Jag begär inget men vill ha allt

Nu går vi in i nyårshelgen och det blir ett par dagar extra ledigt för mig. Saknaden efter min hjärtevän är lika svår i år som förra året, det där med att sorgen tar ett år, sedan vänder det, är inte sant. Ja kanske sorgen är på ett annat sätt nu. Förra året var det fortfarande obegripligt och overkligt, i år har sanningen sjunkit in. Han kommer inte tillbaka. 

Samtidigt har jag hittat en harmoni i mig själv och i ensamheten. Det känns inte lika vilset i livet nu som för ett år sedan. Jag har lärt mig så mycket om livet och mig själv detta året, men det är en dyrköpt kunskap. Men trots att jag vet nu hur det slutade skulle jag inte tveka en sekund att göra om det.

Så mycket glädje och kärlek i koncentrat på några få korta år kommer jag alltid bära med mig som en dyrbar skatt. Jag fick så mycket och jag fick ge tillbaks, vi var båda generösa mot varann i vår relation. Det är något som jag uppskattade mycket och det är nummer ett på min lista om jag nån gång skulle ge mig in i en ny relation.

Jag har famlat runt i år med vad jag vill, önskar och planerar inför framtiden. Nu börjar det klarna allt eftersom och nu när jag går in i ett nytt år så gör jag det med nytt fokus. Jag får öva mig i att göra saker för min egen skull. Förut gjorde jag det för barnen, familjen, och sen gjorde vi det tillsammans, han och jag.

Nu står jag här och försöker se in i framtiden, in i nästa år. Vad kommer hända? Vad kommer jag uppleva? Vem kommer jag möta? Det är inte bara vånda inför ett nytt år utan faktiskt förväntan. Jag har små planer som jag ska smida vidare på och sen kommer självklart livet att överraska, som det alltid gör.

Det första som kommer hända är väl att min son och sonhustru kommer hem på semester i slutet av januari. Eftersom de bor på andra sidan jorden blir det inte så ofta vi ses, men vi försöker träffas en gång om året i alla fall. Det ska bli underbart att ses igen! Jag skjuter längtan åt sidan i vardagen men nu kommer den fram när det närmar sig att de kommer.

Nu tar jag farväl av detta år, ett jobbigt år, ett ensamt år, och säger välkommen till ett nytt. Jag förväntar mig goda saker, roliga händelser, spännande upplevelser, gemenskap och vänskap. Eller som en känd skådespelare (jag har glömt vem) sa ”jag begär inget men vill ha allt”. Gott nytt år!

Vilken varg matar du?

Jag börjar med en liten berättelse:

En gammal man berättar för sitt barnbarn om ett gräl som pågår inom honom. Han säger att konflikten står mellan två vargar. Den ena vargen är full av avundsjuka, sorg, ånger, girighet, högmod, självömkan, skuld, bitterhet, mindervärdighet, lögner, falsk stolthet, överlägsenhet och egoism.

Den andra vargen är full av glädje, fred, kärlek, hopp, ärlighet, ödmjukhet, vänlighet, välvillighet, medkännande, generositet, sanning, medlidande och tro.

Barnet tänker efter en liten stund och frågar sedan sin morfar:

- "Vilken varg vinner?"

Den gamle mannen svarar honom:

- "Den varg jag matar."

Detta beskriver så bra den kamp som kan pågå i vårt inre. Negativa, destruktiva tankar konkurrerar med positiva, kreativa tankar. Vi måste förstå att det är i vår makt att välja. Det är inte enkelt, det kommer inte gå som på räls, men ju mer vi inser att vi ska mata de goda tankarna och envist mota bort de dåliga tankarna, ju mer kommer vi att få lugn i sinnet. 

Våra känslor vill gärna styra oss och få oss tappa fotfästet. Men om vi stannar upp och tänker efter, så ändras våra känslor hela tiden, ibland flera gånger om dagen. Därför behöver vi ha en medveten strategi, en livsinriktning som vi kan fästa blicken på när känslorna svajar. 

Det krävs en målmedvetenhet och beslutsamhet för att styra sitt liv och sina tankar i den riktning som man vill gå. På något konstigt sätt är det enklare att låta bli att fokusera på målet och istället svepas med i vad som passerar genom mitt huvud. Men för att må bra i längden är enda sättet att ta kontroll över vad jag tänker och önskar.

Självklart få vi alla tankar som inte är särskilt konstruktiva men jag kämpar emot dem och byter ut dem mot sådant som får mig att må bättre. Att grubbla över varför saker blev som det blev, varför det inte blivit som jag önskade, leder ingenstans. Det enda som kan ändras är framtiden, historien är historia.

När negativa tankar kommer, behöver jag identifiera dem och byta ut dem mot positiva. Det är ingen annan som kan göra det åt mig, jag måste ta tag i det själv om jag vill komma framåt i livet. Jag är inte intresserad av att bli förd hit och dit utan mening eller mål. Jag vill komma framåt, inte bakåt. 

I morgon är det julafton och det är inte mycket som är som förr. Men det betyder inte att allt är värdelöst och hopplöst för det. Det finns så mycket som är bra och jag väljer att tänka på det. För de tankar jag tänker idag formar min morgondag. Det är inte bara struntprat det där med positivt tänkande. 

