En annorlunda jul för de flesta

 Så var julen över för i år. En annorlunda jul för de flesta. På Facebook och Instagram ser man hela tiden bilder på julfirande utomhus, så att man kan ses trots pandemin. Det viktigaste med julen är alltså inte maten, pyntet, paketen eller städningen. Det viktigaste är att vi får träffas och vara tillsammans.

Människor behöver gemenskap med andra människor. Många av oss har det med släkt, vänner och arbetskamrater. Men när det blir helgdagar och högtider behöver vi gemenskap extra mycket. Så vi har hittat sätt att umgås utan att äventyra vår hälsa.

Det har varit korvgrillning, medhavd fikakorg, varm klädsel och flera små möten med olika konstellationer för att kunna träffa alla men inte samtidigt. Till och med digitala möten, men bara att få se varann och prata är ju det viktigaste.

Min son som bor i Australien kan ju av förklarliga skäl inte vara hemma över jul och min dotter som jobbar på Motala sjukhus är ombedd att stanna i regionen så hon var inte heller hemma över jul. Men jag var hos henne istället helgen före. Det måste inte vara den 24 december för att kunna fira jul.

Jag tillbringade julafton hos mamma och pappa, som jag alltid gjort. De har ingen hemtjänst så de är beroende av att jag och mina syskon hjälper dem. Så vi har träffats hela tiden och även om det är en risk så skulle risken vara lika stor för dem om de hade hemtjänstpersonal där, resonerar vi. 

Varje år de senaste åren har jag tänkt att denna julen blir nog den sista tillsammans med dem, då de är gamla och skröpliga men nu har de klarat av ännu en julhelg och till nyår har de varit gifta i 68 år. En verklig bedrift! 

När december kom var det frestande att skippa julen, inget skulle ju bli som vanligt ändå. Jag hade ingen lust att pynta och pyssla men så fick jag ändå landa i tanken att jag pyntar och pysslar främst för min egen skull. För att jag blir glad av det och det är en väl så bra anledning.

Så granen står så glittrande och vacker här bredvid mej, tomtebyn står uppställd på hyllan, julkrubban står på plats och den vägghängda  bonaden med en ficka för julkort är fylld med julkort från nära och kära.

Så mycket är som vanligt men ändå inte. Men det enda vi kan vara säkra på är att inget förblir likadant. Allt förändras, även julfirandet. Kanske har allt detta fått oss att förstå det som verkligen betyder något. Den inre harmonin oavsett yttre omständigheter.

Vad är kärlek för dig?

 Jag har skrivit om det förut men jag skriver det igen. Om par som inte är snälla mot varann. Eller mer specifikt, den ena parten som är dum mot den andra. Jag hör dem på stan och i matbutiken, där de handlar tillsammans. Speciellt nu inför jul med lite extra stress och press antar jag.

Kvinnor har en tendens att behandla sina män som ett barn. De bannar och läxar upp, helt ogenerat mitt bland folk. Sen klagar de att männen inte hjälper till, tar ansvar, men de får ju ingen chans att tänka själva. Kvinnor som tycker att de har rätt att förlöjliga sina män bara för att de är ett par. Det gör mej beklämd.

Män som idiotförklarar sina kvinnor. Som mobbar sin fru/flickvän och säger elaka kommentarer om vad hon gör eller inte gör. Sen klagar de att deras kvinna inte är tillräckligt kärleksfull eller tillmötesgående. Men de har krattat manegen själva.

Kvinnor som pratar ner sina män till andra. Berättar negativa saker om sin partner, förlöjligar dem, förringar dem. Det är inget bra sätt att stärka sin relation. Samma sak när männen berättar för andra om sin  kvinna, att hon bestämmer allt, kör över honom, är känslostyrd, lynnig och oberäknelig.

En väninna sa en gång att det bästa förspelet är när han erbjuder sig att duka av och diska när hon har lagat maten. Det där med samspel, lyhördhet och en genuin önskan att vilja det allra bästa för sin partner är kärlek för mig. 

Men alla par har det inte så. Jag funderar ofta på varför de inte känner en vilja att förändra balansen i förhållandet. Det handlar inte bara om jämlikhet i de praktiska sysslorna i det gemensamma hemmet. Det handlar om att båda ska känna sig värdefulla, uppskattade och inte tagna för givet.

Sen är jag också förvånad över att par helt ogenerat visar upp sina konflikter för alla. Självklart är man oense, osams ibland men det har ju inga andra med att göra. Det är inte läge att tjafsa ute på stan. Ta diskussionen hemma, där man kan reda ut det som är trassligt.

Att visa kärlek mot sin partner är också att vara taktfull och hänsynsfull. Att behandla sin partner som en vuxen person, som har lika stor rätt till sina känslor och åsikter. Jag måste inte hålla med om allt men jag måste respektera min partner. Kan jag inte det är det dags att gå.

Aj, aj, aj!

 Jag har varit väldigt glad och tacksam för att jag inte har några krämpor, inga mediciner och jag har inte ens varit sövd eller opererad någon gång. Jag har haft god hälsa och är bortskämd med det.

Men så i onsdags hände det. Jag lyfte en låda, den var inte särskilt tung, samtidigt som jag vände mej om och då högg det till i ryggen. Smärtan var intensiv och sträckte sig från nacken ner till knäet. Jag linkade hem och tänkte att jag sover bort det.

Tog en värktablett och gick och la mej. Men det var svårt att hitta en position som inte gjorde ont. Till slut somnade jag i alla fall. Jag vaknade flera gånger under natten med smärta som var näst intill outhärdlig och jag funderade ett tag på att ringa efter ambulansen.

Men jag stod ut och direkt på morgonen ringde jag min vårdcentral. De ringde upp strax efter 8 och de tyckte att min husläkare behövde prata med mej. Han ringde vid halv nio och jag fick beskriva vad som hänt och hur det kändes.

