som han gjorde, återuppleva det vi gjorde, njuta av allt vi upplevt. Vi hann med massor trots att vi bara fick två och ett halvt år tillsammans. Vi levde livet i 200 knyck, 200%, två år blev som 20. Som om vi visste att vi inte skulle bli gamla tillsammans. 

Vi maxade allt så länge han orkade och ännu lite till. Jag har fått uppleva så mycket, lärt mig så mycket om både kärlek och sorg. Kunskap som jag ska försöka förvalta så gott jag kan. Min livsfilosofi är att hjälpa andra med det jag lärt mig, dela med mig av det jag kan. Jag tror att meningen med livet är att ta vara på livserfarenheten man får, på gott och ont, och försöka hjälpa mina medmänniskor med det jag lärt mig på vägen.

Relationer är det som är viktigt i livet. Hur jag behandlar mina medmänniskor och hur jag förvaltar mitt liv och min kunskap. Det är inte hur man har det som slår an tonen i mitt liv, utan hur jag tar det. Det är en klyscha men inte desto mindre sann. Jag väljer hur jag lever det liv som ges mig. Jag väljer inte motgångarna och medgångarna, men jag respekterar mig själv och jag respekterar dej.

”Döden är ingenting alls

Jag har bara smugit in i rummet intill

Jag är jag och du är du

Allt vad vi var för varandra

Det är vi fortfarande

Nämn mig vid mitt gamla vanliga namn

Tala till mig på det sorglösa sätt

Som du alltid gjorde”

Att fylla tiden med liv

Jag har haft en händelserik helg. Min dotter har varit hemma i två veckor på praktik och har en tredje vecka kvar. I torsdags åkte hon tillbaks till Linköping och i fredags kom hon och pojkvännen tillbaks hit. Vi åkte till Göteborg i lördags för att gå på stan, besöka Liseberg i julbelysning och hälsa på min kusin som flyttat till Majorna för några månader sen. 

Jul på Liseberg var fantastiskt. Jag blir lycklig som ett barn av alla ljus, pynt, arrangemang och alla vackra miljöer de hade byggt upp. Allt var så ljust och glittrigt och ombonat och stämningsfullt. Jag har aldrig varit på Liseberg vid jul förut så det var en fin upplevelse. Marknadsstånd med godis, tomtar, hemslöjd, ostar och korvar, julgranskulor och juleljus. Dofter och smaker, tusen färggranna intryck.

Att få tid med min kusin var också en mycket god anledning till besöket. Hon är min enda kusin på mammas sida och nära som en syster. Vi pratade till närmare midnatt och det känns så gott och tryggt. Vi har så mycket gemensamt från uppväxten, och även att livet förändras över tid, är blod tjockare än vatten. Relationen är klar och självklar.

Nu har vi planerat jul, det blir annorlunda i år än förut. Hon, maken och ena sonen bor i Göteborg nu så det blir på annandagen vi firar jul ihop. På julafton åker jag hem till mamma och pappa som vanligt, men jag har inte Johnny som väntar här hemma längre. Vi firade aldrig julafton tillsammans, han var med sina barn och jag var med mina. Men på kvällen den 23:e och julaftons kväll hade vi skapat egna traditioner.

Nu är han borta och varje högtid påminner om det. Allhelgona, jul, nyår - vår tid tillsammans är över och nu vet jag inte hur det blir, eller ens hur jag vill ha det. Men att bestämma att man inte vill bestämma något är ju också ett val. Saknaden är inte mindre trots att månaderna går. Men det är som det är och det får ta den tid det behöver ta.

Efter denna helgen känner jag mig lite trött. Jag har ju varit ganska mycket ensam de senaste månaderna, vilket har varit självvalt och nödvändigt. Efter en intensiv helg så känner jag behov av att få lite egentid och helgen som kommer är oplanerad och ska så förbli. Jag har blivit bättre på att lyssna på min kropps signaler och tillåter mig själv att säga nej och att vila utan att känna dåligt samvete.

Tiden går fort när man har ett fullt schema, dagarna rullar på och avlöser varann. Men även om det är roligt, kommer ändå sorgen och slår igenom och drabbar mig med full kraft emellanåt. Men stunderna är inte lika utdragna som förut och kommer inte lika ofta. Det kan gå både en och två dagar utan att jag gråter av saknad. Men så kommer det över mig igen. Känslorna kommer och går. Tiden likaså. Inget är konstant utom evigheten.