Om jag mår dåligt kommer jag inte må bättre med tiden per automatik. Jag måste själv ta ansvar för hur jag ser på livet och de svårigheter jag möter. Om jag vill må bra så måste jag dagligen fatta beslut som bygger upp mej och gör mig trygg. Ingen kan göra det åt mig, det måste komma inifrån mig själv.

Vilken varg matar du? Vilka tankar låter du få fäste i ditt sinne? Vad väljer du att lyssna på? Du känner själv vilka tankar som får dig att må bra och vilka tankar som får dej att må dåligt. Det är bara du själv som vet och det är bara du som kan förändra dina tankar. Om du förnekar det så förnekar du ditt ansvar över ditt liv och inriktning. Mata den goda vargen. God jul!

Gilla olika

En av mina hobbies är att studera samhällsfenomen, människor och olika trender. Jag är varken förelöpare eller medlöpare, jag är en iakttagare. Noterar och reflekterar, funderar och begrundar. Sen brukar jag följa min egen väg och min egen övertygelse. Men det är alltid intressant att studera.

Nu senast har jag studerat vårt så kallade jämställda samhälle. Jag kan konstatera att det sänds ut dubbla budskap, milt sagt. Vi ska ha lika lön för lika arbete, och det tror jag är något vi kommit ganska långt med, även om vi inte är helt framme än. Men på de jobb jag själv har haft har det varit så.

Men går du runt i en klädbutik eller skobutik är det lätt att se skillnad på maskulint och feminint. Eller titta på vad herrdofter och damdofter heter. Hans heter Dark temtation, sport, isvak, energy, off limits och active. Hennes heter cotton dry, talc soft, fresh natural, creme rich och pearl & beauty.

Det mesta i mode, kosmetik, smycken och frisyrer är fortfarande tydligt uppdelat i manligt och kvinnligt. Personligen tycker jag det är helt naturligt och jag som kvinna attraheras av maskulina män. Men det handlar om min känsla, inte om människovärdet i sig. Alla måste få vara den de känner sig bekväm med att vara.

När mina barn var små försökte jag introducera dem för olika sorters leksaker. Vilket bara bekräftade det genetiska betinget vi ofta föds med. Min son fick en docka. Den la han på traktorsläpet som last. Min dotter fick en grävmaskin, den bäddade hon ner i docksängen. 

Vi är män och kvinnor, vi är manliga och kvinnliga - men det behöver inte vara samma sak. Män kan vara feminina och kvinnor kan vara maskulina och en del är lite av varje. Vi ska inte döma eller fördöma andra som går sin egen väg. De ska hyllas för sitt mod och sin styrka. Alla har lika stor rätt att vara den de är.

Jag uppskattar att ha olika sorters människor i min bekantskapskrets. Olika inställning till livet och kärleken. Olika tycke och smak. Olika sexualitet. Samtal med olika människor berikar och ger nya infallsvinklar. Gör mig mer generös och ödmjuk. Jag behöver inte hålla med om allt, men jag vill gärna lyssna och försöka förstå.

Finn din flock

Att hitta de som har samma intressen, humor, funderingar eller går igenom samma svårigheter är en stryrka. Att hitta de grupper som kan ge mig bekräftelse, idéer, styrka och gapskratt är så viktigt. Dessa grupper behöver inte vara gamla vänner, det kan vara nya bekantskaper eller intressegrupper på nätet. Grupper som jag behöver för att få mervärde i livet.

Om man har speciella behov eller intressen av något slag kan det vara fint att hitta andra med samma erfarenheter. Jag fick styrka av en sorgesamtalsgrupp när jag förlorade min hjärtevän. När jag hade dvärgschnauzer var jag med i en dvärgschanuzergrupp. Det är inte fel att ha flera olika grupper som tillför olika saker i mitt liv. 

Självklart ska man inte bara umgås med likasinnade, man mår bra av att träffa olika sorters människor som tycker och tänker olika. Det är så jag utmanas i mina tankemönster och får nya infallsvinklar i hur man kan leva och fungera. Men ibland behöver jag bara få dra en igenkänningens suck med likasinnade.

Naturligtvis betyder de få, nära vännerna mest. De som står fasta i ur och skur, i med- och motgång. De som lyssnar och förstår, de som kommer med kärlek, medkänsla och omsorg. De som också vågar utmana mig och pusha mig till att bli en bättre version av mig själv. 

Jag följer några inspirationskällor på Facebook och Instagram. Steve Maraboli, Micke Gunnarsson, Women working, 9gag, the be happy project, Women for one, Out of the heart, Empaths Old Souls and Introverts, Slacker and Steve, mommy needs a beer... Både inspiration och humor i en härlig blandning. Jag kollar även på Pinterest där man hittar tänkespråk som är inspiration i koncentrat.

Att hitta sin flock där man kan slappna av och få den där sköna känslan av igenkänning är guld värt. Att få läsa eller höra om andra som gått igenom samma sak som jag eller har samma känslor eller tankar som jag det är berikande och befriande. Att veta att man inte är ensam om att känna såhär, tänka såhär. Att hitta sin flock.

Min flock är inte så säkert min familj utan de vänner och kontakter som jag själv väljer. Jag kan ha flera olika flockar som berikar och bekräftar mig. Jag är en mångfacetterad människa och behöver flera olika källor som möter mig i det jag funderar på. Men också de som får mig att springa vidare.

