Corona och rättvisan

 Ja, så blev det nya restriktioner igen till jul på grund av corona. Kan inte hjälpas men jag undrar vilken nytta vår vaccination verkligen har eftersom vi har en hög täckning av vaccinerade men ändå nödgas vidta dessa åtgärder. Vad är det som inte funkar?

Nu har vi också börjat med dos 3 och Israel planerar för dos 4. Samtidigt finns det många av de fattiga länderna som inte ens har 20% av befolkningen som fått dos 1. Om vi ska vara rättvisa och solidariska bör vi väl ändå försöka fördela vaccinet till alla länder i världen?

I alla fall om vi vill ha öppna gränser och fri rörlighet. Då krävs det att alla länder får hjälp att uppnå flockimmunitet, dvs 80% av befolkningen är vaccinerade. Annars måste vi fortsätta lockdown, stängda gränser och utkrävande av covidpass.

Men alla dessa som haft covid? De har ju ett naturligt immunförsvar ett antal månader men detta räknas inte utan de förväntas vaccineras också för att kunna få covidpass. Detta är väl slöseri med vaccin? Ett immuntest borde väl räcka?

Jag kan tycka att man inte har någon långtidplan för covid. Man hittar på nya regler allt eftersom nödsituationer uppstår. Men det finns många faktorer att räkna in. Dessutom finns en annan grupp, de naturligt immuna. Cirka 11% av befolkningen har T-celler som skapar ett naturligt immunsystem mot covid.

Men ett t-cellstest görs inte, vill man ha det får man begära och bekosta det själv. 1500:- kostar det när jag frågade. Vore inte även detta en vettig åtgärd? Jag tillhör dem som aldrig får någon influensa eller vinterkräksjuka och trots att jag omgivits av mycket människor i mitt jobb på ICA och flera vänner som haft covid, har jag inte blivit sjuk.

Självklart funderar jag på om jag har t-celler, dvs är naturligt immun. I så fall är vaccin bortkastat på mig. Borde det inte vara samhällsekonomiskt vettigt att ta reda på det? Nu har jag ändå valt att vaccinera mig, men hur länge ska detta fortsätta? Hur många doser?  Blir det resten av livet? Den tanken tilltalar mig inte.

Jag tycker det behövs mer genomtänkta beslut, en långtidsplanering, mer solidaritet med de fattiga länderna och att man kan tillgodoräkna sig immunitet och därmed få covidpass om man haft sjukdomen eller har bekräftade t-celler. Men allt grundas på vaccinet. Som i sin tur gynnar läkemedelsföretagen. 

Man kan undra om det finns en dold agenda i detta. Kanske är det bara mina egna spekulationer, precis som det spekuleras i att viruset är framtaget i ett laboratorium från början och av misstag (?) har spridits ut över världen.

Tack vare vår stora rörlighet runt kontinenter och länder sprids det snabbt. Därför kan jag tycka att vaccinering/immunitet borde få gemensam hantering för alla länder så att vi alla, oavsett var vi bor eller vart vi vill resa, kan vara trygga med att alla har samma förutsättningar, skydd och förhållningsregler.

Det ska va gött att leva

 Om en vecka är det annandag jul och julen ör över för i år. Allt man grejat, fixat, planerat, handlat, städat och sett fram emot i flera veckor. Så dessa få dagar fram till dess vill jag njuta och ta vara på julmyset. Jag är klar med allt så jag kan göra det utan stress.

Jag har haft några år när det var varit mindre kul med jul men nu känns det bättre. Jag gör jul för min egen skull och lägger det på en nivå som passar mej. Julafton spenderas med föräldrarna och sedan blir det annandagen med dottern och hennes sambo. Juldagen blir en mellandag för vila och mys i pyjamas. Någon trevlig film blir det säkert.

Jag tillhör dem som är glad att snön smälter bort. Jag gillar inte vintern i allmänhet och snön i synnerhet. Så när jag blir pensionär ska jag bo i ett varmare land på vintern. Jag har ju en son i Australien, kanske kan jag dela min tid mellan Sverige och down under.

Ändå är ju södra Sverige mer barmhärtig på vintern än norrland. Så eftersom jag hör hemma här så får jag väl finna mej i detta med vintern, men jag vänjer mej aldrig. Precis som jag aldrig vänjer mej vid att kliva upp tidigt på morgonen. Visserligen har det blivit något lättare med åldern, eftersom jag är något tröttare på kvällen. Men någon  morgonmänniska blir jag aldrig.

Ju äldre jag blir ju mer kan jag sortera ut vad som är viktigt och vad som är andras idé om vad som är viktigt. Det som är betydelsefullt för mej är det jag lägger min tid och energi på. Det som andra tycker är viktigt får stå för dem och det får de ordna med. Mitt liv är mitt och jag tar mitt eget öde i mina händer.

Ju äldre jag blir ju mer kan jag bortse från andra människors åsikter och förväntningar. Att vara sann mot mig själv är viktigast och jag gör inte avkall på det bara för att göra någon annan nöjd på bekostnad av min egen själsfrid. Det har jag gjort tillräckligt mycket i min dag och det gjorde mej bara olycklig och tom.

Ju äldre jag blir ju mer kan jag svara ärligt på frågor. Jag kan säga ja när det passar och säga nej utan att känna mej tvungen att förklara mej. Jag kan säga vad jag tycker när någon frågar om det utan att be om ursäkt för det. Så på sätt och vis är det befriande att bli äldre.

Jag kan vara mer sann, mer ärlig, mer rak och tydlig utan att fundera alltför mycket på vad andra tycker och tänker. Det är deras bekymmer. Självklart vill jag inte vara elak eller förolämpa någon, så ibland är det bättre att vara tyst och humma lite fint... 