”Tiden går långsamt för de som väntar,

Snabbt för de som är rädda, 

Tiden är lång för de som är sorgsna,

Mycket kort för de som firar,

Men för de som älskar är tiden evig”

(William Shakespeare)

Den inre rösten

”Du kan gråta för att han är borta, eller du kan skratta för att han har levt. Du kan blunda och önska honom tillbaka eller du kan öppna dina ögon och se att han inte är här. Ditt hjärta kan kännas tomt för att du inte längre kan träffa honom, eller du kan vara fylld av den kärlek han gav. Du kan vända ryggen åt framtiden och leva i det förflutna, eller du kan glädjas över morgondagen tack vare att ni hade igår. Du bara minnas att han inte längre finns här, eller du kan vårda hans minne och låta det vara levande. Du kan gråta och stänga ditt sinne, eller du kan göra vad han hade velat, öppna dina ögon, älska och fortsätta leva”.

Det är många som säger att jag är stark, men vad finns det för alternativ? Leva eller dö. Ge upp eller fortsätta kämpa. Jag är inte typen som ger upp. Jag vill leva, även om han inte längre finns här. Men jag är inte alltid stark. Men jag kämpar vidare ändå. Jag kan ju inte lägga av nu.

Att uppleva döden på nära håll förändrar en person. Man blir mer tacksam för det man innan tog för självklart och man irriterar sig mycket mindre på saker och ting. Ibland blir jag förvånad över vad folk kan bråka om. Småsaker, petitesser. Vad är viktigast i livet? Vad är värt att strida för och var lägger jag min energi? På det som är bra och tillför mervärde eller det som är dåligt och suger energi? 

Man får ett helt annat perspektiv på saker och ting. Man blir bättre på att selektera ut det viktiga mot det högljudda. För det viktigaste skriker inte om uppmärksamhet, men det som vill fånga vår uppmärksamhet tar till alla medel att synas och höras. Se bara på reklamen, alla prylar vi bara måste ha, som vi inte kan leva utan. Eller kan vi?

Jag har blivit bra på att lyssna till mitt inre, det som säger vad som är viktigt, vem som är viktig. Följa den där magkänslan, lyssna på den där första tanken som säger ja eller nej. För magen ljuger inte, det är bara vi som är dåliga på att höra. Många svar bär vi redan inom oss, vi behöver bara bejaka dem.

Jag är 50+ jag kan själv fatta mogna beslut om vad som är bra för mig eller inte. Jag känner vad jag känner, jag mår som jag mår och ingen annan kan veta det bättre än jag själv. Människor kan komma med synpunkter om hur jag borde känna och må, men det är upp till mig vad jag väljer. Det är jag själv som bestämmer hur jag agerar i livet. 

Livet kommer ständigt med överraskningar, utmaningar, sorger och glädjeämnen. Det är jag som bestämmer vad jag gör med det som jag möter. Om livet ger mig citroner, blir jag sur eller gör jag lemonad? Jag har alltid ett val - inte över vad som ska hända, men hur jag reagerar på det som händer. Jag väljer glädjen.

”I got to learn how to love without you

I got to carry my cross without you

Stuck in the middle and I’m just about to

Figure it out without you” (Avicii)

Milstolpar

Allhelgonahelgen. Ljus på gravarna. Fokus på de döda. Döden. En jobbig helg såklart. Det är en extremt svår känsla att stå vid sin älskades grav. Att långsamt inse att han kommer aldrig tillbaka. Även om min hjärna ibland tror att han gör det. Min blick söker automatiskt efter hans bil på parkeringen, jag tror att jag skymtar honom ibland i folkmängden eller i en mötande bil. Men det är bara hjärnspöken.

Förra året gick vi tillsammans till kyrkogården och satte ljus på hans föräldrars grav. Jag minns att det var iskallt, vi frös och vi stannade inte länge på kyrkogården. Sen gick vi hem till goda vänner och drack varmt glühvein och käkade kvällsmat. I år gick jag utan honom och fick sätta ljus vid hans gravplats. 