Han skrev ut muskelavslappnande och antiinflammatoriskt, som jag fick ta mig ner till apoteket för att hämta ut. Konstaterar att jag behöver se över mitt eget trygghetssystem och skaffa en fullmakt till någon åt mig. Sen hem och börja medicinera.

Jag är inte van vid mediciner så det gjorde stor effekt. Jag sover som en klubbad oxe på nätterna och det gör underverk att få sova ordentligt. Efter ett par dagar kände jag smärtan klinga av och jag kunde våga börja röra mig lite. Det är ju också viktigt för att inte bli stel.

Min doktor trodde att det var en muskelsträckning och han sa att detta kan ta allt mellan någon vecka till någon månad. Va! Nää! Skrek jag rätt ut i luren! Jag hoppas verkligen att jag kan återgå till vardagen snarast, jag har ju inte ont längre, bara lite öm. Men vet ju förståss inte hur det känns utan tabletterna.

Även jag haft nära insyn i hur det är att leva med smärta även om jag inte drabbats själv, så är detta ändå på sätt och vis en nyttig erfarenhet. Man förstår andra mycket bättre om man själv har en egen upplevelse att relatera till. Att kunna känna och visa empati är en av våra vackraste mänskliga egenskaper.

Julen förr och nu

 Julmusik. Julmat. Julpynt. Julklappar. Mycket kretsar nu kring julen. Jag har sedan flera år tillbaka haft en avslappnad relation till julen. Jag gör bara det som är roligt, resten kan kvitta. Jag har bara mina barn med respektive att köpa julklappar till, och problemet är inte vad jag ska köpa utan när jag ska sluta.

Jag tycker nämligen det är roligt att köpa presenter. Min son som bor i Australien får skicka en önskelista, sen skickar jag paket fyllda med diverse, sådant han saknar Down Under. Glögg, julmust, godis, kakor, pulversåser och lite julpynt förståss.

Min dotter som har hus med sin sambo i Östergötland kan man också handla mycket till. När man bygger ett gemensamt hem finns det alltid saker man behöver. Sen är det ju alltid tacksamt att få en önskelista från dem också. 

I år blir det ju en annorlunda jul och vi kommer träffas i omgångar. Dessutom kommer jag också att jobba både julafton och juldagen i butiken, det blir också annorlunda. Det har jag aldrig gjort förut men det får gå det med. 

Mina föräldrar är så gamla nu att de behöver hjälp med allting. Städa, handla, pynta och fixa. Men jag minns med tacksamhet alla jular när jag växte upp där de har städat, handlat, pyntat och fixat. Så nu är det vår tur att ta vid och deras tur att få allt serverat.

Då var det viktigt att allt skulle göras i sista stund. Man skulle klä granen kvällen innan julafton. Innan dess skulle hela huset städas från golv till tak och i köket skulle vartenda köksskåp torkas ur. Mamma avslutade köksstädningen den 23:e med att rengöra spisen och ugnen och slutligen klistra upp små självhäftande tomtar på kakelplattorna och på kylskåpet. 

Ett av mina första barndomsminnen är just från kvällen före julafton, jag var kanske fem år. Jag hade hjälpt pappa klä granen och mamma fejade och gnodde i varje vrå. Jag la mej för att sova och när jag vaknade stod mamma i köket och höll på med något. Jag var ivrig och spänd och hojtade att nu är det jul! Nä sa mamma, du har bara sovit ett par timmar, det är inte jul förrän i morgon.

Ett av livets stora besvikelser, kanske den första. Förmodligen somnade jag om igen så småningom och det blev väl jul till slut. Barnets spända förväntan är något som bleknar bort med åren. Jag glömmer aldrig den dag jag förstod att jultomten var en lögn. Jag blev så oerhört besviken.

Detta har faktiskt resulterat i att jag aldrig har lurat i mina barn att tomten finns. De har alltid fått veta att tomten är bara en utklädd gubbe och att det är vi i familjen som köper julklapparna. Jag kan inte ljuga för mina barn, inte ens med ett oskyldigt syfte.

Jag fattar faktiskt inte grejen med att försöka lura i barnen att en rödklädd snubbe är meningen med julen. Hur blir det med trovärdigheten för mej som förälder den dagen de förstår? Och varför ska en tomte få äran för allt det roliga när det faktiskt är föräldrarna som gör barnens jul? Ja det undrar jag fortfarande.

Advent

 Första advent. Nu börjar julen smyga sig in. Eftersom jag varit bortrest hela veckan så har jag inte hunnit med allt, men adventsljusen lyser i mina fönster i alla fall. Det skapar en mysig stämning tycker jag. Julfilmerna duggar tätt på tvn och det gillar jag.

Jag var lite tveksam till att sätta upp min gran i år, men nu har jag bestämt mig för att göra det ändå. Jag tycker ju om min galna, vita gran med kulor i alla de färger, och den gör mig glad. Så även om julen inte blir som vanligt i tider som dessa, så behöver jag nog traditionerna.

Jag ska också börja med en ny tradition, att bygga upp en liten tomteby. Men först behövde jag något att ställa den på, så jag var i möbelaffären och beställde en låg hylla som kommer passa perfekt till det och den är i samma stil som mina andra hyllor.

Sen får den växa efter hand som jag hittar pynt som passar. Jag har ett litet hus, några små tomtar, en gran och en liten röd bil med en gran på taket. Det ska bli kul att skapa en liten miniatyrmiljö med jultema.

Jag har en kyrka med belysning och med speldosa som spelar Stilla Natt. Den har jag haft sen barnsben och jag har behövt måla om den för ett tag sedan. Den är en kär klenod. Jag har också en julkrubba som min pappa har byggt till mej av små träpinnar. Den är underbar.