Jag har inget behov av att påtvinga andra mina åsikter eller att försöka få dem att förstå hur jag tänker. Jag är trygg i mig själv, den jag har kämpat för att bli. För jag har inte kommit så här långt utan arbete och eftertanke. 

Som Galenskaparna sjunger - det ska va gött att leva, annars kan det kvitta. Det blir inte gött av sig själv, jag måste aktivt välja och välja bort saker för att det ska bli bra. Att inte välja är ju också ett val, men då har man heller ingen kontroll över vart det tar vägen. Jag vill välja själv vart mitt liv ska ta vägen.

Relationers årstider

 I flera år har min syster umgåtts med tanken att en dag flytta hem till småland igen. Vintrarna i norrland är tunga och mörka och det blir inte lättare ju äldre man blir. Det senaste året har sökandet efter en bostad intensifierats och jag har åkt runt och tittat på hus åt henne och haft henne med via facetime.

Äntligen har rätt hus till rätt pris och rätt läge landat i deras händer och i helgen har hon och hennes man fått nycklarna till huset och börjat flytta in. Under våren kommer de succesivt att renovera och flytta ner och till sommaren blir de bofasta smålänningar på heltid.

Det är något speciellt med en syster och att kunna få möjligheten att umgås med henne mer regelbundet kommer bli fantastiskt roligt! Det är så mycket vi ska göra tillsammans och vi har så mycket tid att ta igen efter att ha bott 90 mil från varann i så många år.

Samtidigt är det en stor omställning, både att flytta och att sluta jobba. Självklart är det både spännande och skrämmande. De lämnar också en stor del av sitt liv där uppe i norr, så jag hoppas de kommer trivas här nere och skaffar nya vänner.

För ibland är det tid att börja en ny säsong i livet. Ibland behöver man få kasta sig ut och följa sin dröm. Ibland är en nystart precis vad man behöver för att få nya utmaningar. När man bildar familj och barnen växer upp är det dem som kommer i första hand. Men till slut blir det min tid.

Min tid att välja var och hur jag vill bo, min tid att göra det jag har lust med, min tid att umgås med de människor jag tycker om, inte bara barnens kompisars föräldrar och andra som jag kanske inte själv har valt. Samtidigt blir föräldrarna gamla och behöver sina barns hjälp.

Cirkeln sluts, från att föräldrarna tar hand om barnen till att barnen tar hand om föräldrarna. Men det är väl vad relationer handlar om. Man tar hand om varann och hjälper varann, ibland är det jag som behöver hjälp, ibland du. Relationer kräver både att ge och att få.

Hur har du det med kärleken idag?

 Här om dagen mötte jag en vän som frågade hur det står till med kärleken. Det har jag lagt ner, svarade jag. Det ska du inte göra, sa han. Du är en alltför fin tjej för att sitta ensam hemma. Jag blev rörd till tårar och hade svårt att samla mej. Det var precis det som Johnny sa till mej någon månad innan han dog.

Det var en av de få klara stunderna han hade den sista tiden. Han gick på en hög dos morfin på grund av den oerhörda smärtan han levde med på grund av tumörerna som obevekligt bröt sönder hans skelett. Men han hade ett och annat tillfälle när han var sig själv.

Han ville att jag skulle var lycklig, att jag skulle hitta någon annan. Men hur lätt är det? När man hade en relation som var perfekt med en man som passade mej perfekt. Jag kommer nog aldrig att få detta igen och jag vet inte om jag vill ha något annat.

Samtidigt håller jag med min vän. Det är lika sorgligt att ha förlorat sin stora kärlek som att få tillbringa resten av livet ensam. Men man får väl landa i en annan typ av relation, antar jag. Någon som är snygg och luktar gott och som är trevlig, som Hanna Ferm sjunger.

”Jag kanske hittar nån som älskar mig för evigt 

Nån som är snygg och luktar gott och som är trevlig 

Men vad gör det när jag är helt ointresserad? 

För bara du kan få mitt hjärta å fungera…”

Man slits mellan detta. Så om man skulle träffa någon annan måste denne man vara införstådd med att en del av mitt hjärta kommer alltid slå för Johnny. Kanske krävs det en man som själv gått igenom det jag gått igenom. Som själv har en del av sitt hjärta hos någon annan som inte längre lever.

Jag tänker att det vore trevligt med någon som man kan åka på utflykter med, gå på events, laga mat tillsammans med eller kanske bara sitta i soffan och kolla på en film. Någon annan vuxen man kan dela tankar och vardagens upplevelser med. 

Enklast blir då att sitta hemma själv. Jag är bekväm i mitt singelliv och trygg i min tillvaro. Jag har många vänner och saknar verkligen inte sysselsättning. Men ändå.. tanken återvänder till att kunna ha någon vid min sida, i alla fall emellanåt.

Jag tror att man i min ålder har lite andra preferenser på en kärleksrelation. Det handlar inte bara om passion och romans, det är viktigare med en själens gemenskap och intelektuell stimulans. Men hur ska man våga prova? Det vet jag faktiskt inte. Än.

Jular förr och nu

 Idag är det första advent. Jag har fått upp adventsljusstakarna i fönstret och mina två ljusstakar för köksbordet och soffbordet. Allt eftersom dagarna går mot jul kommer jag succesivt att julpynta mitt hem. Det är en riktigt mysig tid!

Jag har alltid tyckt om julen men av olika anledningar. Som barn var det förståss paketen som var det bästa. Det var en evighetslång väntan på julaftonskvällen när äntligen julklapparna skulle delas ut. Min familj firade alltid hos mormor med min moster med familj. När mormor inte orkade längre tog min familj över kvällen. Jullunchen spenderades alltid hos moster med familj med dopp i grytan.

