Var generös!

Dan före dan före dopparedan. Julen är en tid för generositet. Vi köper julklappar till varann, blomstergrupper, godis och bjuder varann på mat i överflöd. Men generositet handlar inte bara pengar. Det är en inställning, att unna andra det bästa, att glädjas åt andras lycka.

Du känner direkt när du pratar med en generös människa. Du får beröm, uppmuntran och uppskattning. När du berättar att du sovit till klockan tio på din lediga dag, och kanske känner dej lite generad över det, får du till svar att det var väl jätteskönt och precis vad du behövde.

En generös person ger dej aldrig dåligt samvete för något. Istället får du stöttning och hjälp, du möter omtanke och vänlighet. Den bästa vännen man kan ha är en person med ett generöst synsätt på livet.

Kanske har personen själv haft sin beskärda del av möten med människor som gjort livet besvärligt. Man vet hur värdefullt det är med generositet för man har själv mött missunsamhet och avundsjuka. 

Men istället för att bli lika trist, bestämmer man sig för att bli generös i sinnet. Det är ett aktivt val, en livsinställning. Man upptäcker att det känns så bra att vara generös, att hjälpa till där man kan med tjänster och saker, hur man talar och gensvarar på andra människors önskningar och behov.

Om man kan hjälpa en medmänniska så bör man göra det. Tillsammans kan vi skapa en varmare, vänligare värld. En liten sak kan betyda så mycket. Ett vänligt ord kan ge glädje i hjärtat och ett leende är smittosamt - man vill gärna le tillbaka.

I morgon är det måndag och sista arbetsdagen före julafton. Låt oss njuta av julen, vare sig du är ensam eller med nära och kära. Fira jul för din egen skull, fyll dagen med det du tycker om och släpp alla måsten. Njut av pynten, ljusen, maten, godiset och tv-programmen. Bestäm dig för att glädjas. God jul!

Summera och planera

Året går mot sitt slut och det börjar bli dags att summera. Jag är just hemkommen från fest nummer tre på tre dagar. Jag bestämde mej för att tacka ja till allt som låter trevligt och roligt när året började och det kan jag verkligen konstatera att det har jag gjort. Kanske lite i överkant. Så nästa år behöver bli lite mer balanserat.

Förra året satt jag mycket hemma och var ganska ointresserad av sociala aktiviteter. Jag hade fullt upp med jobbet och mej själv. Men i år har jag varit med om mycket roligt och trevligt. Vissa veckor har jag nästan bara sovit hemma, i övrigt har jag varit iväg på olika aktiviteter. 

Men nu känner jag att jag behöver bli mer nyanserad i mitt liv och inte tacka ja till allt, även om det verkar bra. Jag behöver tid hemma, tid för mig själv och tid för vila. Lite mer balans helt enkelt. Det har hänt att jag suttit på en fest och längtat hem istället. Andra tillställningar har varit fantastiskt trevliga.

Men under året som kommer ska fokus ligga på att hitta den där inre harmonin, att njuta av tillvaron och att vara nöjd med mig själv och det jag har. Under året som gått kan jag i alla fall konstatera att jag är omgiven av fantastiska vänner.

Underbara människor som jag vill spendera tid med och som vill umgås med mej. Varma, vänliga vänner som vill mej väl. Jag har också kommit ännu närmare min syster och det gläder mej oerhört. Min dotter är vuxen nu och har startat sitt liv och bygger sitt hem. Jag får vara en del av det och vi har en jättefin relation.

Sonen bor på andra sidan jorden så chanserna till att mötas är få. Även om vi har tät kontakt via facetime så är det inte det samma. Vi har bestämt att försöka träffas en gång om året och eftersom han var här i år är det min tur att åka dit året som kommer. Så om bara några veckor tar jag flyget långt, långt bort. Det ska bli underbart!

Nu när barnen är vuxna och klarar sig själva, borde det bli mer tid för mig själv. Men då är det så att föräldrarna blir gamla och behöver hjälp, så man får tillbringa tid med dem. Det gör jag gärna, de har alltid ställt upp för mej. 

Jag är ändå tacksam över mitt liv, jag har en stabil tillvaro, ett tryggt jobb, pengarna räcker och jag har många fina vänner och släkt som bryr sig om mig på ett äkta sätt. Om drygt en vecka är det jul och paketen är klara, hemmet är julpyntat och jag har redan druckit upp tre flaskor glögg!

Året slutar i tacksamhet och nästa år börjar med förväntan på resan, många härliga möten, kvalitetstid med vänner och mer prio på min inre resa. Sorgens mörka moln har hållit sig borta ett tag nu och jag ser fram emot en positiv framtid. Jag ska ta vara på livet, en dag ska jag dö men alla andra dagar ska jag leva.

Redo för nystart

Sorgen är sista stadiet av kärleken. Därför är det så svårt att släppa taget. För när sorgen går över lämnar även kärleken hjärtat. Sorgen blir det sista man har kvar av den man älskar och man vill inte glömma. Ju starkare kärlek, ju starkare sorg.

Folk i allmänhet skiljer på sorg och sorg. De kan förstå att man sörjer ett litet barn som dött och att sorgen för alltid blir en del av livet. Men när en partner dör förväntas man ”komma över” det efter en tid. Varför är det så?

Dessutom hade jag och han en förhållandevis kort tid tillsammans, även om det var intensivt och innerligt. Han var verkligen min stora kärlek. Men det blir inte enklare för att tiden var kort. På ett sätt istället svårare eftersom vi fortfarande var nyförälskade.

Tiden läker inga sår, det måste man jobba med själv. Sorgen har också sin egen gång som man inte kan diktera villkoren för. Den bara drabbar en. Den har olika stadier som man måste gå igenom. Sista stadiet är nyorientering. Då man är redo att fortsätta sitt liv framåt, inte bara existera.