En liten hyacint pryder soffbordet och kommer snart att slå ut och sprida väldoft. Det är verkligen jul, alla dessa dofter av hyacint, glögg och pepparkakor. Dofter och smaker definierar jul för mig. Inget slår den första flaskan julmust för säsongen.

Jularna förändras över åren, den gamla generationen försvinner, nya partners och barn kommer till. Familjekonstellationer förändras, barnen växer upp och får egna familjer. Det enda som är konstant är att allt förändras. Traditionerna får man anpassa efter situationen, inte klämma in människor i fasta mönster.

Ordning och reda och redo för allt

 Jag tycker om att ha ordning omkring mej. Om var sak har sin plats så slipper man leta. Jag blir orolig av oreda. Ordning behöver inte betyda välstädat, men jag vill inte att mina saker är utströdda överallt i huset.

Jag är absolut inte någon som maniskt och frenetiskt städar men jag plockar och organiserar och ställer iordning, både hemma och på jobbet. Jag brukar säga att jag är en administratör rakt igenom.

Jag är heller ingen samlare. Det finns inte en massa slumpmässig bråte i förrådet, där finns några lådor som är min sons, en låda med sladdar och kablar, en låda med väskor, två lagerhyllor, den ena är skafferi och den andra med blomkrukor, tomma glasburkar och sådant. En stor frysbox har jag också släpat dit.

För varje gång jag har flyttat (tre gånger de senaste åtta åren) så har jag rensat och slängt allt eftersom barnen flyttat ut och jag har ändrat om. Nu bor jag på en plats där jag trivs och vill stanna. Men årligen går jag igenom sådant jag sparat och rensar igen och igen.

Ibland är det ju nödvändigt, men oftast bara roligt, att köpa något nytt. Då är regeln en in - en ut. Köper jag nya kaffekoppar är det för att kunna slänga ut de gamla. Köper jag nya byxor kan jag slänga de gamla. På så vis är sakernas antal konstant även om föremålen växlar.

Jag har också börjat dö-städa. Då menar jag inte vardagsstädningen som gått till en ny nivå, utan just ställa iordning saker och papper så att det ska vara lätt att röja den dag jag dör. Det underlättar att jag inte är det minsta sentimental, utan mer praktiskt lagd.

Nu när jag är iväg på semester så har jag fixat hemma innan jag åkte. Bytt lakan och handdukar, tvättat, tömt soporna och diskat upp, tömt kylen på färskvaror och märkt alla matlådor i frysen med innehåll. Jag vill inte lämna en röra efter mej, även om det bara är för några dagar.

Men man vet ju aldrig när tiden är inne, eller när tiden är ute. På något märkligt vis vill jag leva till fullo varje dag och på så sätt vara ”färdig”  när sista dagen kommer. Inte så att jag går och väntar på döden, men att ha allt uppklarat gör mig lugn.

Hemmet är i ordning, ekonomin är i ordning, mina barn vet var de kan hitta mina inloggningar och lösenord och de har fått en lista på försäkringar, bankkonton och fonder. Det tar bort en massa stress som man kan känna annars med att vara ensamstående med vuxna barn. 

Så på samma sätt som jag gör mig redo för en ny dag att leva, gör jag mig redo för döden. Döden har blivit en naturlig del av livet, för det är den ju. Även om många fruktar eller fasar för att dö, så är det trots allt oundvikligt till slut.

Men låt oss leva alla dagar fram till dess, låt oss njuta och glädjas, låt oss gråta och bryta ihop och komma igen, låt oss strunta i vad andra tycker och tänker, lev ditt liv på ditt sätt. Finn kärlek i familj, vänner och i naturens alla under. Vi kommer ändå inte levande härifrån.

Den andra vågen

 Nu är vi inne i andra vågen av corona-pademin. Precis när vi trodde det var över och vi sakta men säkert skulle kunna återgå till vår vanliga vardag, så blev det bakslag och restriktionerna blev ännu hårdare. Det är ett hårt slag för oss alla och det är tufft att försöka förhålla sig till detta.

Folk blir deppiga och frustrerade, isoleringen och avståndstagandet känns som ett straff mer än som ett nödvändigt förhållningssätt. Det märks också på allmänheten. Man orkar inte mer, man har stängt av och man bryr sig inte längre om följderna.

Att jobba i butik kan därför också vara mentalt påfrestande. Ibland har man lust att skälla ut folk som beter sig dumt, så många gånger får man bita sig i tungan. Man jobbar hela tiden med känslan av att behöva skydda sig, fly, och det är en inre stress. Jag är trött när jag kommer hem.

Samtidigt har beställningarna online ökat igen och vi får lägga fokus på att ta hand om dessa. Jag är stolt över min arbetsplats som är generösa i detta och försöker hjälpa så många som möjligt som vill beställa på nätet istället för att besöka butiken.

Trots allt märker man ett märkligt lugn på vägarna, i butikerna och på restaurangerna. Många är försiktiga ändå och det är bra. Men samtidigt är det en mycket speciell stämning och en spänning som inte är rolig att känna av.

Jag är ju en person som känner av stämningen i rummet, som hör det osagda och som känner med andras känslor. I tider som som dessa är det en egenskap som är extra svår att hantera. Det finns så många dubbla budskap, även i myndigheternas hantering av smittspridningen.

Jag ska inte besöka släkt och vänner hemma hos dem, men det är helt okej att bestämma träff på Asecs köpcentrum, gå runt och shoppa och umgås. Vad är logiken i detta? Jag förstår att man vill att kommersen ska fortsätta, men det blir ju verkligen dubbla budskap till allmänheten.