När jag själv fick familj så blev ju barnen i fokus och man gjorde jul för deras skull. Nu fanns inte mormor kvar i livet, syrran hade flyttat till norrland och brorsan delade dagen med sin frus familj och oss. Vi brukade fira julafton med de mina och juldagen med barnens farmor och farfar.

Barnen växer upp, får respektive och fler och fler familjer blir inblandade. Man blir helt enkelt tvungen att dela på sig för att det ska funka. En del kör vartannat år här och där, en del delar dagen, andra väljer olika dagar för olika konstellationer. Man får göra det som funkar bäst för sin egen familj, man kan inte vara överallt med alla.

Då insåg man att julen är mer än julafton och det var bara mysigt att dela upp dagarna mellan de olika släktingarna man ville träffa. Vid skilsmässan från mina barns far blev det slut på att fira med den släkten. Då blev det istället min kusin med familj som blev vårt sällskap över annandagen. 

Min ena moster har inga barn, min andra moster hade bara ett barn, min enda kusin på mammas sida. Så vi har alltid varit nära, mina syskon och hon. Det är ju speciellt att ha firat jul tillsammans varje år i hela livet. Några enstaka år har det varit annorlunda, ett år åkte vi upp till syrran i norrland, ett år firade vi jul i Sälen.

Nu är det andra tider åter igen. Sonen bor ju i Australien, så vi har inte firat jul tillsammans på flera år. Dottern med sambo bor i Skänninge och i år firar de med hans pappa. Syrran är kvar i norrland och brorsan har varannanjul-systemet och denna jul kommer båda hans barn med familjer hem och de firar för sig.

Så kvar på julafton blir mamma, pappa och jag. Det blir en lugn tillställning och det passar mina åldrade föräldrar bra. Så länge de är i livet vill jag prioritera julen med dem. En vacker dag är även de borta och jultraditionerna får ändras än en gång. Släkten kommer och släkten går, som det står i dikten Tomten av Viktor Rydberg.

En helg i Göteborg

 Vilken helg! Det började i fredags med en bussresa till Göteborg med ett glatt gäng från Kvantum och vi bjöds på trerätters och show på Park Lane. När gänget tog bussen hem på kvällskvisten blev jag upphämtad av min bästa vän Maria som bor i Göteborg, vi har känt varann i över 40 år och det är så dyrbart med gamla vänner. 

Vi tog en skön sovmorgon på lördagen och sen bara umgicks vi och gjorde oss i ordning för kl 15 skulle vi iväg på julbord med show på The River. Fantastisk mat och trevlig underhållning. Jag åt för mycket och blev lätt illamående, men det gick över med hjälp av citron och himalayasalt (utan tequila). 

Sen satt vi och tjötade till mitt i natten. Man delar sitt liv sen sist vi träffades, man pratar om sina barn, sitt jobb och sina känslor. Vi kan verkligen prata om allt och det är härligt! Man behöver såna vänner i sitt liv för att det ska vara meningsfullt. Vänskap behöver vårdas även om man inte träffas så jätteofta.

Efter en lugn morgon blev jag skjutsad till centralstationen och tog tåget hem till Värnamo. Det tar ju faktiskt bara två timmar, så mitt löfte till mej själv är att åka till Göteborg lite oftare framöver. Jag har ju även en kusin i Göteborg så det finns flera anledningar till att besöka landets näst största stad.

När man sovit borta i två nätter är det ändå skönt att komma hem. Packa upp väskan. Köra en maskin tvätt. Fixa matlåda till i morgon. Sjunka ner i fåtöljen framför TVn. Skön söndag helt enkelt. Nu är det bara att ladda om inför en ny vecka och nästa helg blir det ut på nya äventyr!

Livet blir faktiskt lite vad man gör det till. Att tacka ja till trevliga aktiviteter, träffa vänner, även om jag inte helt kan släppa loss än, så fortsätter jag försöka kasta mig ut i sociala sammanhang. Jag utmanar mig själv att göra saker som jag inte brukar göra för att jag behöver ny inspiration i mitt liv. 

Det som känns ovant och lite obekvämt i början kan bli bra om man vågar hålla i. Precis som när man startar ett nytt jobb. Tankarna far runt, runt de första veckorna och man undrar om man nånsin kommer att lära sig allt. Men tiden går och man blir mer varm i kläderna ju fler gånger man gör sina saker. Efter ett tag känner man sig riktigt bekväm med det nya.

Så vill man ändra inriktning i livet så måste man också utmana sig själv med förändringar. Våga känna sig obekväm, våga känna ovisshet och ovana. Antingen kommer man på att detta var inget för mej eller så känner man sig allt mer bekväm med det nya. Man kan inte få ett nytt resultat genom att göra som man alltid har gjort.

Fars Dag

 Fars dag idag. En del tycker det är ett kommersiellt jippo, men jag tar det för en dag när jag får umgås med och fira min pappa. Han är 92 år så att få uppleva fler fars dagar är inte självklart. Han har ålderskrämpor, förslitningsskador och minnet är lite si och så. Men han känner igen sin familj och vet namnen på alla barnbarn och barnbarnsbarn.

Sen vet han inte vilken dag i veckan det är, men har man varit pensionär i snart 30 år så kan man förstå att alla dagar är lika varann. Han vet inte heller om han har ätit eller inte för han har slutat vara hungrig, men får han en tallrik mat så äter han med god aptit.

Det är tur de har varann, han och mamma. Hon håller koll på dagarna och måltiderna och hennes söndagspyssel är att fylla på deras doskassetter för medicinerna. De har valt att inte ha någon hemhjälp för de ogillar tanken att ha främmande människor göra sysslor åt dem. Så vi syskon hjälper till att handla, städa och laga mat.