En söndagsmorgon för tre veckor sedan vaknade jag upp och kände en förändring i mitt inre. Det svarta molnet runt hjärtat hade lättat. Jag var osäker på om det var tillfälligt men det har hållit i sig sen dess. Livet känns lättare och jag kan glädjas på ett annat sätt. Som förr, före sorgen.

Jag hoppas att det är sorgen som lättat. Självklart kommer alltid saknaden att finnas där men sorgen som målar allt i gråskala är jag tacksam om jag slipper. Julen som jag alltid älskat förr, känns åter som en härlig tid. Jag njuter av allt.

Året som kommer ska jag ägna åt att återerövra glädjen, att njuta av allt härligt i livet som jag kommer möta. Jag ska hitta tillbaks till mej själv men med all den kunskap och erfarenhet jag fått de senaste åren. Och all glädje som han gett mig och lärt mig under vår tid tillsammans.

Han var en livsnjutare, en charmör och en glädjespridare. Jag ska lära mig av det och använda det i mitt liv från och med nu. Han hade velat att jag skulle glädjas och ta vara på varje tillfälle som kommer i min väg. Att tacka ja till allt som är bra och utan dåligt samvete tacka nej till allt som inte känns bra.

Nu är jag redo för en nystart. Jag har ingen aning om vad det innebär men jag är redo att omfamna livet igen. Ett steg i taget mot en ljusare framtid. Sakta men säkert finna fast mark under fötterna, komma upp på vägen igen. Vägen framåt.

Mäns våld mot kvinnor

I veckan som gått har det varit FNs dag för misshandlade kvinnor. Drygt 20 kvinnor dödas årligen i Sverige av den man hon älskar eller har älskat. Det är fruktansvärt tragiskt och vi kvinnliga vänner pratar ibland om hur det kan hända, varför hon stannar kvar och vad vi kan göra för att hjälpa.

Jag har läst en del om det, om kvinnor som berättar sina öden och jag har också pratat med kvinnor som lyckats ta sig ur sitt känslomässiga fängelse från en man som misshandlar, fysiskt och psykiskt. Jag har en teori om hur det kan bli så och det är en utdragen process.

Det börjar med att mannen söker en kvinna som är mycket empatisk och har en naturlig fallenhet för att ta hand om andra. När han hittat sitt objekt börjar stora charmoffensiven. Han är otroligt snäll, omtänksam, tacksam och bekräftande. Han kan till och med klämma fram en tår när han bekänner hur lyckligt lottad han är som har träffat henne.

För det är så synd om honom. Han har blivit sviken och besviken, bedragen och lurad. Därför har han svårt med tillit, berättar han, så därför känner hon sig utvald när han säger att han kan lita på henne. En tid av kärlek och harmoni inleder relationen. Men snart börjar sakta, sakta maktbalansen att rubbas.

Det börjar med att han är tacksam för något hon gör, till exempel att han ska på ett viktigt möte på jobbet och ber om hjälp att stryka skjortan. För det blir ju så bra när hon gör det. Snart tycker han att hon alltid kan stryka hans skjortor för att han jobbar så hårt och de har ju kommit överens om att hon sköter tvätten. Om det någon dag inte finns någon struken skjorta blir det ett bråk, för att hon inte sköter det hon lovat. Hon får höra att hon är lat. Nästa fas är att han ska ha en nystruken skjorta varje morgon, fortfarande ljummen när han tar på sig den. 

Allt eskalerar hela tiden stegvis och den verbala misshandeln blir hela tiden värre. Hon är lat, hopplös, hjälplös och värdelös. Ingen vill umgås med henne och de som fortfarande finns kvar utdöms av honom som dumma och de är elaka mot honom. Hon kan väl inte umgås med sådana som inte tycker om honom?

Eftersom hon fortfarande tycker synd om honom och är fast i sitt beteende att hjälpa och stötta, så väljer hon bort sina vänner, en efter en. Till slut är det bara han kvar, precis som han vill ha det. Nu hör hon varningsklockorna ringa och hon försöker prata med honom. Det slutar alltid med våldsamma gräl, hot och ibland en smocka. Hon blir allt mer skrämd och nedtryckt. Hennes självkänsla är i botten och hon ser ingen väg ut.

Varje gång hon försöker ta sig loss, blir det värre hot om allt möjligt, han ska förstöra hennes liv, hennes rykte, göra hennes familj och vänner illa, och han har förmodligen redan tagit kontrollen över ekonomin så hon har inget. Vännerna som varnat henne tycker hon inte hon kan gå till. Hon vill inte höra ”vad var det vi sa” och hon vill inte erkänna att de hade rätt, inte ens för sig själv. Hur kunde hon vara så dum?

Men mellan varven är han plötsligt sitt gamla charmiga jag. Han är ångerfull och ledsen och ber om förlåtelse för sitt beteende, och drar än en gång berättelserna om sveken och besvikelserna han fått utstå. Offerrollen spelar han storartat. Ibland kanske han till och med hotar med att ta livet av sig om hon lämnar honom.

Hon ser inte att vännerna står redo att hjälpa henne på alla sätt de kan. Hon förstår inte att de inte tror på hans lögner. Hon ser inget liv utan honom men till slut ser hon inget liv med honom heller. Hon blir tyst och isolerar sig. Tar på sig skulden för att det är som det är. Hon är ju så korkad. Det kan sluta på tre sätt. Han tröttnar och hittar någon annan att förstöra, förgöra. Han misshandlar henne svårt så hon hamnar på sjukhus eller slår ihjäl henne. Eller så kastar hon sig ut ur relationen i ren desperation - sticka eller ta livet av sig.

Vad kan vi då göra som står bredvid och ser det hända? Vi kan börja med att ständigt påminna henne om att vi finns där. Att vi tycker om henne. Att vi lyssnar när hon vill prata. Inte påpeka att det är en sjuk relation, för det vet hon redan. Inte tjata på henne att lämna honom. Hon måste göra det i sin takt när hon är redo. Inte få henne känna dåligt samvete för att hon inte umgås med oss, inte påminna henne om det uppenbara. Det hon så länge dolt och förnekat.