En flock i djurvärlden är ju en grupp som jagar, sover, äter och leker tillsammans. En flock drar hela tiden vidare mot nästa mål, men ser till att alla får det de behöver.  Vi människor är mer komplicerade än de basala behoven, vi tänker och drömmer och fantiserar och sörjer och gläder oss. Så mitt tips till dej är att du finner de flockar du vill vara en del av!

Traditioner

-Vänta du tills du är lika gammal som jag, brukade mamma säga när jag retade henne för att vara stel och mossig. Nu är jag själv 50+ och det händer saker både i kroppen och knoppen. Jag förstår vad mamma menade och sakta men säkert börjar jag också uppskatta saker som mamma värdesatte.

Jag tänker på min mormor nu denna första advent. Jag stryker gamla dukar som hon hade och jag har en gardinkappa som hon virkat. För mamma är det viktigt att städa och putsa fönster och byta gardiner till första advent. Det har hon säkert lärt av sin mamma. Nu gör jag likadant. 

Advent och jul är späckat med traditioner även om justeringar sker allt eftersom släktingar flyttar, dör, föds och skaffar partners. Men mycket är likadant år efter år och det påminner om släkter som gått före. Man plockar fram gamla julpynt och minnena följer med. 

Kroppen genomgår också förändringar allt eftersom man blir äldre. Jag är lite stel på morgonen när jag kliver upp ur sängen. Det är som om senorna i benen inte riktigt räcker ner till fötterna. Jag stapplar fram på hälarna några steg innan kroppen anpassar sig till lodrät läge. 

Jag kan vakna på nätterna och ligga vaken länge innan jag somnar om. Ibland behöver jag gå upp på toa, ibland är jag törstig. Jag vaknar tidigare på morgonen när jag är ledig och går och lägger mig tidigare än förr. Däremot uppskattar jag att ta det lugnt både morgon och kväll.

Det sägs ju att barndomens straff är medelålderns belöningar. Utegångsförbud, gå till sängs tidigt, tystnad och ensamhet. Nu för tiden är det riktigt skönt med detta. Men självklart har det en del i att jag väljer det själv, inte att en förälder tvingar det på mig. Allt i lagom doser förståss. 

Nu har jag tänt det första ljuset och känner vemod. Jag saknar mina barn, det känns tomt att inte ha dem nära. Jag vet att de har det bra och de bygger upp sina egna vuxna liv med sina partners. Men ibland saknar jag tiden tillsammans som familj, när de var små och förväntan inför julen var stor.

Självklart saknar jag min älskade också. Allt adventsmys och julmys känns inte alls lika mysigt utan honom. Det är inte lättare denna julen jämfört med förra. Det är fortfarande lika tomt utan honom. Man sa att bara sorgeåret var över skulle allt gå lättare. Men det är inte sant. 

Visst vänjer man sig, visst blir sorgen mindre men saknaden blir större. Vardagen går bra, det flyter på med jobb och fritid men när det blir speciella helger eller högtidsdagar blir det svårare. Då fattas han mej. Men det är som det ska när det blev som det blev. Livet går inte på räls men jag har bestämt mej för att ta mej fram ändå. Ett steg i taget.

Vänner i livet

Just nu går det runt ett meddelande på Facebook att man bara ser 25 vänner och att om man kommenterar det inlägget så förändrar man de nya algoritmerna. Det är till viss del sant. Men inte helt. Facebook kan visa 1500 inlägg åt gången men den väljer ut de som verkar mest intressanta. Inlägg från familj och de vänner som du oftast interagerar med, dvs gillar eller kommenterar.

De prioriterar också inlägg som har bild eller film men nedgraderar inlägg som uppmanar andra att tagga någon annan eller dela ett inlägg. Om du inte gillar eller kommenterar en väns inlägg på 90 dagar kommer den vännen att nedgraderas. Det är alltså upp till dej att hålla koll på dina vänner, då kan du ha 150 vänner i ditt flöde åt gången. Mer tror jag inte heller man orkar läsa.

Problemet är ju egentligen mitt eget. Jag har flera hundra kontakter på Facebook och jag har inte tid att följa alla. I verkliga livet har jag kanske fem riktigt nära vänner och ett 20-tal som jag umgås med regelbundet. Mer finns det liksom inte utrymme för. Jobbar man nästan heltid och har någon hobby och ett föreningsliv, eller i mitt fall en kyrka, så räcker det.

Man hinner ju inte ens sakna de vänner på Facebook som man inte längre ser i sitt flöde. Gör man det, så är det ju bara att söka upp deras profil och skriva en hälsning. Då aktiverar man kontakten igen - för 90 dagar... så det är väl inte så konstigt att du bara ser 25 vänner, för det är ju de som du har tätast kontakt med, förmodligen också i det verkliga livet.

För Facebook är ju ändå bara en digital verklighet. I verkliga livet ser jag till att hålla kontakt med de vänner som betyder något. Ibland kan det gå långa tider, men man vet ändå att vänskapen består. Andra pratar man med varje vecka och mina gamla krassliga föräldrar ringer jag varje dag, bara för att höra att allt är okej. 

Annars kan Facebook också vara en bra kanal till att hitta gamla vänner som man tappat bort under livets gång. Man byter jobb eller bostadsort och man lovar att hålla kontakten med de gamla vännerna. Men så kommer det nya vänner och tiden räcker helt enkelt inte till. Men man ska inte ha dåligt samvete för det.