Det funkar hjälpligt och de sätter en heder i att bo kvar hemma och klara dig själva i stor utsträckning. Det är nog ganska typiskt för deras generation, att klara sig själv och inte behöva be om hjälp. Men det finns en gräns för vad de klarar själva och då är det naturligt för oss syskon att rycka ut.

Jag ringer dem varje dag och kollar läget. Bara ett snabbt samtal för att höra att allt är som det ska. Det är tryggt både för dem och för mej att ha en liten kort avstämning varje dag. När de är så gamla är inget längre självklart. Man vet aldrig när det är vårt sista samtal, vårt sista möte. Så jag vill att allt ska kännas bra.

Tacksamhet och förnöjsamhet är två ord som beskriver mina föräldrar. Det har inte alltid varit så, de har haft fullt upp med jobb, familj, hus och sommarstuga och alla deras aktiva år har varit fyllda med arbete. Trädgården skulle skötas perfekt och även stugan. Det är sällan jag minns dem bara sitta och njuta av vad de åstadkommit.

Men nu när åldern sätter stopp för produktiviteten, kan de faktiskt vara nöjda. De är också tacksamma för sin familj, som de är stolta över och lite lätt förundrade faktiskt. De tycker det är otroligt att deras barn blivit så fantastiskt bra. Men utan att ha förstått det har de varit fina förebilder.

På idoghet, strävsamhet, konsten att bygga upp något av inget. De har stundtals varit hårda och inte alltid inlyssnande som föräldrar, men vi barn har blivit vettiga vuxna som är driftiga och händiga. De har varit den gamla typen av föräldrar, där daltandet inte hade något utymme. Curlingföräldrar är ett okänt begepp för dem.

Det är först nu som de kan visa känslor för det gjorde man inte förr. Att vara stark har varit det viktigaste. Men de har visat sin omsorg genom att göra saker, alla har sitt sätt att visa kärlek. Enligt en modell finns det fem kärleksspråk: Ord som bekräftar, tid tillsammans, att ge gåvor, att göra tjänster och fysisk beröring.

En del har allt detta, en del har ett eller två. Om man är lyhörd kan man uppfatta kärleksspråket hos sin partner, sina barn, sina syskon och sina vänner. Kan man tolka det blir det så mycket enklare att känna sig älskad och visa kärlek. För vet jag den andres kärleksspråk kan jag kommunicera via detta.

Man kan ha ett kärleksspråk för att visa kärlek och ett annat för att känna sig älskad. Därför är det viktigt att man pratar med varann och berättar vad som gör mej glad och vad jag behöver för att känna mig uppskattad. Det kan ofta vara en aha-upplevelse när man förstår sin närståendes kärleksspråk. Du kanske är varmt älskad utan att ha förstått det.

Allt har sin tid

 Allhelgonahelg. En stund att minnas och hedra de som inte längre finns med oss i livet. Vi tänder ljus och kyrkorna har olika samlingar till tröst och gemenskap. Det är en tid när döden blir påtagligt närvarande och man blir extra påmind om de man saknar och sörjer.

Jag har varit på två gudstjänster idag, i olika kyrkor. Det är intressant att se hur man bemöter sorgen på ett kollektivt sätt. Det har varit en tröst att dela en sån här helg med andra, men bäst ändå är att vara tillsammans med de närmaste.

Jag mötte bonusfamiljen vid hans grav, vi kramades och tände ljus tillsammans. Vi skojade om att han är inte kvar på kyrkogården, han är ju fri att flyga vart som helst och det är vi säkra på att han utnyttjar till fullo.

På samma sätt som vi är säkra på att han lever kvar i våra hjärtan och i vårt minne. Så länge han  finns där är han inte borta, bara ur sikte. Eftersom till och med vetenskapen har bevisat att allt liv är energi och energi inte kan förstöras, bara omvandlas, är det bara logiskt att tro att människans energi lever vidare i annan form.

Vi kan inte se den, röra vid den eller ha ett samtal med den, men är man mottaglig kan man emellanåt förnimma en närvaro av denna energi. Och varför inte? Det är högst troligt att den vill besöka de personer de haft en relation med i livet.

Kyrkan kallar energin för själ och det är fint. Alla helgonahelgens söndag heter Alla själars dag i kyrkoårets kalender. Ljusen vi tänder visar på att mörkret måste vika undan för den minsta lilla ljuslågan. Därför är det så viktigt att släppa in ljusa tankar i vårt sinne så att det inte blir mörkt där inne.

Det är ett aktivt val man som människa behöver göra varje dag. Fylla på sinnet med ljus, glädje och värme. Det finns så mycket mörker, elände och grymhet i världen men vi får inte låta det ta över och kväva det som är gott. Inte låta det ta alltför stor plats i våra tankar. Vi ska inte förneka att det negativa finns men vi kan välja att fokusera på det positiva.

Även om minnen är det enda man har kvar av den man älskar så får man vårda dessa och inte ha dåligt samvete för att man vill älta dessa om och om igen. Ett av rådan man ger till vännerna runt den som sörjer är att lyssna, lyssna, lyssna. Inte komma med klämkäcka råd om att glömma och gå vidare.

Man kan gå vidare samtidigt som man minns och ser tillbaka. Det är när man isolerar sig och stänger ute omvärlden som det blir skadligt. Jag har blivit berydligt bättre på att leva i nuet och ta vara på varje litet guldkorn i vardagen efter att ha förlorat den jag älskar. Nej jag använder inte ”älskade” som i dåtid, jag känner fortfarande kärlek, den kan inte stängas av.