Om det finns vänner som orkar stå fast, finns det en större chans för henne att våga ta steget ut. Vi ska bara ha tålamod, visa kärlek och omtanke. Allt som hon själv tvingats ha gentemot en man som bara utnyttjat hennes godhet. Vi kanske får vara beredda på att hjälpa henne med det mesta, någonstans att bo, få ordning på sin ekonomi, få tillbaka sin självkänsla. Men det är värt allt om vi kan rädda en endaste kvinna.

Vi måste våga se, utan att försöka gå in och fixa. Vi kan inte påskynda en separation genom att konfrontera honom, då kommer han bara att straffa henne ännu mer. Vi kan inte heller släpa ut henne därifrån med intentionen att det är för hennes eget bästa. Hon måste bli redo att ta striden den dagen hon är vid vägs ände och det finns bara en väg ut och den är bort från honom.

Precis som man säger om en alkoholist som behöver sluta supa, hen måste nå botten innan hen är redo för förändring. När man slår i botten kan man vända, innan dess är det fritt fall. När livet lika gärna kan mistas för det har helt förlorat sitt värde. Endast då kan man få kraften till förändring. 

Det är då vännerna behöver sluta upp. Bilda en ring runt henne, skydda och beskydda henne, hjälpa henne med praktiska ting, aldrig förebrå henne eller kritisera henne för hennes livsval. Få henne att känna sig trygg igen och lyssna på henne när hon är redo att prata, utan att döma eller komma med lösningar. Hon måste själv få forma sin framtid.

Förhoppningsvis kommer hon jobba med sig själv, kanske med hjälp av någon, för att bryta sina destruktiva mönster. Så att hon aldrig någonsin inleder en relation med en liknande man. För om hon inte gör upp med sitt förflutna är det lätt att mönstret upprepar sig och hon träffar en ny man som är lika illa som den förre.

Men det är väldigt svårt att stå bredvid och se allt detta hända en vän vi tycker om. Det är svårt att inte lägga sig i. Men när det gäller såhär komplicerade känslomässiga relationer kan vi inte komma med en praktisk lösning. Förändringen måste komma inifrån. Vi får bara fortsätta stå kvar och vara redo när dagen kommer som hon bryter sig loss. Då får vi ge allt vi har!

meningen med livet

”What is my purpose in life, I asked God. -What if I told you that you fulfilled it when you took an extra hour to talk to that person about life, said the voice. Or when you paid for that person in the store? Or when you saved that animal in traffic? Or when you tied your fathers shoes for him? Your problem is that you equate your purpose with goal-based achievments. God is not interested in your achievments, just your heart. When you choose to act out of kindness, compassion and love, you are already aligned with your true purpose. No need to look any further”.

Jag stötte på denna text av en händelse och det stämde så bra in på mina egna tankar om meningen med livet. Det är få människor som har en solklar, tydlig väg och mening med livet. Vi andra går runt och funderar vad som är meningen med allt. Men behöver det vara så komplicerat?

Det kanske bara är så att vi ska välja att agera utifrån vårt hjärta, med vänlighet, medlidande och kärlek. Vi hamnar gärna i tankar om att vi ska prestera en massa, vi ska bli framgångsrika och lyckas i livet. Men är det meningen?

Som texten ovan säger, vi likställer vår mening med livet med målbaserade prestationer. Men vad som verkligen gör skillnad för andra människor - och för mig själv - är när jag bemöter mina medmänniskor med medkänsla och omsorg. 

Jag mår bra när jag kan hjälpa någon annan, det behöver inte vara stora saker, men att möta ett behov som jag ser att någon har. Sitta ner med någon och prata om livet, betala varorna åt den gamla damen i kön framför mig, rädda en igelkott på vägen som är vettskrämd och rullat ihop sig, hjälpa mina åldrade föräldrar med vardagliga ting. 

Jag gör sådant och det ger mitt liv en mening som går djupare än karriär, ägodelar och rikedom. Det ger en helt annan känsla av att lyckas och att vara rik. Jag är rik på upplevelser och vänner. Jag låter mitt hjärta styra mina handlingar och jag möter godhet och oväntad uppmuntran och välgärningar tillbaks.

För mig är det meningen med livet. Att möta dagen idag med nyfikenhet, att möta människor med ett öppet sinne. Vad kan vi göra för varann för att göra livet ett uns bättre? Hur kan jag hjälpa en medmänniska med de talanger jag har? För det jag bär inom mig är inte menat bara för mig själv. Jag vill ge vidare, dela med mig och ha ett varmt hjärta. 

Det som verkligen betyder något är vem vi är, inte vad vi presterar. Hur vi bemöter varandra, att vi kan visa omtanke och vänlighet. Men det gäller inte bara andra utan även mig själv. Jag behöver vara snäll mot mig själv, hitta det som gör mig glad och tillåta mig själv njuta av livet. Meningen med livet är att leva fullt ut. Att ta vara på varje dag, varje tillfälle som kommer i min väg. Våga säga ja likaväl som att våga säga nej. Vi har inga garantier för en morgondag. Livet pågår här och nu.

Att hitta tillbaks till mig själv

Det är redan mitten av november, advent och jul närmar sig med stormsteg. Jag har haft kluvna känslor inför denna högtid. När barnen var små var det så roligt att pyssla och pynta. Man såg förväntan glittra i deras ögon och allt var så spännande och magiskt. Granen, paketen, ljusen, maten och godiset.

Så flyttade barnen hemifrån och min jul blev lite mer balanserad. Jag köpte pynt som jag, och bara jag, tyckte om. Jag gjorde bara det som var roligt, resten köpte jag färdigt eller struntade i. Julen blev mysig ändå.