Vänner kommer och går i våra liv. En del är till stor hjälp och glädje under en period men så går man vidare in i en ny säsong och andra människor kommer in och får betyda mycket. Det betyder inte att de gamla vännerna är värdelösa, det betyder bara att man behöver varann under olika omständigheter och alla människor kommer inte finnas kvar hela livet. Men vissa gör det.

Familj och släkt har man alltid, oavsett om man kommer överens eller inte. Man man kan faktiskt välja att umgås mer eller mindre med dem, precis som med vänner som man upplever tar en massa energi och uppmärksamhet utan att ge något tillbaka. En relation behöver innehålla både givande och tagande för att bli värdefull i längden. När man berikar varandras liv blir man betydelsefull.

Det är inte antal år man känt varann som är avgörande för vänskapens betydelse. Jag har vänner från lågstadiet och jag har vänner från olika perioder i livet och nyfunna vänner. De betyder olika mycket för mig på olika sätt. Det är inte en självisk handling att välja mina nära vänner, det är kärleksfullt mot mig själv och andra. 

Om jag låter mej uppslukas av de som bara vill ha uppmärksamhet, hjälp och tjänster kommer jag inte bli lycklig. Visst kan jag hjälpa människor, absolut, men de som är mina närmsta vänner är de jag har intelektuellt och emotionellt utbyte av. Jag är glad och tacksam äver mina närmaste vänner.

Att ha en handfull människor i mitt liv som jag kan lita helt på, som jag kan ringa mitt i natten och som vet att de kan lita på mej, det är en rikedom. Det är inte självklart att man har det. Att ha en vän kräver att jag är en vän. En vänskapsrelation innebär engagemang och delaktighet. Men det är så givande och helt ovärderligt!

Glädje & sorg

Man måste vara glad för att orka vara ledsen. Att sörja är inte att ständigt gå i svart och ha tårar i ögonen. Det finns många olika sätt att hantera sin sorg. Jag tror jag har funnit min väg, men den har inte varit rak och inte heller enkel. Många säger att jag är stark men det känns inte så. Jag känner mej skör men jag brukar kunna ta en sak i taget.

Jag är bra på att fokusera på en sak och inte låta känslorna dra iväg med mej. Sorgen finns där hela tiden och min styrka är i så fall att kunna välja när jag låter sorgen ta plats och när den får ta en underordnad position. Jag koncentrerar mig på att leva i nuet, att inte stanna i dåtid eller låta framtidens ovisshet skapa oro och osäkerhet.

Jag har blivit duktig på att leva här och nu, att ta en dag i taget, en sak i taget. Det gör livet mer hanterbart när man tänker så. Att sväva ut i alla ”tänk om...” ”varför” eller ”jag önskar...” leder ingenstans, förutom till frustration och förtvivlan. Dit vill jag inte gå så jag gör ett medvetet val att inte ge näring till dessa tankar.

Jag måste bestämma mig för att inte ställa frågor som inte kan besvaras. Jag vilar i vetskapen om att vardagen rullar på, att varje dag har nog av sina egna bekymmer och att jag får kraft inifrån för att klara av dagen idag. I morgon tar vi itu med i morgon. Man klarar mer än vad man tror och det är avgörande att bearbeta, processa och hitta vägar vidare.

Det handlar mycket om min grundinställning till livet och min grund i mig själv. Att vad som än händer så har jag en stark rot som håller mig kvar på marken. Jag har en genuin tro på livet, på att goda saker kan hända även om dåliga saker också händer. Själva naturen har en urkraft att utjämna. Lågtyck och högtryck jagar varandra över jorden. Ett hål i marken fylls av vatten och bråte som vinden sveper fram. 

Är jag ledsen kan jag också vara glad. Det ena utesluter inte det andra. Båda känslorna får plats och behöver få utrymme. Vi kanske är tredimensionella på utsidan men på insidan har vi ett oändligt antal dimensioner. Det gäller bara att våga utforska dem och släppa fram dem. Det som inte skadar eller sårar andra är gott. 

Vi har alla en inre känsla, eller röst om man så vill, som visar oss vägen. En magkänsla, en övertygelse i hjärtat som vi borde lyssna till och följa. Vårt inre ljuger inte för oss, men vi måste lära oss att uppfatta vad vi känner. Man kan argumentera med sig själv och förneka sina innersta känslor men gång på gång märker man att man borde lyssnat. 

När man vågar lyssna inåt och verkligen känna efter, blir man allt bättre på att uppfatta de där uppmaningarna. Man blir mer i harmoni med sig själv och man förstår att livet kan vara svårt, orättvist kanske men det är inte bara jag. Alla har sina motgångar, sina svårigheter att hantera och övervinna. Ska jag växa eller ge upp? 

Det är hur jag hanterar livet och allt som händer som formar mej som människa. Jag kan inte skylla ifrån mej på omständigheter eller vad andra har gjort eller bestämt. Jag har mitt eget ansvar och mina val avgör riktningen på mitt liv. Att säga ja eller nej. Att inte svara är att ge makten till någon annan.

Sorgen har gett mej klarhet och en beslutsamhet. Jag finner mej inte i vad som helst, jag tar inte emot det jag inte vill ha bara för att det är någon som vill ge det till mej. Jag vet vad jag vill och inte vill. Jag har blivit bättre på att urskilja det dåliga från det som är bra, även när det försöker dölja sig.