Därmed inte sagt att jag inte skulle kunna älska någon annan. Jag älskade min förstfödde son hejdlöst så fort jag blev mamma och det var lika mycket kärlek som väcktes när min dotter kom. Hjärtat rymmer mycket kärlek, olika sorters kärlek. Till ett barn, till en partner, till ett syskon, till föräldrar och till vänner.

Men som kung Salomo, som levde 950 år före vår tideräkning, sa:

Födas har sin tid, och dö har sin tid

Gråta har sin tid, och le har sin tid

Sörja har sin tid, och dansa har sin tid

Allt har sin tid och vi är många som ska gå igenom mycket innan livet är slut. Så det gäller att göra det mesta och det bästa av varje dag. Jag vill hellre ångra något dumt jag gjort än att ångra allt jag inte gjorde.

Det är livsfarligt att leva

 Det är livsfarligt att leva - du kan dö. Eller rättare sagt - du kommer att dö. Vi vet bara inte när eller på vilket sätt. Men varje dag är en risk och vad som helst kan hända när som helst. Det gäller bara att se det som en utmaning att kämpa och ta vara på dagen och inte bli lamslagen av skräck.

Här om dagen när jag var ute och körde bil så tvärbromsade bilen framför mej och jag fick göra det samma. Bilen bakom mej kom i ganska hög fart och upptäckte lite sent att det var tvärnit framför honom. Han ställde sej på bromsen och jag såg hans bil närma sig min oroväckande snabbt. Hans bil sladdade till och han fick stopp på den precis innan han var i min bakruta.

Jag kunde inte göra något, bara beskåda händelseförlopet i min backspegel. Eftersom jag stod stilla kunde jag inte väja undan och jag bara väntade på smällen. Får jag en whiplash-skada nu, hann jag tänka. Men allt gick ju tack och lov bra.

Men man vet ju aldrig hur det kunde sluta. Trafiken är ju en risk, både farten och medtrafikanterna. Jag befinner mej i trafiken varje dag. Det är väl den största risken jag utsätter mej för frivilligt. Men jag är bekväm och tar bilen till jobbet och jag gillar att vara ute och nöjesköra på fritiden.

Nu är bensinen galet dyr så det blir lite mindre av den varan, nu får det vara ett mål med min bilkörning. Jag är i alla fall tacksam att min gamla bil är en flexifuel så att den funkar bra med det nya tillskottet av etanol i bränslet. Men mer bränsle går det åt, tyvärr, så då blir det ännu dyrare.

Nu ägnar jag mej inte åt så många andra kostsamma fritidssysselsättningar, så jag får väl acceptera att det är som det är. Jag är glad för min gamla bil, en trotjänare sen 9 år tillbaka och den var inte ny när jag köpte den. Men vi har varit med om mycket tillsammans, jag och min lille fransman (det är en Peugeot) och den har hjälpt mej många gånger.

Den har tagit mej till platser jag velat se, den har tagit mej till personer jag velat träffa. Den har transporterat saker från en plats till en annan och den är otroligt rymlig på insidan trots att den är ganska smäcker på utsidan. Dessutom är den grå och kan vara otvättad länge utan att se skitig ut.

För mej är bilen frihet och självständighet. Det är väldigt viktigt för mej. Det blev tydligt vid min skilsmässa när jag skaffade bilen, och ännu mer när min hjärtevän dog och jag blev ensam. Jag måste kunna ta vara på mej själv och är nog lite stolt att jag klarar det. Jag känner mej trygg i mig själv och stabil i livet.

Men när den jag älskat har dött har jag liksom hamnat i ett läge när jag inte fruktar döden. Inte så att jag sitter och väntar på att det ska hända, men att jag inte lämnar lösa trådar runt mej. Jag ser till att vara förberedd, har ordning på mitt liv och ser till att det blir så enkelt som möjligt rent praktiskt att ta hand om allt efter min bortgång.

Jag är bra försäkrad, har efterlevandeskydd, kapitalförsäkring och sparar i fonder. På jobbet skriver jag manualer om hur allt ska skötas, eftersom jag är ensam på min tjänst som administratör. Det ska vara enkelt att ta över. Jag tycker inte om tanken att vara oersättlig, även om jag har vissa specialkunskaper.

Livet går vidare oavsett vilka som är i livet. Det var faktiskt en av sakerna som slog mig när min hjärtevän dog. Hur människor omkring mej fortsatte med sina liv som vanligt, dagar kom och gick, jorden fortsatte snurra sin bana runt solen. När min värld hade stannat så hade ingen annans gjort det. 

Till slut måste man välja. Ska jag fortsätta leva eller bara vänta på döden? Jag väljer att leva, att njuta av alla goda tillfällen som dyker upp, att glädjas åt varje liten bra sak, att inte oroa mig för framtiden. Att fortsätta leva trots att det är livsfarligt. En dag ska jag dö men alla andra dagar ska jag leva.

Livslånga relationer

 Jag blir mer och mer van att leva ensam. Det är ju ett ganska bekvämt liv. Ingen som frågar efter mat, ingen som stökar ner eller fyller tvättkorgen. Allt är på sin plats när jag kommer hem som när jag gick. Jag bestämmer själv vad jag ska göra och när jag ska göra det.

Jag har blivit ganska bekväm med att göra saker själv. Handla, fixa saker, åka på utflykter, sköta om det som behöver skötas om. Jag har alltid varit självständig och handlingskraftig så detta har väl bara förstärkt de egenskaperna. Man får helt enkelt lära sig det man inte kan.