Men så kom första julen efter min hjärteväns död. Det var svårt att känna glädje och jag pyntade minimalt. Året därpå gjorde jag ett halvhjärtat försök att hitta julstämningen men vem skulle jag göra jul för när det bara fanns jag? 

Nu är det då dags igen för adventspynt, julmusik och pyssel. Allt som jag älskat förr men tappat lusten för på grund av allt som hänt. Men ju närmare tiden kommer mot jul, ju mer har jag kommit till insikt om vad jag behöver göra.

Jag måste återta glädjen jag haft över julen. Jag kan inte klandra julen för att jag varit ledsen, det är inte julens fel. Julen är lika strålande och underbar som alltid och jag har bestämt mig för att glädjas. Jag vill uppleva alla fina känslor och minnen jag har av julen.

Så nu blir det julmusik för hela slanten, granen ska upp igen i år, ljus och pynt ska fram. Jag ska åter igen glädjas över julen, för min egen skull. Jag har bestämt mig för att hitta tillbaks till mig själv, det som har glatt mitt hjärta förut ska få göra det igen.

Mycket handlar om att tillåta mig själv att känna glädje, att inte låta sorger överskugga det som är roligt, trevligt och härligt. Låta positiva känslor flöda fram och hitta min väg framåt. Allt som hänt har format mig men jag ska själv bestämma till vad jag formas.

Jag vill inte längre bara svepas med dit mina känslor tar mig, jag vill hitta tillbaks till den jag är innerst inne. Glad, förväntansfull, kreativ och äventyrlig. Allt detta har fått stå tillbaka men nu är det dags att inleda en ny fas i mitt liv. Jag måste ta nya steg mot en ny framtid. Det som har hänt har hänt, jag har lärt mig massor men nu måste jag fortsätta framåt!

Kärlekens mysterium

När man blir ensam är det flera saker man saknar. En annan vuxen att dela livet med, någon att komma hem till, någon att prata med om sina innersta tankar. Även om man har goda vänner som kan fylla en del av tomrummet, fattas det ändå den där närheten, innerligheten och kärleksrelationen med en partner.

Just kärlek, känslan att älska någon och att vara älskad, är det jag saknar mest. Det blir ett tomrum i själen som inte kan fyllas av barn och familj eller vänner. Det är en annan sorts kärlek. När den rycks bort blir känslan överväldigande tomhet.

Ensamheten blir påtaglig, även när man befinner sig mitt i gemenskapen av släkt och vänner. Man är ändå ensam för att man har förlorat sin hjärtevän, sin själsfrände, sin livspartner, sin stora kärlek. Kan man nånsin bli lycklig igen?

På ett plan kan man känna sig lycklig. Man har människor omkring sig som är betydelsefulla, man möter omtanke och vänlighet, man gör roliga och trevliga saker, man äter gott och kopplar av i sitt rofyllda hem. Men något fattas.

Just känslan av att kärleken fattas mig när den tagits ifrån mig är svår. Självklart saknar jag honom som gav mig kärlek men han är borta för alltid. Kan det vara möjligt att träffa någon annan som jag skulle kunna älska? 

Tanken har slagit mig att möjligheten finns. Samma kärlek går inte att finna men en annan kärlek, en annan sorts relation med en partner på ett nytt sätt. Någon att vara tillsammans med, uppleva saker med, någon att krama.

Även om det skulle komma en ny kärlek i mitt liv, betyder inte det att den andra kärleken försvinner. Detta är kärlekens mysterium - ju mer den delas ju större blir den. När man får barn älskar man detta barn gränslöst och när man väntar andra barnet undrar man om man kan älska detta barn lika mycket. Det kan man.

Därför gäller det att den nya partnern förstår att det finns ett rum i hjärtat som redan är bebott. Även om partnern är död, är inte kärleken död. Men hjärtat kan växa i takt med kärleken och nya rum skapas. 

Kärleken är magisk, den är gränslös och när den försvinner kommer melankolin i dess ställe. Det kan vara bekvämt att stanna i det, men samtidigt finns en längtan efter kärlek igen. Men vågar man försöka igen? Den kan ta slut, den kan gå fel, det kan göra ont.

Trots det kommer drömmarna om en ny kärlek. Någon att älska och bli älskad av. Någon jag kan kalla min. Hjärtats vägar är ett mysterium, ensamma hjärtan söker varann. Men kommer jag att våga om chansen visar sig? 

Döden kommer vi inte undan

En intensiv vecka har passerat. Jag har haft gäster tisdag, torsdag och fredag. Jag har varit hemma i min hemstad i lördags så idag söndag är det skönt att ha en vilodag. Det har också varit Allhelgonahelg denna helgen. Den helg då man minns och hedrar de döda lite extra.

Den helg då människor faktiskt kan och vågar tala öppet om döden. Vi drabbas alla förr eller senare av att någon vi älskar dör. En partner, en förälder, en vän. Allas våra liv kommer sluta med döden, även om vi inte vill tänka på det. Men det är oundvikligt.

Att prata om döden och om de som har dött kan kännas svårt, men när man vågar acceptera döden blir livet mer levande. Det blir en prioritet att ta vara på varje dag, varje stund, varje tillfälle. Jag lever idag och jag ska ta vara på det.

För att hedra de som gått före in i efterlivet borde vi andra leva här och nu fullt ut. Men det är inte lätt när hjärtat är tyngt av sorg och saknad. Det är svårt när man hamnar ur kurs och inte riktigt vet hur eller vart man ska fortsätta.

Sånger, filmer, dikter, platser. Så många saker som påminner om livet som det var förut. När livet var en lek och en dans på rosor. Ett tag undvek jag allt som påminde om det, men till slut var jag tvungen att konfrontera mig själv. 

Nu är jag i en process där jag väljer det jag kan fortsätta tycka om, saker som jag kan känna är mitt, och välja bort det som gjort sitt. Livet går vidare och jag formar sakta mitt nya liv. Jag är mer selektiv i vad jag spenderar min tid med och vilka vänner jag umgås med.