Så länge det inte finns en tydlig linje hur man ska hantera smittspridningen så kommer det bli svårt för folk att följa det. I många fall blir det ologiskt och faktiskt lite oförsvarbart. Vi kommer alltid hitta sätt att umgås, att träffa människor och ha ett socialt umgänge.

Vi behöver varandra, isolering är det hårdaste fängelsestraff som finns, och vi är sociala varelser. Men vi måste inse allvaret, vi måste inte tungkyssas som en vän sa till mej, vi måste förstå att vi faktiskt kan dö om vi blir smittade.

Det finns säkra sätt att hålla kontakten på. Det har jag övat på länge med en son i Australien som jag inte KAN träffa fysiskt av förklarliga skäl. Man vänjer sig på ett märkligt vis när det inte finns några andra alternativ. Men lite är bättre än inget. 

Smakkombinationer på gott och ont

 Nedräkningen har börjat till min semester. Den 21 november tar jag tåget norrut för att hälsa på min syster med familj. Det ska bli skönt att få en veckas semester, eftersom jag bara hade tre veckor i somras. Gott med en liten paus innan julstressen i butiken.

Min syster har nyss hämtat hem två bedårande schäfervalpar så jag ser också fram emot att få en rejäl dos valpmys! Inget slår de där runda, nakna magarna, stora tassarna och öronen som flaxar åt alla håll! Enda minuset är väl minusgraderna - att det redan är början på vintern där.

När jag kommer hem är det första advent och sen rusar det på mot jul. Den mest intensiva månaden i butiken men också en rolig tid! Jag har redan provat en flaska julmust, pepparkakor förståss och idag en mugg glögg. Jag älskar julens smaker!

Varje år kommer det nyheter bland julinspirerade sötsaker, drycker och mat. Jag brukar testa alla. Skumtomte blåbär var riktigt god och nästa sak att testa är coca cola cinnamon (kanel). Men mycket mer finns att testa.

Julmust är numera en jungel, så många sorter och lagringar. Men min absoluta favorit är Zeunerts, från ett litet bryggeri i Sollefteå. De gör öl och must, musten finns på ICA Kvantum. Fantastisk mustig, mörk, smakrik must. Bäst av de bästa.

I pepparkaksvärlden är det Pippi Långstrump som är årets tema. Pippipepparkakor, villa villekulla som pepparkakshus och tårtdekorationer med Pippi-figurer. Pepparkakorna tillverkas av Mor Annas Pepparkakor och anledningen är att Pippi firar 75 år i år.

Andra intressanta - men ibland mindre lyckade - smakkombinationer är i snacks-världen. Det började med chokladdoppade ostbågar och kolatäckta popcorn. Senaste nu är salted caramel chips. Är inte särskilt sugen på att testa den kombon...

När jag var liten var jag ofta hos min mormor. Som sladdis fick jag inte alltid följa med på resor utan fick stanna hemma hos mormor. Det gjorde mig inget för jag älskade verkligen min mormor. Till frukost åt hon alltid havregrynsgröt kokt på de små grynen från Gyllenhammars. Ett par timmar senare var det dags för frukost nummer två, sirapslimpa med bregott och hushållsost och kaffe. Jag fick kaffe från fem års ålder, med 6 sockerbitar och en skvätt grädde.

Jag gissar att hennes frukostvanor var en kvarleva från hennes barndom på en gård med mjölkkor. Andra frukosten intogs efter första mjölkningen. Jag gillade verkligen gröten och något annat jag älskade var vaniljsås.

Så min önskan var att få äta havregrynsgröt med vaniljsås men mormor sa nej. När jag blev äldre och kunde välja min frukost själv, avstod jag kombinationen havregrynsgröt och vaniljsås - men vem vet - det kanske skulle vara jättegott!

Just den där tanken att para ihop två riktigt goda grejer med varann måste ju bli helt fantastiskt! Men det funkar ju inte riktigt så. Dessutom är våra preferenser olika om vad som passar och inte, vad som är gott och inte riktigt lika gott.

Det blir ju extra tydligt nu när insekter och larver blivit en godkänd proteinkälla. Men vi i norden är inte vana att äta sådant, precis som andra kulturer inte kan tänka sig att äta tex kräftor. Vi har olika traditioner vad gäller mat och ätande, det handlar nog lika mycket om vana som av smak.

Det annorlunda livet

 Samma argument om det positiva i att ändra till sommartid, som att det blir ljusare på morgonen (att det blir mörkare på kvällen nämner man inte) används som negativa argument när man ändrar tillbaks till normaltid. Ljusare på morgonen och mörkare på kvällen. 

Jag föredrar dygnsrytmen på normaltid. Jag behöver lite extra dagsljus på morgonen när det går mot vinter. Man är tillräckligt trött ändå. De mörka kvällarna inbjuder till att tända ljus och kura ihop sig i soffan med en film som underhållning.

I vilket fall, är snart ljuset ifatt klockan och efter bara några veckor har man mörka morgnar på vintern i alla fall. Det är som om hela landet saktar ner när vi går mot vintern. Jag tror vi behöver det extra mycket i år, när pandemin varit som en stor stressfaktor på oss alla.

Eftersom vi just nu ser en ökning av fall för närvarande, behöver vi stanna upp och tänka till. Ja, vi är trötta på den här skiten, vi är trötta på isolering och distans, vi är trötta på inställda evenemang och uppskjutna möten. Vi vill bara att allt ska bli som vanligt igen.

Men just därför att vi blivit trötta och nonchalanta stiger siffrorna på antalet smittade igen. Vi får fundera på om detta ska bli vårt nya vanliga. Kanske kan vi aldrig fullt ut återgå till våra vanliga liv. Kanske blir aldrig världen som förut.