Å ena sidan önskar jag att jag aldrig skulle behöva gå igenom det jag har fått göra, å andra sidan är jag tacksam för allt jag har lärt mig. Jag har fått uppleva en kärlek som inte alla får ynnesten att få. Jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv och mitt inre tack vare förlusten och sorgen. 

Jag kan inte önska mer tid tillsammans med honom för han är borta. Det vi hade var alldeles för värdefullt för att grumlas av negativa tankar och känslor. Det vi hade tillsammans var unikt och jag är priviligierad att ha upplevt detta. Det sätter en standard för mitt framtida liv och nu vet jag så mycket mer om kärlek och omtanke. En kunskap som kommer forma min framtid.

Den digitala världen för hela livet

Man märker att man börjar bli gammal när man studerar sina internetvanor. Jag var med när internet blev tillgängligt för alla. Jag har sett Facebook födas, det var 2004, Instagram, som kom igång 2010, och andra sociala appar. På 1990-talet började det med chat-rooms. Du kunde gå online, välja inrikting eller intresseområde och söka efter en chat som passade.

Där fanns det människor från hela världen och man hamnade i en gigantisk grupp-chat. Med tiden fick man ”vänner” som man chattade med ofta och man kunde bestämma tid när man skulle chatta nästa gång. En av dessa personer, Eve från Singapore, är fortfarande min vän, men nu på Facebook.

Man kan säga att man blev en typ av brevvänner, som man hade i sin barndom. Vi chattade och vi kunde även mejla varann. Skrev långa berättelser om våra liv och jämförde de sociala sammanhang som vi levde i. Jag har alltid älskat att skriva, från skolans uppsatsskrivning till chattar, mail och nu min blogg som du läser nu. 

Senare blev dessa intressegrupper websidor och man fortsatte med sina gemensamma intressen och kommunicerade där. Facebook blev inte populärt direkt för den stora allmänheten. Jag gick med i februari 2008 så det är ändå en lång tid nu, över tio år och en del av min vardag. Här har jag hittat vänner från min barndom och ungdom, klasskamrater, arbetskamrater, gamla pojkvänner och vänner med gemensamma intressen. 

Det är spännande att vara med om den digitala utvecklingen, jag är nyfiken på allt som händer i den världen även om jag inte längre hoppar på allt. Vissa saker tillhör de unga, där jag tycker att vi ”gamlingar” inte hör hemma. Vissa saker tycker jag att de ska få ha ifred och det kan bli lite larvigt när medelålders leker tonåringar.

Nu är det istället andra appar som är viktiga, förutom Facebook och Instagram, som är de gamla godingarna. Det är vår tids lägereldar där man delar sina berättelser. Internetbanken är ju ett måste, liksom swish och för min del ICA-appen. Där skriver jag mina inköpslistor och ser veckans extrapriser. Jag har inte mycket spel utan mer information.

Kartor, väder, nyheter, Readly (tidningar) och Netflix (filmer och serier). Mailen är ju smidig att ha som app och parkeringsappar, som är lite olika för olika städer. Anteckningar är också en app jag använder flitigt, som en liten anteckningsbok för det jag behöver komma ihåg eller tankar och idéer som jag kanske har användning av senare.

Kalendern är helt ovärderlig. Där noterar jag allt jag behöver komma ihåg och bokar in. Mitt närminne har blivit sämre... När jag fyllde 50 upptäckte jag appen birthdays och där kan man spåra vänner och bekantas födelsedagar. Nu senast har jag fått en ny app i mitt kartotek - gravar.se - ja det om något visar väl att nu är man gammal...

Där kan man söka efter avlidna släktingar och vänner och få reda på var de är begravda. Förutom att leta efter vänners högtidsdagar kan man alltså söka efter de dödas sista vilorum, och även deras födelsedag och dödsdag. Ju fler personer man har på den andra sidan, ju mer intressant blir sådan information.

Jag är inte lika ivrig att följa de senaste trenderna, jag är ganska nöjd med att hantera det jag gör. Men samtidigt är jag inte främmande för att ta in information om nyheter i den digitala världen, samtidigt som jag sållar mycket hårdare nu än förut. Kanske för att jag blivit äldre, kanske för att det finns så mycket att man helt enkelt måste välja.

Det är nog en sammanfattning av livet som helhet. Att kunna selektera vad som är viktigt och relevant för mig. Välja det som är viktigt för mig, inte bara det som är trendigt eller viktigt för andra. Vad värdesätter jag, vad är betydelsefullt i mitt liv? Vad tillför mervärde och vad kommer bara stjäla min energi och uppmärksamhet? 

Döden gör livet mer levande

Allhelgonahelg. Den vecka på året när vi faktiskt vågar prata om döden. Annars är det oftast ett ämne som är tabu. Men nu pratar vi om våra nära och kära som dött, vi besöker deras gravar och vi tänder ljus till deras minne. Det är fint. Men för oss som förlorat den vi älskar är det inte en tradition en gång om året. För oss är det varje vecka, varje dag.