Livsmåttot får bli ”hur svårt kan det vara?” Jag är inte mer korkad än andra så kan du så borde väl jag kunna lära mig. Sen har man mer fallenhet och intresse för vissa saker än andra, men det är inte mycket jag anser vara omöjligt. Är det komplicerat får man helt enkelt be om hjälp.

Jag tycker också det är stimulerande att klura ut lösningar på olika problem och det har hjälpt mej många gånger. Jag är inte heller rädd för att försöka och det underlättar ju också. Jag har blivit mer orädd med åldern och med de erfarenheter jag har i livet. Det är inte mycket som skrämmer mej längre.

Samtidigt är det precis det där man saknar, någon att laga mat till och äta tillsammans med, någon man kan fråga var mina nycklar ligger eller min mobil, någon man kan sucka över när man ser stöket i köket eller någon som hittar på saker att göra. Någon att åka på semester och utflykter med.

Någon att dela vardagen med helt enkelt. Först flyttade barnen och det blev en tomhet i det men vi hade varann, jag och han. Någon som frågar hur min dag har varit när jag kommer hem, någon att diskutera med och göra upp planer med. När han dog så blev det en definitiv tomhet i mitt liv. Barnen finns ju kvar, på lite avstånd fysiskt men bara ett telefonsamtal bort.

När drömmar och framtidsplaner slås i spillror är det inte helt enkelt att samla ihop sig och gå vidare. Det är svårt att hitta nya drömmar och framtiden får bli som den blir. Jag går framåt en dag i taget och det får vara bra så. Men ibland surfar jag in på en researrangörs hemsida, letar upp en resa till vårt - mitt - favoritställe, väljer hotell, väljer transfer, mat och går hela vägen fram till sista boxen ”boka”, då stänger jag ner.

En vacker dag kommer jag boka den där resan. Kanske åker jag ensam. Det kommer bli i en känslosam resa där jag kan gå omkring och minnas allt fint och tokigt och roligt och härligt. Att minnas är en del av bearbetningen. Man kan inte bara glömma och gå vidare, då förtränger man en massa och det är inte sunt. 

Människor man mött och haft en relation med glömmer man aldrig, oavsett om de är avlidna eller har flyttat och man har tappat kontakten. Att få minnas och prata med andra som minns, känns uppmuntrande. Det är betryggande att känna att relationen finns kvar i hjärtat. För det gör den oavsett tid och avstånd.

Förändra eller förstärka

 Jag faschineras över kvinnors make up. En del vill förändra sitt utseende medan andra förstärker det de redan har. Jag tillhör väl de sistnämnda och är ganska sparsam med min make up. Jag känner att jag är den jag är och får spela med de kort jag har. Sen ändras idealen över tid också.

Det ska vara smala ögonbryn, sen breda, sen plockade, formade, eller målade streck. Om man som jag har smala av naturen blir det svårt att få breda om man inte målar på eller tatuerar dem. Men vem sätter standarden på vad som är snyggt?

Jag tycker det är jag själv som avgör vad som är snyggt och passar i just mitt ansikte. Medan andra följer senaste mode oavsett om det ser snyggt ut eller inte. De har förlorat sig själva i grupptrycket om vad som är ”rätt” just nu. Är det modernt ska jag ha det.

Jag antar att det är modeindustrin som dikterar vad som är inne och inte. Men om sanningen ska fram så passar inte alla i allt. Jag hade önskat att kvinnor hade större självkänsla att gå på vad som faktiskt förstärker deras personliga uttryck snarare än att försöka förändra det. 

Sen är ju tycke och smak väldigt individuellt. Något som jag tycker är attraktivt kan andra tycka är jättefult. En del gillar mörkt hår, andra ljust, en del tycker bruna ögon är fint, andra tycker mer om blå eller gröna. En del gillar smala  kroppar, andra gillar vältränade, andra bryr sig inte alls om kroppsformen.

Dessutom blir man mindre bekymrad över utseende ju äldra man blir, tycker jag. Man inser att det yttre förändras och ofta förfaller med åldern men en vacker insida förblir alltid vacker. Och det är ju faktiskt det som verkligen är viktigt i längden. Är man snygg men otrevlig blir resultatet inte bra.

Därför anser jag att det är viktigare att jobba på sin personliget än på sitt yttre. Men man ska för den skull inte strunta i sitt utseende utan ta hand om sin kropp efter bästa förmåga. Att må bra är ju en resa inifrån och ut. Mår man bra inombords så syns det även på utsidan. Man liksom strålar ut en trygghet i sig själv och det är verkligen attraktivt!

Man blir aldrig färdig

 Man fixar i hemmet eller i trädgården och gör klart ett projekt, sen pustar man ut och tänker att  nu är man klar. Men man blir aldrig färdig. Nya projekt dyker upp, man får nya idéer om inredning eller möblering, trädgården går in i nya säsonger och behöver ny omvårdnad.

Idag har jag möblerat om lite inne och höstat lite ute i trädgården. Dahlia-knölarna har fått flytta in i förrådet för vintern, så de inte förstörs av frosten. Den kan komma vilken dag/natt som helst. Det är också dags att ta bort tomatplantorna men det hann jag helt enkelt inte med.

Jag upptäckte att det var ett helt gäng med småfåglar i mitt blomland som letade mat, så jag plockade fram mina fågelmatare, så de fick talgbollar, jordnötter, fröblandning och solrosfrön. Det tog inte många minuter innan de hittade maten och satte sig att äta.

Det är så roligt att se alla söta småfåglar, så jag matar dem gärna. Det sägs ju att ju tidigare man börjar mata, ju fler småfåglar får man i sin trädgård under vintern. Det börjar alltså bra! Jag har också börjat bygga ett igelkottshus i frigolit, eftersom jag har en liten kotte jag matar på baksidan. Nu behöver den någonstans att bo i vinter.