Man får då göra avvägningar vad som är värt risken och inte. Man får på samma sätt bedöma hur jag kan göra mina möten med mina medmänniskor så säkra som möjligt. Vissa saker ”måste” man inte bara för att jag alltid gjort det förut. Som min pappa alltid säger, alla sätt är bra - utom de dåliga.

Mina föräldrar vill inte ha hemtjänst, de provade ett par dagar men slutade tvärt. Det funkade inte alls som de hade hoppats. Så istället är det jag och mina syskon som hjälper till med att handla, städa och annat. Men vi kan tycka att det är bättre att vi tre kommer dit än att många inom hemtjänsten kommer och går.

I början avhöll vi oss från att kramas, men efter ett tag blev de deprimerade och började hålla räkning på hur många innestående kramar de hade tills vi kunde börja hålla om varann igen... sen sa faktiskt Herr Tegnell att det var bättre att kramas (om man vänder bort ansiktena från varann) än att hälsa i hand. Då började vi kramas igen, och gissa om det var en lååååååång kram! 

Det finns en balansgång mellan det fysiska och det psykiska måendet. Ibland måste man bestämma vilket som är viktigast. För mina föräldrar är det så att de redan är gamla och med sina krämpor, så det känslomässiga är det viktigaste. Att få en kram av sin dotter, att sitta intill och titta på bilder eller äta en god måltid.

De vet att de bara har en kort tid kvar här på jorden så de vill göra det mesta och det bästa av den tiden. Jag håller fullständigt med dem. Jag vet ju att plötsligt kan livet vara slut, trots att du inte fyllt 91, som min pappa. Ta vara på dagen, en dag ska vi dö men alla andra dagar ska vi leva.

En timme hit eller dit

 Äntligen normaltid! Denna galenskap med att ställa om klockan, ta bort en timme i ena änden och lägga till den i den andra, för att ett halvår senare göra det motsatta. Man tjänar ljus, säger man. Kanske det men i fel ände för oss som är kvällsmänniskor.

Det är jättesvårt att bli tvungen att gå upp en timme tidigare och försöka somna en timme tidigare hela våren och sommaren. Jag har nog en stark inre klocka och jag vänjer mig aldrig. En timme kanske de flesta tycker är löjligt, men inte för mig.

Konstigt nog klarade jag tidsomställningen galant när jag reste till Australien. Men det är kanske för att det är ”rätt” håll. De ligger 10 timmar före, så jag fick vara uppe på natten och sova på dagen. Det finns också lite knep för att lura kroppen på tiden.

Redan när jag stiger på planet i Sverige, ställer jag om min klocka till Australiensisk tid. Så att jag under hela resan (som tar ett och ett halvt dygn med mellanlandning) har koll på tiden på min slutdestination. Det är också lättare att hålla sig vaken på natten och sova framåt småtimmarna, tycker jag.

Jag har inga problem med att sova på planet, det är stora fina plan på såna långresor, man har en egen tv-skärm med massor av filmer och serier, all servering ingår i biljetten (all inclusive) och de frågar hela tiden om man vill ha något att äta, något att dricka, i alla fall med det flygbolag jag flög med.

Jag reste dit senast nu i januari i år och kom hem i grevens tid. Bara ett par veckor senare stängde de gränserna in och ut ur landet pga corona. Det är många asiater i Australien och det var från det hållet som viruset kom från början.

Så nu har vi ingen aning om när vi kan ses nästa gång. Tanken är att de ska komma hit nästa år, och vi får verkligen hoppas att denna pandemi är historia då. Den psykosociala skada människor lidit är snart svårare än den fysiska. Det är inte för inte som isolering är det hårdaste staffet en brottsling kan få.

Mina bästa appar

 Jag minns när Facebook kom till Sverige 2006 och jag gick med 2008. Det var jättespännande och plötsligt hittade man gamla vänner som man förlorat kontakten med. Senare kom Instagram och jag gick med där också. 

Efter det har det dykt upp ett antal sociala nätverk och jag skaffade både Twitter och Linkedin. Men sedan har jag valt att avstå. Snapchat och Viber till exempel och det snaste, Tiktok. Sen finns ju alla dessa dejtingsajter som en del tycker jag borde prova. 

Men jag har istället valt lite andra appar som jag tycker är intressanta. Birthday som visar när någon fyller år. Gravar som visar var folk är begravda. Blixtvakt talar om var åskovädret finns, Flightradar 24 visar alla flygplan i världen och du kan följa en specifik flight och se om de håller tidtabellen.

Nu när jag har en cromecast till min TV så har jag diverse appar för att se på TV. Netflix och Disney+ är mina favoriter men de flesta TV-kanaler har en play-app så man kan se på sitt favoritprogram när man vill. Annars har jag ett tiotal tv-kanaler via en kabel i väggen som ingår i hyran.

ICA-appen använder jag nästan dagligen. Jag skriver min inköpslista där, kollar in extrapriserna, stammispriserna och andra erbjudanden. När jag valt min favoritbutik så hamnar mina varor i inköpslistan i butiksordning. Snabbt och smidigt att handla!

Dessutom finns det ett fantastiskt receptregister att hämta inspiration från. Det var längesedan jag lagade mat exakt från ett recept, nu är det mer idéer för min matlagning men man behöver lite nya influenser emellanåt. Jag tycker det är roligt att laga mat och trots att det oftast bara är till mej själv så ska det vara fint och gott.

Sen har jag ju en app för min blogg. Jag skriver texten i Pages och sedan publicerar jag den i Blogger. Jag har bloggat sedan 2013 och nu är det en tradition varje söndag att sätta mig ner och skriva. Ibland har jag en idé som jag funderat på länge, ibland får det bara komma till mej när jag börjar skriva. Och på något märkligt sätt gör det alltid det.