Bara någon vecka efter allhelgona förra året mötte vi överläkaren på onkologen i Jönköping som meddelade att det inte fanns någon mer behandling att ge honom. Han skrevs ut från onkologen och in i palliativa vården. Hur lång tid har jag kvar, envisades han med att fråga. Max ett år, sa läkaren. Det var som ett klubbslag i huvudet. Och ett i magen.

Men då började också sorgeprocessen. Vi förstod att julen som kom var vår sista tillsammans. Vi bokade en resa till Kanarieöarna, där vi firade nyår och där förlovade vi oss. Vi levde livet till max, vi tog vara på varje tillfälle, varje sekund. Jag kan verkligen känna att vi gjorde allt vi kunde tillsammans och det finns inget jag ångrar. Det är en tröst nu.

Om ett par dagar är det fem månader sedan han dog. Det ligger mycket i det man kallar sorgeår. Varje milstolpe man passerar för första gången utan honom. Min födelsedag, hans födelsedag, midsommar, semestern, allhelgona, jul, nyår, påsk och pingst. Se hans bil med en annan förare, besöka hans hem där hans dotter bor nu, hälsa på hans syskon, hans barn och barnbarn. Allt svider första gången men blir lite lättare efter hand.

Fortfarande sover jag inte så bra, tänker alldeles för mycket, tycket det är jobbigt med folksamlingar och inte alltid orkar jag svara på frågan ”hur är det”. Men då säger jag det. Jag har svårt att ljuga och säga ”jodå jag mår bra” när man frågar. För det gör jag ju inte egentligen även om jag inte är sjuk. Lite är det också ditt ansvar att tänka på vad du säger, vad du frågar, och vara beredd på ett ärligt svar.

Sorg är olika, sorgen är individuell, hur vi hanterar det är personligt och privat. Jag drar mig undan när jag är ledsen, jag har svårt att dela med mig av mitt innersta utom till några få när det känns mörkt och dystert. Men jag märker att det känns bättre efteråt när jag lättar mitt hjärta. Livet går vidare, även om jag är sorgsen. Sakta, sakta kommer glädjen tillbaka.

Jag har många trevliga saker inbokade i november så det kommer bli en fin månad, är jag ävertygad om. Jag ska fortsätta att leva ett aktivt och innehållsrikt liv, jag ska fortsätta njuta av att leva och vara frisk. Jag ska ta vara på tiden med föräldrar, barn och andra släktingar. Jag ska roa mig med mina vänner och ta vara på alla tillfällen som erbjuds.

Vi vet så lite om livet, om framtiden och vad som händer i morgon. Vi kan lära oss om gårdagen och ta vara på idag. Jag har inga ouppfyllda drömmar eller planer så jag har inget att vara besviken över. Men jag har inte heller några nya planer eller drömmar men de kanske kommer. Just nu räcker det med att återfå balansen och glädjen i livet. Framtiden får bära sina egna bekymmer och utmaningar.

”You gave me wings and made me fly

You touched my hand I could touch the sky

I lost my faith, you gave it back to me

You said no star was out of reach

You stood by me and I stood tall

I had your love I had it all

I'm grateful for each day you gave me

Maybe I don't know that much

But I know this much is true

I was blessed because I was loved by you”

(Celine Dion)

Fortsätta framåt trots allt

Det känns som om livet självt driver mig vidare, framåt.  Själv stretar jag nästan emot, vet inte vad jag vill, vart jag ska. Men jag möter både nya människor och gamla vänner, får uppmuntran och bekräftelse. I lördags fick jag årets varmaste kram av en gammal klasskompis. Det var underbart och bara det faktum att människor tänker på mig, bryr sig om mig och tycker om mig fyller mig med glädje och tacksamhet. 

Under veckan har jag också träffat på ett par personer på stan ur min samtalsgrupp om sorg, som jag börjat på. Jag känner en så speciell vänskap med dem, trots att vi egentligen inte känner varann. Men vi samtalar om det djupaste och det svåraste i livet. Döden. Förlusten av en nära anhörig. Därför blir vår gemenskap så annorlunda och innerlig.

Jag har också blivit god vän med en tjej på jobbet och vi har börjat träffas på fritiden. Vi har en hel del gemensamt och vi kan också prata om djupa ting. Om livet och döden, känslor och tankar.  Det är en gåva att få en ny vän! Ger nya dimensioner på livet och berikar min vardag, får mig att fortsätta kämpa framåt.