Så även om man strävar efter att bli klar, blir man aldrig det. Det är bara att slappna av och inse det. Det är väl kanske inte syftet med livet heller, att bli färdig, luta sig tillbaka och sitta och vänta på - ja vad då? Meningen med livet är väl att göra saker för att förbättra sin tillvaro. Sakerna skiftar, utvecklas och emellanåt upprepas.

Så länge man känner sig nöjd med resultatet här och nu, får man faktiskt tycka att det är gott och livet är bra. För livet pågår hela tiden, vi ändrar oss, omständigheterna ändrar sig och för att vara nöjd behöver man acceptera det. Sen får man göra sitt bästa med sin dag  en dag i taget.

Rivstart på oktober

 Det har varit en intensiv helg för min del. Jag har haft min syster och systerdotter hemma från  norrland denna veckan så i fredags tog jag en semesterdag och vi åkte till Ullared. Trots att det är billigt där, blev notan dyr ändå. Men jag fick mycket för pengarna.

På lördagen möttes vi vid våra stugor och höststädade. Nu är de säkrade för vintern och därmed är det slut för säsongen. Vi avslutade dagen med att äta middag med föräldrarna och på eftermiddagen anslöt vår syssling och det blev kaffe & ostkaka.

På söndagen åkte norrlänningarna hem, bilen full med fynd från Ullared och med ett köpekontrakt skrivet på ett hus i Traryd. Det ska bli fantastiskt roligt att få ner syster med man till Småland till våren. Ett intensivt husletande senaste året är äntligen till ända!

Jag åkte också lite norrut men stannade hos dottern i Skänninge. Efter kaffepaus åkte vi till Linköping, gick på IKEA, ICA Maxi och Lager 157. Tillbaks till Skänninge och en liten runda in på Ö&B, som faktiskt grundades i Skänninge och de har en stor fin butik där med fyndhörna.

Nu har jag landat hemma och springer till tvättstugan en gång i timmen. Snart är fjärde maskinen torkad och klar och jag kan äntligen avsluta dagen, hoppa i nattlinnet och krypa ner i säng. I morgon är en ny dag, ny vecka och vi är även inne i oktober månad. 

Livet rullar på och jag trivs med farten och fläkten. Men jag märker att jag inte är riktigt van vid att livet återgår till det normala och aktiviteterna kommer igång och butikerna fylls med kunder. Man är van vid att det är begränsat och restriktivt. Men eftersom jag jobbar i butik har jag sen länge slutat vara orolig och rädd.

Jag är överlag sällan orolig. Det ligger inte för mej, oro är att bekymra sig för något som inte hänt än. Jag tycker det räcker med att ta itu med det som faktiskt händer. Alla kan inte tänka så, men för mej faller det sig naturligt. 

Jag har aldrig suttit uppe och väntat på mina barn när de varit ute sent på kvällarna eller grubblat över framtiden och hur det ska bli med allt. Det kommer ju visa sig, tänker jag. Det får man ta då. Jag kan ju ändå inte lösa några problem i förväg eller när de ännu faktiskt inte finns på riktigt. Var sak har sin tid.

Höstens härligheter

Härligt höstväder denna helg! Jag tog en dagstur till västkusten över lördagen, körde runt Laholmsbukten, som är enligt mitt tycke en av de vackraste platserna i detta land. Började i Halmstad, sen till Båstad, Boarp, Kattvik och Torekov. Fantastiska äppelodlingar, vilda vågor på havet, vidderna, grönskan och ljuset. Det ger mat för alla sinnen.

Söndag är kyrkan, sen en vän på middag, sen en härlig tur ut i skogen. Vände hemåt igen när svampkorgen var full. Men det finns mer att hämta på mitt ställe. Lite mer trist är att ta hand om all svamp, rensa och steka och förpacka. Men nu är hälften gjort.

Gula kantareller är på gränsen att vara för gamla nu, de är väldigt mjuka och blöta. Men stora, större än jag brukar se. Det gör mej förunderligt lycklig att hitta dessa skogens guldklimpar. Trattkantarellerna är också stora och fina nu och tål hösten och kylan bättre.

Jag har tänkt torka mina trattisar i år. Har kommit på att det är gott att köra torkade trattkantareller ihop med lite grovsalt i mixern och göra ett svampsalt av det till matlagningen. Precis som jag gör örtsalt av mina hemodlade, torkade örter.

Lever ständigt med brickor fulla med örter för närvarande. Som får ligga och torka innan de mixas och blandas med salt, 1 del salt och 3 delar örter, gärna blandade. Men även rena torkade örter som jag lägger i burkar för att ha hela vintern. Jag är helt självförsörjande på örtkryddor.

De flesta tomatplantorna har gett upp för i år, men fortfarande kan jag plocka små, söta tomater från min buske Tusen på Tusen. Den gör verkligen skäl för namnet. Under högsäsong plockade jag 30-40 st per dag! Jag fick till och med koka ihop tomatsås och lägga på burk för att kunna ta tillvara på allt.

Jag har en förkärlek för att ta tillvara på det jag har och får. Kanske är det smålänningen i mej som tänker så, men hur som helst tycker jag det är en bra inställning. Miljövänligt, ekologiskt och ekonomiskt. Dessutom är det roligt att hitta på saker från naturen som går att äta och förgylla måltiderna. Gratis är ju gott!

Vad är din grej?

 Jag har varit på konsert ikväll i Fryele kyrka. Det var en trio som spelade och sjöng musik från då till nu. Det var nog nästan två år sen jag var på konsert senast och det var fantastiskt! Det märktes bland publiken att det var ett uppdämt behov som äntligen infriades.