Bloggen är främst för min egen skull. Att skriva ner mina tankar hjälper mej att sortera och få det ur mitt system liksom. Jag grubblar mindre när jag skrivit av mig. Jag bearbetar och analyserar. Om jag sedan kan hjälpa eller inspirera någon annan samtidigt, är det en förmån. 

Om framtid och saknad

 Jag behöver roliga saker att se fram emot. Det behöver vi alla och kanske extra mycket nu i tider som dessa. Det är mycket som blivit inställt, uppskjutet och flyttat pga corona. Till slut blir man less och behöver göra något, men med vett och sans och distans.

Jag har fått semester i slutet av november, då ska jag resa upp till norrland och hälsa på min syster med familj. Det ser jag verkligen fram emot. Jag har tänkt ta tåget men det går inte att boka biljetter ännu, eftersom SJ inte vet hur banarbetet ser ut... 

Tycker de borde ha en mer långsiktig planering än en månad, jag vill planera mitt resande nu. Det är en del av nöjet med att resa - att planera. Det är ju lite att ordna med, hur jag tar mig till stationen och när jag ska hämtas på stationen i Sundsvall.

Men innan dess ska jag hinna med en klassträff, en tjejkväll, pappas 92-årsfirande och en fest med arbetskamrater. Jag behöver ljuspunkter att se fram emot, även om jag också uppskattar en hel dag ensam hemma.

Det kommer stunder när jag saknar min partner mer än vanligt. Fredagskvällar tex, när vår rutin brukade vara att handla tillsammans efter jobbet, sen lagade jag mat, vi åt, han diskade och sen la vi oss i varsin ände på soffan och tittade på en film.

Det var inget märkvärdigt men vi var tillsammans. Jag kan sitta i soffan och stirra på hans tomma plats och sörja en stund. Sen måste man rycka upp sig och se att man har fortfarande bra saker i livet och roliga saker att se fram emot.

Ibland går jag till kyrkogården men inte alls lika ofta som förut. Jag blir mest arg när jag kommer dit och läser hans namn på stenen. Arg att han är borta, arg att min kärlek togs ifrån mig, arg att min framtid försvann med honom. Men vem ska jag vara arg på?

Det finns inget utlopp för det, för frustrationen. Så man får jobba på att låta den energin transfereras till något mer positivt. Jag har mina barn, som ger mig mening, jag har min släkt och mina vänner. Jag har ett bra jobb med trevliga arbetskamrater och jag har ett fint litet radhus med en lagom stor trädgård.

Saknaden finns mitt i det också och så får det vara. Den som förlorat någon man älskar får lära sig att leva med det. Så länge man minns den som gått bort kommer man sakna. Och den man älskar vill man aldrig glömma, det minnet vill man vårda.

Tankar om tankar

 Jag har odlat svarta tomater i år. Det var första gången och det var väldigt spännande när den första mognade och jag kunde smaka på den. Jag delade den och blev lite förvånad, för den var alldeles ljusgul inuti. Men den smakade precis som en vanlig tomat.

Mina tankar seglade vidare och jag funderade på oss människor. Vår utsida speglar inte alltid vår insida, vi kan dölja mycket under ytan. Men vi är alla människor, med alla våra erfarenheter och egenheter. Vårt inre bagage syns inte alltid, vi försöker vara som alla andra.

Glada, nöjda, lyckade, med allt i livet på plats. Men hur många av oss har verkligen det? Det är alltid någon lös del som ligger och skramlar i asken som vi stoppat undan i vårt inre. Men när vi ser på andra ser vi deras utsida och det verkar som om alla andra har det så bra.

Vi berättar inte för alla om våra funderingar, vår oro och känslan av att inte vara nöjd med livet. Kanske har vi en god vän som vi kan dela allt med och jag hoppas att du också har det. Man behöver vädra allt sådant för att få lite perspektiv. 

Annars är det lätt att tankarna går i cirklar och det kan bli en nedåtgående spiral. Vi kan dra ner oss själva i grubblerier och missmod om vi inte lär oss att styra våra tankar. För det är våra egna tankar och vi kan styra dem. Inte låta dem styra oss.

Nej det är inte alltid så lätt. Gamla mönster och tankebanor bryts inte så enkelt. Man behöver göra medvetna val, öva på att tänka annorlunda och inse att alla människor kämpar med något. Jag är inte ensam. Om vi vågar vara ärliga mot oss själva och andra, kommer vi förstå att det är så.

Våra livsresor ser olika ut och vi kan fnysa åt andras problem som vi själva inte tycker är något. Vi kan tycka att andra inte förstår oss. Varför inte vara lite mer generös i vårt bemötande av andra människor och samtidigt vara lite mer överseende mot mig själv.

De flesta av oss gör så gott vi kan med det vi har och försöker leva utan det vi inte har. Även om vi tycker att vi saknar en del kan vi trots allt ha ett bra liv. Inte en endaste en av oss har ett fullkomligt, komplett liv. Men i sprickorna kan ljus tränga igenom, det kan det inte om vi bygger oss en mur.

Hösten är här

 Även om jag älskar sommaren med sol och värme, betyder inte det att jag inte uppskattar hösten. I år har hösten varit ovanligt varm och fin, det är skönt. På sommaren ser man allt växa och blomma, på hösten är det skördetid. Jag plockar äpplen, tomater, squash och kryddgrönt i min trädgård och i skogen växer svamp. 

Sen ska man ta hand om allt. Äpplen blir pajer som jag bakar i folieformar och fryser ner till senare tillfällen. Tomater blir tomatsås att spara och tomatsallad att äta nu. Squash blir en tillsats i grytor och sallader och nu har jag även testat att göra inlagd squash som typ bostongurka.