Jag går till hans grav varje vecka, sätter ner en röd ros och så tänker jag mina tankar för veckan. Ibland är jag tacksam, ibland är jag arg, ofta ledsen och alltid med en stor saknad i mitt hjärta. Men denna helg är ändå något extra. Döden gör sig påmind med både halloween och allhelgona. Halloween med makaber smaklöshet och allhelgona med respektfull vördnad.

Jag har sett fram emot helgen med blandade känslor. Sorg över att besöka hans grav på fredagskvällen istället för att fira in helgen tillsammans med mat och mys. Jag kan ibland känna ett styng av avund mot de som åker hem till sin partner efter jobbet på fredagen. Jag vill ropa till dem att uppskatta varann mer medan de har chansen.

Men samtidigt har jag sett fram emot helgen då jag fått vara tillsammans med hans barn med familjer, hans bror med fru och inte minst min vänskap med hans fd fru. I henne har jag fått en vän, en anförvant och ett stöd. Hon fanns med hela tiden genom hans sjukdom, och hon finns med nu som min vän. Det är en fantastisk styrka att kunna se och vilja varandras bästa. 

Det är inget självklart att jag får fortsätta ha en relation med hans familj och släktingar. Vi var inte gifta och de har inga förpliktelser mot mig. Men vi har delat svåra stunder tillsammans och jag tror att det skapar band som inte kapas så lätt. Sen tror jag också att de vet att jag ville verkligen det bästa för honom och jag gjorde allt jag kunde för att hjälpa och stötta.

Jag har läst flera artiklar och texter denna veckan om sorg och dödsfall. I stort sett alla anhöriga har gjort samma erfarenhet. Att komma nära döden gör livet mer levande. Man omvärderar sitt liv och man ändrar sina prioriteringar. Man blir mer ödmjuk inför andra människor och mindre fördomsfull. Man inser att det är relationer och upplevelser som är det som betyder något i längden.

Nu är helgen över och jag är trött. Det tar på krafterna med alla dessa känslor. Jag är både ledsen och glad, tacksam och sorgsen, tom och uppfylld. Så mycket motstridiga känslor som kan rymmas i ett sinne samtidigt. Men mest är jag tacksam. Det finns så mycket som är bra.

Jag är frisk och stark. Jag har min familj och hans familj. Jag har många fina vänner. Jag har ett bra jobb med bra arbetskamrater. Jag hade glädjen att vara hans och han var min. Varje minut med honom vårdar jag som dyrbara minnen. Jag gav allt jag kunde och fick lika mycket tillbaka. Jag blir aldrig mer den samma och det är jag honom evigt tacksam för ❤️

Jag går till sängs och på min sovtröja står texten: Surround yourself with happy thoughts. 

Lever du ditt liv?

Jag fick en fråga av en bekant, som själv drabbats av en sjukdom men det konstaterades att det var behandlingsbart och hen var utom fara. Hen undrade hur man reagerar om man får veta att man ska dö. Vad gör man, hur tänker man?

Hen hade själv funderat mycket på det och bestämde sig för att våga fråga mig, som levt tillsammans med en man som fått just det beskedet. ”Det finns inget mer vi kan göra. Du har 3-12 månader kvar att leva”. Hur hanterar man det?

Jag tror att det är väldigt olika från person till person, men jag tror ändå att de allra flesta bestämmer sig för att leva livet till max och ta vara på varje minut. Man bryr sig inte om vad andra tycker och tänker utan man gör det som känns bra för mig, för oss, och man övervinner de svårigheter som finns.

Men när man sitter där hos överläkaren och hör henne säga att behandlingarna har inte fungerat och det finns inget annat att göra utan du blir utskriven från sjukhuset och inskriven i palliativa vården. Då blir man först chockad, sedan otroligt ledsen. Man gråter och gråter. Sen kommer en period av förnekelse. De måste ha tagit fel. Det måste finnas något annat att ta till.

Man letar kryphål och alternativa behandlingar och hur man kan komma förbi och igenom. Man vill helt enkelt inte tro att det är sant. Men allt eftersom tiden går och komplikationerna tilltar, förstår man att tiden är begränsad. Då blir varje minut, varje sekund dyrbar.

Samtidigt behövde jag som partner andrum, jag behövde känna att livet fortsätter som vanligt där utanför vårdboendet. Jag behövde mitt jobb och mina vänner. Men mest behövde jag honom och få vara tillsammans med honom. Även om det blev mer och mer vård och mindre och mindre kärleksrelation. Att få finnas där var livsviktigt även för mej.

Det första vi gjorde efter besöket hos överkaren var att boka en resa till Kanarieöarna. Palliativläkaren stirrade på oss men sedan gjorde han allt för att resan skulle bli möjlig och så trygg och säker som möjligt. Det var underbart att komma iväg på semester och glömma vardagen en stund.

Min inställning till livet har verkligen förändrats efter hans död. Jag gör inget som jag inte vill, jag gör inget bara för att vara till lags, för att det förväntas av andra. Jag följer mitt hjärta, min inre övertygelse samtidigt som jag tar chanser till att göra roliga saker, spännande saker, annorlunda saker.

Jag låter få människor ta plats i mitt liv, jag väljer noga mina närmaste vänner. Men jag är också ödmjuk inför andra människors liv och öden och kan jag hjälpa någon så gör jag det. Man får en djupare glädje över livet när man förstår att livet kan förändras i ett slag, från en dag till en annan. Ta vara på livet. Du har bara ett och du vet inte hur långt det är.