Annars kan det finnas stunder när jag undrar vad det kan finnas mer för mig, varför ska jag leva vidare? Mina barn är vuxna, har bra liv och fina relationer.  Jag har fått uppleva kärleken i dess mest lysande form, hur ska någon någonsin kunna mäta sig med honom? Men det kanske är det som är grejen. Ingen är som han.

Olika människor har olika gåvor att ge oss i livet.  Vi möts, utväxlar erfarenheter, delar vänskap och gemenskap. Inte alltid varar vänskapen hela livet utan människor kommer och går in och ut ur våra liv. Äldre släktingar dör och nya föds. Allt ger oss nya erfarenheter och tankar om att vara människa. Om man bara är villig att ta till sig nya erfarenheter.

Så vad kan man göra annat än fortsätta framåt? Hitta glädje, vänskap, nya insikter och en djupare förståelse av det svåra och mystiska men samtidigt självklara att leva. Jag vill alltid lära mig mer, förstå mer, bli en bättre medmänniska och upptäcka nya saker om världen omkring mig. Med den processen blir man aldrig färdig.

It's raining again

Oh no, my love's at an end

Oh no, it's raining again

You know it's hard to pretend

Oh no, it's raining again

Too bad I'm losing a friend

Oh no, it's raining again

Oh, will my heart ever mend

(Supertramp)

Film på tv

Dom verkar förfölja mig. De där filmerna på TV som berör mig så. Berör mig för mycket. Får mig att gråta. Kan inte sluta titta ändå. Vilken kanal jag än väljer så verkar jag alltid träffa på en av de sorgliga filmerna. Jag har sett dom förut men jag kan inte låta bli att se dom igen.

Livet efter dej, PS I love you, Förr eller senare exploderar jag, A little bit of heaven, The Danish girl, Fyra bröllop och en begravning. Jag ser filmerna och blir både ledsen och samtidigt tröstad av att kunna identifiera mig med något, med någon. Även om det är en påhittad film så finns det människor bakom historien.

Han älskade att titta på film. Minst en om dagen, på helgerna två. Han var helt förskräckt i början när vi träffades att jag knappt hade sett en enda hel film. Jag hade aldrig haft ro eller tid att sitta stilla. Så jag hade sett en massa inledningar och avslut men fick aldrig helhetsgreppet. Han fick lära mig sitta ner och koppla av.

Nu har jag fått fiber in i min lägenhet och jag kunde byta ut mitt Boxer-abonnemang mot Värnamo Energi och plötsligt var valfriheten betydligt större och kvaliteten betydligt bättre. Så nu var det dags att teckna ett abonnemang på filmkanaler. Nu finns det alltid en vettig film i min tv när jag sätter mej ner och tittar.

Jag har ju så mycket egentid nu, eller ensamtid. Jag behöver tid att reflektera över livet och döden, glädjen och sorgen. TV:n har blivit en bra kamrat, som skapar en bakgrundsfond i mitt vardagsrum med ljud och bilder. Det tar bort tystnaden och ger impulser till eftertanke eller bara förströelse, icke att förakta.

Jag kan nog inte återge filmerna i ord för att mina tankar far iväg med mig emellanåt men det gör ingenting. Jag behöver inte kunna, behöver inte veta allt. Jag behöver hitta min väg vidare i livet. Filmer är bra inspirationskällor, tröstar och utbildar. Kravlöst umgänge, helt enkelt. 

Jag vill gärna ha ljud omkring mig. Musik när jag lagar mat, städar eller promenerar, tv på kvällarna när jag äter, pysslar eller skriver. För tyst och tomt och ensamt är det utan honom. Han var en intensiv person, glädjespridare, bullrig och yvig. Saknaden är överväldigande. Den får jag lära mig leva med. Han är borta, jag är kvar.

”It's gotta get easier, oh easier somehow

'Cause I'm falling, I'm falling

Oh easier and easier somehow

Oh I'm calling, I'm calling

And it isn't over, unless it is over

I don't wanna wait for that

It's gotta get easier and easier somehow

But not today

Not today”

(Imagine Dragons, soundtrack från filmen Livet efter dej)