Kryddväxterna är de enklaste att ta hand om, bara att hacka ner och antingen frysa eller torka. Gott att ha hela vintern. Mina jordgubbsplantor gav så lite skörd att det blev bara några få varje dag så de åt jag direkt. Rabarberna blev paj de också.

Det finns mängder av blåbär och lingon i skogen också men jag plockar inget av det. Blåbär är så galet tråkigt att plocka även om de är goda, och lingon är inte ens goda. Men det är så skönt att komma ut i naturen på hösten. Luften är hög och klar, myrorna har krupit ner i stackarna, nackdelen är älglopporna som anfaller och bits.

Kvällarna är mörka nu så då blir det extra mysigt att tända lampor och ljus. Jag sover bättre också när det är mörkt ute. Det enda som är dåligt med hösten är att den leder till vintern. Det är årstiden jag inte gillar alls. Frånvaron av solsken, kyla, regn, slask och snö. Inget för mej.

Men så kommer sakta men säkert en ny vår och årstidscykeln börjar om igen. Allt i naturen som verkade ha dött under vintern har egentligen bara sovit och börjar spritta av solens strålar. Låt oss hoppas att nästa vår blir betydligt bättre än den senaste. Utan corona, med frihet att kramas.

Digital kommunikation

 Har du också funderat på vad folk gör med sin mobiltelefon? Ja, till exempel om jag skickar ett meddelande till någon, så kan det ta en bra stund innan man får svar. Inget konstigt med det, man kan ju vara upptagen med annat. Men så får man då äntligen svar och jag svarar tillbaks direkt med en ytterligare fråga.

Men då kan det ta nån timme innan man får ett nytt svar. Då börjar jag undra. Jag tänker att man tar fram mobilen och svarar på meddelandet så snart man kan. Men vad gör man sen? Lägger bort den och glömmer bort den? Jag tycker det är lite konstigt.

Eller ännu värre om man får en fråga på sms och så svarar jag men så tar det en evighet innan man får bekräftelse tillbaks, kanske en hel dag! Vad hände där liksom? De flesta av oss har ju faktiskt vår mobiltelefon nära till hands och vi tillbringar mycket tid med dem. Vad är det som gör att vissa ignorerar meddelanden?

Eller glömmer man helt enkelt bort dem? Man blir distraherad med något annat och sen har man helt glömt bort att man var mitt uppe i en digital konversation. Det finns så många vågor att surfa på, facebook, Instagram, massa klipp på Watch som dyker upp, länkar, vänners delningar av olika saker, mail, messenger, sms och alla andra appar som delar bilder och filmer.

Det är lätt att drunkna i flödet, eller i alla fall svepas iväg av alla vågor. Det tar aldrig slut och hela tiden lockas man in på nya spår. Tiden bara flyger iväg. Vill man fördriva sin tid kan man bara logga in online på något av nätverken och så kan man fastna, lätt och länge.

Men vad är det då som gör att man glömmer bort sin vän på andra sidan tråden? Har vi förlorat vår förmåga att prioritera och välja ut vad som är viktigt? För jag tror ju ändå inte att man lägger bort telefonen mitt i en konversation och går ut på en promenad... för mobilen behöver man ha med sig för att mäta stegen och antal kilometer så att jag kan föra statistik över mina promenader.

Med den digitala världen följer också kontroll. Vad jag gör, när jag gör det, var jag befinner mig. Allt registreras. Även allt jag gillar följer mej och skapar nya idéer och förslag på vad jag kanske också skulle kunna gilla. En del är generösa med att dela sitt liv och sina åsikter på sociala media, medan andra är restriktiva. Jag tillhör de senare.

Dock är jag noga med att svara på samtal och meddelanden. Min mobil är alltid nära till hands och jag vill att mina barn och mina vänner alltid kan nå mej när de behöver. Dock finns det tillfällen när jag undviker att svara, för mitt i all digital kommunikation pågår ju livet. Det riktiga livet. Det personliga mötet. Det går alltid före.

Jag har en sång inom mej

 Jag hörde en låt på radion idag, och texten gick såhär: ”If you got a problem, I don’t care what it is, if you need a hand I can assure you this, I can help. I’ve got two strong arms, I can help. It would sure do me good to do you good, let me help.” Det slog an i mig att det är ofta så jag känner. Jag tycker om att hjälpa till, det gör gott i mig att få göra gott.

Det är så många gånger och i så många situationer som en sångtext talat till mig. Vid min tuffa skilsmässa för 8 år sen var det vissa sånger jag lyssnade på om och om igen. Jag säger inte vilka... När jag sedan träffade mitt livs stora kärlek för 5 år sen så var det helt andra sånger jag lyssnade på. 

När han dog så var det sorgliga låtar som gick på repeat. Det är något speciellt med att höra någon annan beskriva det jag känner och upplever. Det ger en tröst att andra har varit där jag är nu, någon som förstår. Att också få prata med andra som har liknande erfarenheter ger mej en slags mening med livet och svårigheterna.

Musik är fascinerande. Ibland är det en text som talar, ibland är det melodin som är det viktiga. I några fall så är både text och melodi en perfekt harmoni. Dessa pärlor bär man med sig i själ och hjärta. Musik kan beskriva varje situation i livet. Det finns en sång för varje tillfälle.

Så nu försöker jag förbereda mej för en ny fas i livet. Att gå vidare. Så jag lyssnar på ”Bli kallad älskling en gång till”, ”Då börjar fåglar sjunga” och ”Lev nu, dö sen”. Jag hoppas att dessa låtar kommer ta mej framåt mot en väntande, spännande framtid.

Barn och vuxna

 Har tillbringat lördagen med min dotter. Det är så fantastiskt att ha så fin kontakt med henne. Hon är så klok och det är så givande att samtala med henne. Sakta men säkert utvecklas både vi och vår relation från mamma-barn med ett ensidigt omhändertagande från mammans sida, till en vänskapsrelation, jämbördig och ett givande och tagande av erfarenheter och tankar.