Om du själv skulle få ett besked från läkaren att du har ett år kvar att leva. Vad skulle du göra då? Vad skulle du ändra på? Vad vill du göra som du inte vågat eller prioriterat? Och den viktigaste frågan, vad hindrar dig från att göra det nu? Är det rädsla för andras åsikter? Är andras åsikter viktigare än dina egna?

Att minnas är att sakna

Ibland känns livet som en hemsk dröm och jag undrar när jag ska vakna upp. Fortfarande efter 1,5 år är det svårt att fatta att han är död och att han aldrig mer kommer tillbaks. Fortfarande väntar jag på att han ska komma hem, knacka två gånger på dörren, slita upp den och hojta ”Hallå darling, vad gör du?”

Han hade den roliga ovanan att alltid knacka två gånger och sedan öppna dörren med ett ryck. Oavsett om det var hos någon familjemedlem, en vän eller hemma hos sig själv. Om jag var hemma hos honom och han var ute ett ärende så knackade han på innan han gick in.

Jag hade väldigt roligt åt det där, men han försvarade sig med att man vet ju aldrig vad jag håller på med där inne. Han hade sina idéer, men det var också en del av hans charm. Jag saknar honom så det värker i själen. Han är med mig i mina tankar varje dag.

Nu när det är svamptider minns jag när vi två skulle ut tillsammans för första gången och plocka svamp. Han skulle visa mig sina ställen, men han hade inte varit där på flera år. Resultatet blev att han inte hittade dit och vi skojade sedan länge om att hans svampställen var så hemliga att han inte visste själv var de fanns. 

Det finns få platser och få situationer när jag inte tänker på honom eller minns någon episod med honom. Vad jag än gör och vart jag än går, finns han med mig. Jag kan höra hans kommentarer i mitt sinne, jag vet så väl vad han tyckte och tänkte, vi delade verkligen allt.

Därför blir allt så svårt. Han är borta och jag har förlorat en älskad man, en vän, en förtrogen, en partner. Vårt förhållande tog slut med hans död, men hur kan jag släppa taget om någon som jag inte vill släppa? Någon som inte gick frivilligt. En relation som fortsätter bortom döden för att känslor dör inte så lätt.

Jag kämpar med det. Att släppa taget. Kunna gå vidare med mitt liv. Kanske inleda en ny relation med någon annan man. Men hur? Så oerhört svårt. Som sångtexten säger, hur fyller man ett hål i hjärtat som är lika stort som du? Han var en intensiv person som tog plats och uppmärksamhet. Tomrummet ekar stort.

Om du kände honom får du väldigt gärna prata om honom med mej, minnas honom och berätta om händelser med honom, vad han gjorde och vad han sa. För så länge vi minns honom, delar minnen med varandra, är han inte borta, han är bara ur sikte.

Brittsommar och svampjakt

Det har varit några dagar med sol och värme, brittsommar kallar vi det. SMHI skriver att i allmänhet avses varma och soliga dagar omkring Britt/Birgittadagen den 7 oktober. Vanligtvis finns också kravet att det dessförinnan ska ha varit minst en period med kyligt och höstlikt väder. På engelska kallas det Indian summer.

I vilket fall så har det varit underbara dagar och jag har verkligen njutit av naturen. Svampsäsongen har kommit igång ovanligt sent och de gula kantarellerna lyser mest med sin frånvaro. Men trattkantarellerna poppar upp som svampar ur jorden och de är större och fetare än jag nånsin sett. 

Jag blir lycklig som ett barn på julafton att hitta dessa samlingar av trattisar och konstaterar nöjt att mitt svampställe är mitt och bara mitt. Men när det gäller sådan svamp får man bege sig ut i skogen, bort från stigarna och chansen att vara ensam om ställena ökar med otillgängligheten. Risken är bara att man går vilse.

Med ett lokalsinne som en nackad höna hade jag jättesvårt att hitta i skogen - och på vägarna också för den delen. GPS räddar mej på vägarna och i skogen har jag kommit på ett knep. Snitslar. Jag fick idén en gång när jag var på en spårkurs med en av mina hundar. Då använde vi snitslar för att se var spårrutan låg.

Så de första åren när jag letade svamp knöt jag små vita band i träden allt eftersom jag gick framåt. Sen följde jag bara samma spår hem och tog med mig snitslarna tillbaka. Efter några år i samma skog lärde jag mig att hitta, lärde mig kännetecken såsom en stor sten, ett kärr, en ovanlig formation av berg eller kullar. 

Nu går jag obehindrat i ”min” skog och med åren har det blivit fler skogar och fler svampställen. Hittar jag för lite svamp på ena stället åker jag till nästa. För det är ju det fina med svampar, de återkommer på samma platser år efter år. Men ibland många och ibland få. Man måste ändå alltid leta.

Jag är ingen stor svampexpert men jag plockar både gula och trattkantareller, Karl Johanssvamp och blek taggsvamp. Sen låter jag dem svettas i en varm stekpanna, tillsätter en klick smör, saltar och pepprar och sen får de svalna innan jag lägger dem i små plastpåsar i frysen. 

Jag föredrar att göra dem klara på det sättet så att det sedan bara är att ta upp en påse och göra en omelett eller en paj eller en macka. Eller kanske en sås eller en köttgryta! Vilda svampar sätter guldkant på vad som helst, särskilt med tillfreddställelsen att man plockat dom själv som extra krydda.