Jag är också mer trygg med att göra saker på egen hand. Jag kan vara ensam utan att känna mig ensam. Det är en stor skillnad i det. Jag tar dagen som den kommer, hittar de små guldkornen i tillvaron och gör det bästa av det. Mitt liv, mitt enda liv, pågår här och nu.

Livets alla val

Varje händelse i våra liv formar oss till de människor vi är. Både medgång och motgång, alla upplevelser vi har breddar våra erfarenheter. Det är upp till oss vad vi gör med det. Vill vi lära oss och gå vidare starkare och klokare eller stannar vi upp och fastnar i självömkan och besvikelse? 

Alla vill inte inse att vi faktiskt har ett val. Vad man än tycker om det som hänt så väljer vi, medvetet eller omedvetet, vad vi gör med den erfarenheten. Vi väljer vad vi fokuserar på och vad som ska få påverka vår framtid. 

Blev jag retad i skolan kan jag antingen hysa agg till mobbarna resten av livet eller bestämma mig för att andras åsikter om mej är inget som ska få styra mitt liv och mina val. Hade jag en dålig chef kan jag antingen dras ner i min självkänsla eller se mitt värde och söka ett annat jobb.

Drabbas jag av sjukdom kan jag antingen förbanna eller acceptera mitt öde. Samma sak om någon nära dör, det är en process att gå igenom men en nyckel är att förstå att jag inte är staffad eller förföljd av otur. Livet drabbar oss alla, på olika sätt, olika hårt, men saker händer och ingen är speciellt utvald för motgångar.

Livet är inte rättvist, svårigheter slår ner var som helst när som helst som en blixt från klar himmel. Oavsett vad vi tycker om det, är det ändå vårt jobb att hantera det. Det är värt omaket att ta itu med våra reaktioner och låta det forma oss till en bättre människa.

Jag är den jag är idag på grund av och tack vare allt som hänt mej. Många saker har varit fina, jag har lärt mig att älska och att bli älskad, jag har lärt mig betydelsen av vänskap, jag har lärt mig att uppskatta det enkla i livet, sådant som alltid finns runt omkring mig. 

Andra saker har varit och är svåra. Men det är som det är och istället för att förbanna mörkret kan man försöka se ljuset, det lilla ljus som tränger sig ut ur sprickorna i spillrorna. Man kan inte värja sig från livet för alltid. Förr eller senare kommer det ikapp.

Bara för att jag förstår att jag behöver ta itu med känslor är det inte enkelt att göra det. Jag brottas med saker och ibland känns det som att vada i gyttja. Men jag väljer att inte stå kvar och sjunka allt djupare, jag fortsätter framåt. Sakta, sakta, på vingliga ben, men jag rör mig åt något håll i alla fall.

Om jag skulle upptäcka att jag valt fel riktning, kommer det alltid dyka upp en ny väg förr eller senare. Det är aldrig för sent att byta riktning när man upptäcker att man vill någon annnan stans. Modet kan svika, men möjligheten finns.

Jag har också fått lära mig att ha tålamod med mig själv och inte vara så hård mot mig själv. Mina egna tillkortakommanden kan vara svåra att hantera när jag vet vad jag borde göra och kan göra men ändå gör jag det inte. Ibland räcker inte orken till, eller inspirationen, eller tålamodet.

Då är det okej att bryta ihop och ta en time out. Bara man inte stannar kvar där resten av livet. Inte trycka på pausknappen och aldrig mer trycka på play. Livet kommer kanske inte bli som jag tänkt mig men det kan bli bra ändå.

Var dig själv

Jag som är empat tar gärna obehag eller besvärligheter för någon annans välbefinnande. Jag gör allt jag kan för min familj och mina vänner för att de ska ha det bra, och jag tycker valet är lätt. För mej kommer det helt naturligt och spontant utan större eftertanke. 

Jag gör gärna det lilla extra och jag gläds innerligt när jag kan göra någon annan glad och nöjd. Det är sådan jag är och jag känner verkligen inte att jag ”uppoffrar” mej för någon annan. Meningen med livet är väl att man bejakar sin personlighet, sina talanger, och försöker göra sin lilla del av världen till en bättre plats.

Alla är vi olika med olika fallenhet för saker och jag är övertygad om att om vi verkligen vågar leva ut det så blir både vi själva och vår omgivning lyckligare. Vi människor kompletterar varann som instrument i en orkester.

Alla ska inte spela bastuba, det blir ingen orkester. Olika instrument har sin egen klang och bidrar med sin röst till konserten. En del är lågmälda, andra dundrande, en del är svaga och andra starka. Ett ackord består av många olika toner. Tillsammans blir det harmoni.

Inte heller ska pianisten spela xylofon samtidigt eller trummisen spela oboe. Var och en spelar sitt instrument, fokuserar på det och hoppas att de andra gör sin del. Jag kan inte göra andras uppgifter samtidigt som jag sköter mina egna. Då blir det bara kakafoni.

Det kan vara lätt att bli irriterad på de som inte tänker som jag. De som undviker en medmänniska som har det svårt, de som håller sig borta från en vän i nöd, sorg eller sjukdom för att de inte vet vad de ska säga eller göra. De känner sig osäkra och kanske till och med skrämda.

Men de har sina rädslor att ta itu med och de har andra kvaliteter som de tillför gott med på sitt sätt i de situationer de känner sig bekväma med. Om jag inte tycker eller tänker som de, så får jag helt enkelt bara lämna det därhän och inse att det inte är min sak att fixa. 

När min hjärtevän blev sjuk så var det vänner som slutade höra av sig och inte kom på besök. De kände att de inte visste hur de skulle bete sig eller vad de skulle säga när de träffade någon som man visste snart skulle dö. 

De försökte undvika det oundvikliga, de klarade inte av att hantera så svåra känslor så de valde att gå undan. Men det finns ingen enkel väg förbi smärtan. Man behöver se den, konfrontera den och ta itu med den.