Sakta men säkert släpper restriktionerna efter corona och livet försöker återgå till som det var förut. Men ändå kommer livet aldrig att bli som innan. Corona kommer att finnas med oss under lång tid framöver. För viruset vill liksom inte släppa greppet. Även vi som är vaccinerade kan bli smittade, men det manifesteras som en vanlig förkylning.

Det finns så många hemmasnickrade teorier om viruset och vaccinet. Men faktum är att när du är vaccinerad kan du visserligen blir sjuk, men inte allvarligt sjuk. Är du inte vaccinerad kan du faktiskt dö. Den som är vaccinerad är dessutom mindre benägen att smitta andra.

Men i alla fall är det underbart att det kan börja öppnas upp för offentliga evenemang igen. Vi är nog många som längtat efter upplevelser och att helt enkelt få göra saker tillsammans. Visst måste vi fortfarande hålla avstånd, tänka på vår hälsa och sitta på uppmärkta platser. Men vad gör väl det? Vi får vara tillsammans!

Vi är svältfödda på kultur och musik, det blir tydligt hur mycket det betyder för oss människor att få själslig föda. Det räcker inte med det basala behoven med mat och sömn. Vi behöver annat för vår inre människa också. Vi behöver upplevelser, musik, skönhet och beröring. Vi kan både bli berörda av en annan människa rent fysiskt men vi kan också bli berörda av en upplevelse.

Att höra eller se något vackert eller provocerande, att älska eller hata, smaka eller lukta på något gott eller äckligt, att få uppmuntran eller kritik. Allt som berör oss gör oss också mänskliga. Vi reagerar, och om det behövs, agerar på det som berör oss. Empati är en del av att vara en medmänniska, att kunna sätta sig in i andra människors känslor och behov.

När jag identifierat vad som får mig att må bra, behöver jag avsätta tid för att kunna ägna mig åt det. Oavsett om det gäller att gå på konserter, träna på gym, plocka svamp i skogen eller laga mat. Hitta din må-bra-grej och gör det så ofta du kan!

Fara och rädsla

 ”Danger is real, fear is a choise”

Citatet är från en film, jag minns inte vilken men citatet fastnade. Fara är verkligt, rädsla är ett val. Det är inte alltid så enkelt, men det är ändå bra att ha i åtanke när man blir rädd. Det är ju också så att rädsla är olika för olika människor.

En del är rädda för spindlar, andra tycker de är fashinerande. Samma med andra djur och händelser. En del blir skrämda, andra blir nyfikna och somliga tar det som en utmaning. Det verkar ju ändå som om vi har en slags val i detta. Om man kan hålla sina känslor i schack.

Det krävs självinsikt att kunna hålla distans till sina känslor, för att analysera dem innan de drar iväg med oss. Känslor har ju en tendens att skifta, ibland plötsligt men oftast över tid. Känslor är inte alltid helt sanna eftersom de är väldigt subjektiva. De baseras på en ögonblicksbild men oftast är anledningen djupare än så.

Självklart ska vi inse när det är fara å färde och vara försiktiga i mötet med det. Men när rädslan tar över är vi ofta irrationella och fattar ogenomtänkta beslut. Har vi otur, kan vi förvärra situationen istället för att lösa den. Därför är det viktigt att kunna ta några djupa andetag, stanna upp, kanske backa lite, och fundera på vad som gör mig rädd.

Är rädslan verklig eller är det något som en tillfällig känsla har skapat? Är det något inlärt, kanske ärvt, och har det någon grund i fakta? Ju äldre och erfarnare jag blir, ju bättre blir jag på detta. En annan faktor som spelar in är också hur ofta man varit rädd. Till slut blir man trött på den känslan och vill göra något åt det.

Jag kan också konstatera att när det värsta som kan hända redan har hänt, ja då finns det liksom inte mycket rädsla kvar förutom för den verkliga faran. När min älskade blev sjuk, alla operationer, behandlingar, undersökningar, all väntan på provsvar, slutligen det fruktade samtalet med överläkaren att det finns inget mer att göra. Livet som rann ur honom. 

När döden slutligen kom fanns ingen rädsla kvar. Varken hos honom eller mej. Efter det är det få saker som skrämmer mej. Det är visserligen tragiskt att det ska till sådana drastiska händelser för att rädslan ska ta slut och oron inte längre får plats. Jag kan fortfarande tänka att jag skulle kunna bli ännu mer orolig för precis allt efter detta men jag har valt att inte låta låta oron få ta över mina känslor.

Oro är ett scenarie vi målar upp i vårt sinne, tänk om... Detta något har ju inte hänt än. När vi grubblar över det värsta tänkbara så försöker vi samtidigt klura ut en lösning. Ännu mer grubblerier. För något som än så länge bara finns i våra tankar. Någon sa att oroa sig är som att sitta i en gungstol. Det håller dej sysselsatt men du kommer ingenstans.

Oro är också en sorts övertro på min egen förmåga, att jag ska kunna fixa allt det som eventuellt skulle kunna inträffa. Kan man lära sig att kontrollera sin oro och rädsla kommer man känna betydligt mer harmoni i sitt liv. Man lär sig att leva idag, ta en dag i taget, låta morgondagen bära sina bekymmer själv.

Det handlar i mångt och mycket att leva i nuet, leva fullt ut. En dag ska jag dö, men alla andra dagar ska jag leva. Hur vill jag ta vara på mitt liv, mitt välbefinnande? Om jag visste när jag skulle dö, skulle det förändra mitt sätt att leva? Om jag fick veta att jag har en månad kvar att leva, vad skulle jag göra då? Vad skulle jag våga göra, förändra, uppleva? Vad hindrar dej från att göra det nu?