En sådan relation kommer dock inte av sig själv. Det börjar redan från början när föder fram sitt barn, börjar amma, byta blöjor och vakta den lilla dygnet runt. Då byggs banden upp och när barnen växer upp så måste man engagera sig i deras liv, deras intressen och ha en ständigt pågående dialog.

Inte prata förbi dem, ovanför deras huvuden, utan ta med dem i samtalen, lyssna och respektera dem. Behandla dem som tänkande människor, inte nedlåtande eller förringande. Deras åsikter är viktiga även om de självklart inte alltid kan få allt de vill. Men att bli lyssnad på är betydelsefullt, både för barn och vuxna.

Något som också har varit viktigt för mig är att aldrig göra mig lustig över barnen. Något de sagt eller gjort som kanske roar oss vuxna men som är pinsamt för barnen. Avslöja aldrig sådant för andra, barnet själv får berätta om det vill. Jag var själv med om det som barn och det är sådant som lämnar spår, inga bra sådana.

En relation som byggs på ömsesidig kärlek, omsorg, respekt och omtanke blir stabil. Man får inte vackla i detta, då kan bygget få sprickor. Att vara konsekvent är särskilt viktigt i relationen med barn. De behöver en stadig grund man kan lita på. 

Jag är lyckligt lottad som fått bygga en harmonisk relation med båda mina barn, i ömsesidig kärlek och respekt. Att bry sig om utan att lägga sig i. Det är inte självklart att det blir bra även om man anstränger sig till det yttersta. Ibland händer saker som gör att det spricker. Ibland hjälper det inte att man gjort sitt bästa. Men man kan inte göra mer än så, och allt är inte alltid under min kontroll.

Att acceptera att man inte kan styra allt är också en del i att vara vuxen, om än en smärtsam del. Dåliga saker händer bra människor, så är det i livet. Livet drabbar oss med olika saker men man får försöka förhålla sig till allt detta och fortsätta vara en så bra människa man bara kan vara. Trots allt.

Vad är din grej?

 Nu är det svamptider igen. Det är så härligt att gå ut i skogen och plocka kantareller, trattisar, karljohan och blek taggsvamp. Olika år har olika mycket eller lite tillgång på de olika svamparna. I år är taggavampen inte så fin och karljohan är sällsynta. Kantareller finns alltid men ibland mer och ibland mindre.

Man får också vara beredd på konkurrens från rådjur, vildsvin, människor och i år även skogsavverkning. Det har tagit mej många år och många fruktlösa skogsrundor innan jag hittat mina ställen. Så även om det är lättplockat nu har det varit en snårig väg dit.

Lite som i livet tänker jag. Man måste söka sin egen väg emellanåt, gå på nya stigar jag inte gått förut. Utforska ny mark, våga prova och utmana mig själv. Kanske hittar jag något nytt jag gillar, kanske inte. Men jag vet ju inte det förrän jag provat.

Det är också så att det man är bra på ser enkelt ut för de som står bredvid och tittar på. Men de vet inte vilket jobb det kan ha varit i förberedelser för att bli så där bra. Man blir bra på att plocka svamp om man tränar i 25 år. Att ha ett genuint intresse för naturen och de delikatesser som växer där, helt gratis att hämta, hjälper förståss till.

Det som fångar ditt intresse fångar dig och ditt fokus. Därför behöver vi vara selektiva i vad vi intresserar oss av. Berikar det mitt liv? Gör det mig glad? Är detta något jag vill fortsätta hålla på med? Kan jag svara ja på dessa frågor så är det bara att köra på!

Fastna inte i något som inte är bra för dej, som gör ditt liv och din livskvalitet sämre. Fundera på vad du tycker om, inte vad som är på modet just nu, eller vad din kompis gillar. För att bli nöjd i livet - vilket för övrigt är ett underskattat tillstånd - måste du bemöda dig att hitta DIN grej.

Att lösa problem

 Jag tycker det är kul med tekniska prylar och att kunna lösa problem när de uppstår. Att få igång en krånglande maskin ger mej en tillfredsställelse av att kunna själv. Det är inte alltid jag vet hur jag ska fixa problemet men jag är inte rädd för att prova mej fram tlls det funkar.

Jag har ett antal baskanaler till min tv via antennuttaget, min hyresförening har ett avtal med Comhem och 10 kanaler ingår i hyran. Nu ska sändningarna övergå från analoga till digitala. Så då måste man ställa om sin tv för att ta emot dem. Det var lite klurigt.

Enligt informationen från Comhem skulle man ändra mottagningen från analog till digital, göra en ny kanalsökning och sen skulle det vara klart. Men min tv hade inte det valet. Jag ändrade några parametrar och gjorde en sökning. Inget resultat. Vad gör jag nu?

Då tänkte jag en stund, och ändrade input från antenn till kabel, och vips hittade jag alla digitala kanaler! Toppen! Precis som när jag fick hjälp av dotterns pojkvän att installera min cromecast. Det gällde också att byta inputkälla så att tv:n hittade cromecast-puckens ingångskabel.

Lite stolt över mig själv att jag kunde klura ut detta själv, även om det egentligen bara var logiskt tänkande av det jag hade lärt mig förut. Men detta är kanske en av mina styrkor. Att kunna sätta samman information och tillämpa den på ett annat sätt för att lösa problem.

För problemlösning är en av de saker jag går igång på. Jag gillar utmaningen i att lösa saker som krånglar eller inte fungerar. Då kan jag  vara ganska tålmodig. Inte bara med saker utan även med människor och arbetsuppgifter. Jag har ett bra jobb där jag får utlopp för allt detta, både med människor och maskiner.