Först då kan jag bli starkare, när jag först vågar vara svag. När jag ser att jag går inte under av att vara ledsen, förtvivlad, rädd eller hjälplös. Jag går inte under, jag går igenom. På andra sidan är jag förändrad, förbättrad, förvandlad.

Jag behöver inte kunna göra eller säga de rätta sakerna, jag behöver bara vara modig nog att vara mig själv. Jag bidrar med den jag är i situationerna jag möter och det är nog. Vänd inte ryggen åt det som känns besvärligt, gör det lilla du kan. Det räcker.

Vad säger du och hur säger du det?

Det finns olika sätt att säga något. Man kan säga det vänligt, ödmjukt, argt, spydigt eller överlägset. Man kan säga sin åsikt samtidigt som man ber om ursäkt för att man tycker så, eller så kan man säga det bestämt utan att bry sig om att man förolämpar någon. Man kan presentera sin åsikt som fakta eller som en idé.

Att bemöta andra med hänsyn och respekt tycker jag är en grundläggande inställning. Att man lyssnar lika mycket som man pratar för att skapa en dialog. Kanske tycker jag att jag vet det bästa sättet att göra något, men någon annan har säkert något annat sätt som funkar lika bra.

Får man ett bra resultat är vägen dit inte lika viktig. Men det finns alltid människor som blir irriterade på att man inte gör som de brukar göra eller alltid har gjort. Då kan de fälla en dräpande kommentar och få dej att känna dej som en idiot. Det är ingen bra känsla.

Men om man kan hejda sig ett ögonblick och tänka efter innan man säger något. Kommer det jag ska säga att göra gott? Kommer det tillföra något konstruktivt? Är det sant eller bara min egen sanning? Det kanske bara är för min egen skull jag vill säga det.

En del människor har ett inre tvingande behov av att alltid få säga sin åsikt, även om det sårar den andre. Då gäller det att hålla huvudet kallt och förstå att det handlar mer om dem än om dig. 

Det gäller även de personer som du kan möta i din vardag, kanske på jobbet, som är oresonligt arga och upprörda. Det är förmodligen inte dej de är frustrerade över, utan något annat i deras liv och du råkade bara komma i vägen. En del måste få lufta sina känslor och de har ingen annan.

Visst är det viktigt att få säga vad man tycker och tänker, men för den skull är det inte okej att gå till angrepp mot en annan människa. Vi har alla rätten och friheten att tycka och tänka vad vi vill. Men vi kan inte begära att andra ska förstå.

Vi har ett ansvar gentemot andra människor att inte slå ner modet på dem. Tänk vilken vacker värld det skulle vara om vi alla kunde behandla varann med respekt och försöka uppmuntra och styrka varann. Vi är alla bara människor och förhoppningsvis gör vi alla så gott vi kan. 

Att stanna upp en kort minut och tänka efter. Vad gör det om 100 år? Då är det många strider vi kan lägga ner direkt. Å andra sidan kan det finnas saker som är värt att strida för, sådant som verkligen kan påverka vår framtid. 

Men att varan som är på extrapris är slut är inget att bråka om. Eller att en familjemedlem inte städar likadant som jag gör eller att någon har lämnat en kaffemugg på bänken i fikarummet. Det finns annat som verkligen betyder något som vi kan ifrågasätta. Att välja sina strider tyder på vishet. Eller som min pappa brukar säga: Alla sätt är bra utom de dåliga.

Den personliga sorgen

Jag pratade med en kvinna som förlorat sin man. Hon var lite äldre så hon och hennes make hade haft ett långt liv tillsammans. Men självklart var sorgen och saknaden stor. Vänner till henne hade tröstat henne med att när sorgeåret har gått så känns det bättre.

Då har man upplevt alla högtidsdagar och helgdagar en gång ensam. Jag skakade sakta på huvudet och sa att tyvärr så är det inte så enkelt. Sorgen ändrar visserligen karaktär allt eftersom tiden går, men saknaden finns kvar.

Jag inser att människor säger tröstande ord för att visa omsorg och vänlighet. Att om bara ett år har passerat så gör sorgen det med. Att tiden läker alla sår. Dessa människor har ingen aning om vad de pratar om.

Tiden hjälper oss att hantera våra känslor, få perspektiv, men att tiden passerar är ingen garanti i sig själv att allt blir bra per automatik. Sen är det ju också så att vi hanterar vår sorg på olika sätt. Men hantera den måste man.

Den gamla damen såg lite bestört ut över min respons, samtidigt som hon visste att jag faktiskt vet vad jag talar om. Livet är inte alltid enkelt och sorgen följer inga mallar. Saknaden får man helt enkelt lära sig att leva med.

Bara för att en människa slutar att existera i livet, försvinner de inte från våra tankar, känslor och minnen. Jag tror inte heller det är meningen. Jag vill inte radera ut min älskade ur mitt sinne, han är för alltid en del av mitt förflutna och har format mig till den jag är idag.

Vi är alla summan av våra upplevelser och hur vi reagerar och agerar på dem. Vi behöver kunna omfamna allt som hänt, både gott och ont, för det har format oss till de människor vi är idag. En del lär sig av det och försöker använda det i vårt framtida liv.

Andra stänger inne allt som är jobbigt och försöker lägga locket på. Men jag är säker på att förr eller senare pyser det över. Antingen i våra känslor eller våra handlingar. För en del blir smärtan rent fysisk. 

Jag jobbar själv med att låta sorgen bli färdig med mig, även om jag verkligen känner mig färdig med den. Jag vill att allt ska kännas bra men riktigt så enkelt får man det inte att hända. Inte utan att förtränga saker som är svåra.

Men om man tar fram alla spöken i ljuset så blir de mindre skrämmande. Låter man dem leva i en undanskymd vrå blir allt bara mer skrämmande och hotfullt. Det rubbar min harmoni. Låt känslorna komma upp, komma fram, belys dem och bekräfta dem att de finns.