Inre aggressioner

Nu när valresutatet är klart är politiken mer oklar än någonsin. Ingen får majoritet och alla vill bestämma hur det ska bli. De hävdar att de vill landets bästa men bland kan man inte låta bli att undra om det faktiskt är så att makten lockar. Det är ett svårt läge i alla fall och det är bara att vänta och se hur de kan förhandla fram en parlamentarisk lösning.

Såhär i valtider pratar man mer om svenskar, svenskhet och landet lagom. Jantelagen om att inte sticka ut eller hävda sig. Inte vara för glad och inte för arg. Ha kontroll över sina känslor och undvika känslosvallningar. Vara samlad och korrekt.

Men det finns en plats där vi får utlopp för alla våra inre aggressioner. Ett sammanhang där man är arg, upprörd, skäller och beter sig illa, där man gladerligen bryter mot lagarna och låter egot styra. Jag ska komma först, jag har rätt. Ja, jag talar om trafiken.

Här kör man hetsigt, retar sig på de andra bilisterna som inte kan köra bil, tutar och blinkar och visar finget. Alla andra är idioter och man blir tokig på dom som inte blinkar, som har lokala tillämpningar på högerregeln och som kör ut precis framför mig.

På sätt och vis kan det vara skönt att få ut sig lite ilska, jag kan skälla på mina medtrafikanter som beter sig dumt, utan att ge mig till känna. Ingen hör vad jag säger så jag är säker inuti min bil. Min bil är min sköld och mitt vapen. Ett dödligt vapen faktiskt, vilket vi ofta glömmer bort.

Ja jag kan också bli irriterad på mina medtrafikanter, men oftast försöker jag vara snäll, underlätta, vara tydlig och släppa fram. Det är så många som har så fruktansvärt bråttom! De låter sin vardagsstress gå ut över bilkörningen. Farligt är det, och oftast väldigt onödigt. 

Men man ska inte underskatta den terapeutiska nyttan i att få utlopp för sina inre aggressioner. Jag tror vi behöver det. Men jag önskar att vi inte skulle bestraffa den stackare som råkar komma i vägen. Skruva upp volymen på RixFm och sjung med istället, för full hals! 

Vädret och livet

Nu är hösten här. De kyliga nätterna, de mörka kvällarna. Luften. Färgerna i naturen. Jag välkomnar årstiden, sommaren var varm och lång men nu var det dags för den att gå. Både naturen och vi behöver återhämta oss, dra ner på sommarstressen, tända ljus och mysa i soffan utan en massa måsten utomhus.

För vi svenskar har det itutat i oss att är det vackert väder så är man ute. Man sitter inte inomhus en solig dag och helst inte ens i skuggan. Vi behöver ju ladda upp med d-vitaminer gu’ bevars! Det funkar ju två veckor, tre veckor, ja fyra. Men sommaren fortsatte och fortsatte.

Till slut orkade man inte vara ute hela tiden. Dagarna på kontoret blev en fristad, svalt och skuggigt. Ändå gnagde den där gamla tanken att man ska gå ut när det är fint ute. Passa på liksom. Men veckorna blev månader. Solen och värmen stannade kvar. Det var som att vara utomlands.

Även vår svenska natur började påminna om det solbrända södra Europa, mellanöstern eller Kanarieöarna. Gräsmattorna dog och lövträden slokade och började gulna i förtid. Allt var i obalans, även vi. Vi trotsade traditionen och gick in trots att solen sken. Vattenbristen och bevattningsförbudet gjorde att allt trädgårdsarbete stannade upp. Inget växte ju ändå.

Sen kom hösten som över en natt. Plötsligt var det jacka, vantar och halsduk på när man cyklade till jobbet på morgonen. Man frös som en liten lort för att man var inte van. Min lägenhet är dock varm och skön, vilket jag är tacksam för. Jag är en sån där konstig människa som vill ha varmt när jag sover, gärna 24 grader sådär.

Jag vill också ha varmt när jag duschar, riktigt skållande hett så det ryker. Försökte mäta en gång och badtermometern stannade på 43 grader. Kanske är det varmare än så. Däremot vill jag ha ljummet kaffe och te. Ja, det där med temperaturer är verkligen olika tycke och smak.

Likaså mat kräver olika temperaturer, både vid tillagning och förtäring men inte minst vid förvaring. Vissa livsmedel ska inte serveras för kalla, tex ost och tomater. Andra ska inte vara för heta, tex redda soppor och rent kött. Hetta i form av kryddning är dock oberoende av temperaturen.

Jag tycker hösten är skön, trots att den är en länk mellan sommaren - som jag älskar - och vintern - som jag avskyr. Men efter vinter kommer vår och det är den absolut vackraste årstiden. När allt spirar och gror, vaknar till liv och spritter. Fåglarna kvittrar och bäckarna porlar. Ljuden. Dofterna. 

Även i livet genomgår man olika årstider, säsonger. När man går igenom en vinter när allt är tyst och dött, får man ändå hoppas på en ny vår. En sommar när livet intensifieras och en höst när allt blir lugnt och tryggt. Regniga dagar, soliga dagar, stormiga dagar. Livet är i ständig förändring, det är bara att hänga med och göra det bästa av idag.