Då blir de också lättare att analysera och ta itu med. Saker som göms undan har en förmåga att dyka upp när man minst anar det, eller helst av allt inte önskar känna. Men jag i alla fall vill bli en bättre människa både på grund av och tack vare allt som hänt. Jag vill bevara mitt hjärta mjukt och varmt.

ålderstecken

Nu har det gått några år sen jag fyllde 50 och jag kan konstatera att det händer saker med mig som visar på att jag inte är ung längre. Det där med åldersnoja är inget för mej, jag är fullkomligt nöjd med att vara den ålder jag är. Jag längtar inte efter min ungdom eller att få börja om mitt liv. Inte heller skulle jag vilja leva för alltid, men en del människor lever sina liv som om det skulle vara så.

Barn är man fram till tonåren, sen blir man ung vuxen och plötsligt är man mitt i livet. Fullt upp med att bygga sitt hem, starta familj, ha en karriär och vårda sina vänskapsrelationer. Allt på samma gång samtidigt som man försöker hålla undan högarna med tvätt, disk och damm.

Sen kommer man till medelåldern och då är man kanske 45-65. Därefter inträder pensionsåldern och man blir senior. Det där med åldersgränser är flytande då man inte åldras på samma sätt som förut. 50 år för 100 år sen var betydligt äldre än idag. Då var man mer sliten av ett hårt liv och jobb, nu är livet enklare, mycket tack vare maskinerna.

Tvättmaskin, diskmaskin, dammsugare, maskiner på fabriker. Man behöver inte ordna ved till spis och värme, bara trycka på en knapp. Livet är enklare samtidigt som vi har ett betydligt mer komplicerat psykiskt skeende i livet. Mycket som kräver vårt fokus, vår intelligens och koncentration. 

Jag har börjat få gråa slingor i håret. Det händer att jag somnar i soffan på kvällen. Mina ben är stela när jag suttit still för länge. Jag blir lycklig av en lugn hemmakväll. Jag smiter från festen för att få komma hem, ta på nattlinnet och krypa upp i soffan. Jag oroar mej mindre och jag bekymrar mej inte över vad folk kan tycka och tänka om mej. Jag vet vem jag är och vad jag vill.

Det är viktigare för mig att ha frid i själen än att göra andra till lags. Riktiga vänner uppskattar varandra för den de är. Jag vill hellre ha rakt och ärligt än undfallande och tillrättalagt. Jag är själv ganska rakt på sak och jag uppskattar det hos andra. 

Livet saktar ner inte bara på grund av hösten, utan även för att jag blir äldre och inte av lika stort behov av att det måste hända något hela tiden. Förnöjsamhet är kanske också något som kommer med åldern. Att trivas i sitt eget sällskap och vara nöjd med dagen som gick, förvänta mig bra saker av morgondagen och inte tappa fokus på vad som verkligen är viktigt.

Äventyr på vinden

Det är en härlig höst i år. Vädret är milt och svampen växer så det knakar i varenda mosstuva. Jag tycker om hösten, luften, dimman, mörkret. Jag tänder ljus och det är liksom okej att sitta och mysa inomhus. Sommarens jakt på solbränna, allehanda aktiviteter och utflykter tar slut och vi får tagga ner.

Det blir ett lugnare tempo på det sociala livet på hösten. Det behöver jag efter en intensiv sommar då man ska hinna med så mycket och man ska passa på att göra ditt och datt när solen skiner. Nu går vi in i en annan årstid med annat fokus.

Jag har packat ihop utemöblerna, gått igenom förrådet och valde ut lite saker som jag skulle ta upp på vinden. Jag har ju en vind här på mitt lilla radhus och jag har inte varit uppe där än och kollat men nu var det dags.

Jag öppnade upp luckan i taket och vecklade ut den inbyggda stegen. Klättrade försiktigt upp och såg en taklampa men den verkade vara trasig för den tändes inte. Så jag klättrade ner igen och hämtade en glödlampa och min lilla ficklampa.

Klättrade upp igen och tog mig fram till lampan. Den hade en rund kupa som jag behövde skruva loss så jag la ifrån mig ficklampan på golvet för att få båda händerna fria. Men den rullade iväg och for ner i en springa som fanns mellan takbjälkarna och golvskivorna.

Där låg den och lyste och jag kunde inte nå den med handen. Jag funderade lite, sen klättrade jag ner och hämtade grilltången. Tänkte att jag skulle kunna fiska upp ficklampan. Den nådde inte riktigt och när jag försökte sträcka ner den en liten bit till så tappade jag den.

Så nu låg både tången och ficklampan nere i springan utom räckhåll. Jag kättrade ner och hämtade grillgaffeln - det är ju de längsta redskapen jag har. Fick tag i örat på tången och lyckades fiska upp den. Men hur skulle jag få upp ficklampan? Den kan ju inte ligga där och lysa!

Ficklampan är i metall så jag tänkte att om jag kan fästa en magnet i änden på en lång pinne kanske jag kan meta upp den? Jag hade en magnet i en låda, tog en lång bambupinne från tomatplanta  ute i trädgården och limmade fast magneten i toppen på pinnen med superlim.

På andra försöket lyckades jag fånga ficklampan på magneten och kunde dra upp den så att jag fick tag på den till slut! Som ni förstår är jag inte den som ger upp i första taget och nöden är som bekant uppfinningarnas moder. 

Nu lyser taklampan på vinden och ficklampan är tillbaks i lådan. Jag har baxat upp fyra positionsstolar, en solstol, ett bord och några lådor leksaker som tillhör sonen. De får stå där i väntan på barnbarn någon gång i framtiden. 

Jag mår bra av att få ordning på saker och ting, att avsluta en säsong när nästa börjar. Som mycket i livet, jag mår inte bra av att ha en massa oavslutade projekt, jag vill göra klart, avsluta, för att ha utrymme för nästa.

Kanske det är en av orsakerna till att jag tycker det är jobbigt med sorgen. Den tar inte slut bara för att jag tycker att den borde göra det nu. Men jag kanske ändå måste börja gå vidare trots att jag inte avslutat sorgen. Den kanske alltid kommer att finnas med på något sätt.

Sorgen har sin egen process, sin egen agenda, och jag kan inte bara bestämma att nu räcker det. Jag kan inte heller be kärleken att försvinna, kärleken till honom. Den finns kvar trots att han inte gör det. Han lever kvar i mitt hjärta och är fortfarande en del av mig.

Så jag får fortsätta framåt, med en bit av mig kvar i det förflutna. Lite haltande till en början men man vänjer sig vid det mesta, människan är fantastisk på det viset. Snart hoppas jag kunna röra mig obehindrat fram i livet.

Det gäller att hitta en balans. Inte bara dystert och inte heller överentusiastiskt. Men ändå ha en förväntan på framtiden för man vet aldrig vad som kan hända i morgon. Så jag fortsätter vara en så bra människa som jag bara kan och gör gott i min lilla del av världen. Det mår jag bra av i själen.

Svamptider

Jag är en svampplockare. Jag älskar att gå ut i skogen och leta svamp. Jag plockar gula kantareller, trattkantareller, Karl Johan och taggsvamp. I år är det ett makalöst svampår. Vart man än går så hittar man svamp. Men man måste våga gå rakt ut i skogen och man måste veta vilken typ av skog man ska leta i.

När man väl hittat sina ställen är det nästan bara att gå ut och hämta dem. Jag är lycklig ute i skogen. Där är så stilla och fridfullt. När man letar svamp kan man inte rusa på, man måste lufsa fram i sakta mak med blicken fäst i marken. Så det är ett rofyllt sätt att gå.

Risken är bara att man går vilse. Eftersom man mest tittar vid sina fötter är det lätt att man virrar bort sig och inte riktigt vet var man är eller hur man hittar tillbaks till bilen. Så man måste också stanna upp med jämna mellanrum och se sig omkring.

Ta fäste på specifika saker i naturen. En stor sten, ett krokigt träd, ett litet kärr, en ås eller andra formationer i naturen som utmärker sig. På så sätt skapar man sig riktmärken vart man går så att man hittar hem igen. 

Så denna höst är hektisk för mig. Även om jag egentligen har plockat all svamp jag behöver för min egen del för året, så är det på något vis jakten som lockar. Det går ju inte att tänka sig att lämna kvar svamparna i skogen, ensamma och övergivna liksom.

Men det finns alltid vänner som vill ha svamp så några problem att bli av med dem sedan är det inte. Att hitta en stor klunga kantareller gör mej så löjligt glad. Som att hitta guld, en skatt. Att se mossan lysa upp av stora gula hattar får mej tjoa högt av glädje. 

Själva plockandet är det roliga. Att rensa och förvälla är mindre kul men att sedan packa dem i påsar och stoppa i frysen känns som en rikedom, en lyx. Och ser man kilopriset i affären på kantareller så är det verkligen så. Så jag är rik - om man kollar i min frys!

En dag i taget

Det är så viktigt att hitta de där sakerna som gör mig glad och sedan prioritera tid att göra det. För mig är det enkla saker. Gå ut i skogen. Plocka svamp. Laga mat och baka. Ta vara på frukt och grönsaker som jag odlar eller får av vänner. Prata med en god vän. Inga kostsamma nöjen men sådant som föder själen.

Att vara ensam är också något jag behöver - lika mycket som jag behöver träffa människor och ha ett socialt umgänge. Efter en intensiv sommar är det extra skönt när hösten kommer, med sin klara luft, mörka kvällar och dimmiga morgnar.

Det är liksom mer okej att krypa upp i soffan, tända lite ljus och kolla på en feel good-film. I mitt jobb omges jag av människor hela dagarna så när kvällen kommer är jag nöjd med mitt eget sällskap. Men det har varit en lång väg dit.

Att vara tillfreds med mig själv, acceptera och omfamna ensamheten och värdesätta den. Jag behöver ingen annan människa för att bli hel, komplett. Jag själv är nog, men självklart behöver jag andra människor som tillför gott i mitt liv. Ingen människa är en ö.

Simon & Garfunkle sjöng ”I am a rock, I am an island, because the rock feels no pain and an island never cries”. Livets sorger och törnar kan göra så med oss, vi isolerar oss och stålsätter oss. Men jag har lärt mig på erfarenhetens väg att vi gör rätt i att låta känslorna få plats, även de svåra.

Det är inte farligt att känna sorg eller vemod eller ilska eller frustration eller vanmakt. Låt känskorna komma och jobba dig igenom dem. Förr eller senare kommer man ut på andra sidan och livet visar sig i ett annat ljus. 

Mina bästa vänner är människor som fått gå igenom tuffa tider och utstå mycket av livets svårigheter. De har blivit medkännande för att de vet hur det kan kännas att bli utsatt för prövningar. De är kloka, starka och med en aningen bisarr humor som tilltalar mig. 

Att kunna skratta åt eländet är en styrka. Att glädjas åt det lilla, det enkla, är också en styrka. Det gör att allt tungt blir lite lättare och man tar inte sig själv på så blodigt allvar. Vi behöver inte göra allt mer komplicerat än vad det är.

Jag har blivit bra på att inte oroa mig. Oro löser inga bekymmer. All oro jag känt blev till ingen nytta, det förändrade ingenting. Livet blir som det blir och det är bara att hänga med och göra det bästa av det som kommer i min väg.

Oro för något som kanske skulle kunna hända tar för mycket energi från mej för att hantera det som verkligen händer här och nu. Jag väljer att fokusera på nuet och göra mitt bästa för att möta dagen som är idag. I morgon är en ny dag med nya bekymmer. En dag i taget, en sak i taget.