Julefrid eller julestrid?

Nu är det bara några få dagar kvar till jul och jag vet att många brottas med att få allt perfekt till den dagen. Det ska pysslas och pyntas, lagas mat och stoppas korv, syltas och saftas, tio sorters julgodis och sju sorters kakor. Varje vrå ska städas och putsas, nya gardiner ska upp och man ska köpa ny matta och ny soffa. Julklapparna blir bara dyrare, fler och ska vara så himla genomtänkta. Det är så stora krav på den perfekta julen så man vet inte längre i vilken ände man ska börja.

Människor stressar runt i butikerna, är uppe halva nätterna för att hinna med allt julstök och när själva julafton äntligen är här är vi på helspänn för vi är fortfarande osäkra på om allt är perfekt och vi är så utmattade att vi somnar i soffan framför Kalle Anka på tv. Så mycket väsen för en enda stackars dag som så snabbt är över.

Jag har också varit fast i det där, i julstressen och julhetsen, men sen flera år har jag tagit ett beslut att göra det som är roligt och trevligt och helt frankt strunta i resten. Det blir jul ändå, jul på mitt sätt. Jag insåg att jag kan inte göra en helyllejul samtidigt som jag jobbar heltid och har både barn och hundar att ta hand om. Jag vill njuta av julafton i gemenskap med de jag älskar, jag struntar i om köksskåpen är torkade inuti eller inte.

Julen handlar inte om prestation för min del. Julen är glädje, gemenskap, ledig tid och mys i stora lass. Jag bakar några saffransbullar, kör en omgång knäck i micron, köper en burk pepparkakor och en ask Alladin. Slänger ihop lite julmat, jo det är ett nöje för mig att göra det faktiskt, men om man kämpar med det så finns allt att köpa färdigt. Varför strida med sig själv? 

Näthandel är också en underbar utveckling som jag anammat. Man slipper trängsel och köer, bara klicka på det man vill köpa, så står det utanför dörren ett par dagar senare. Perfekt! Nu för tiden vill ingen ha några presenter i alla fall, man köper det man vill ha när man behöver det. Det är bara att swisha valfritt belopp till barnen. Man får i alla fall mer för pengarna på mellandagsrean.

Gör det du tycker om, gör det som gör dig glad i jul. Varför storstäda mitt i julhetsen (om man inte älskar att städa förståss), gör det senare när vårsolen lyser på smutsiga fönster och dammiga hyllor. Ta vara på tiden tillsammans istället, umgås, ät, prata och ha det mysigt. Släpp alla ålderdomliga krav på den perfekta julen när mamma var hemmafru och pappa jobbade på fabrik från sju till fyra. Yta är inget, det som går på djupet är allt.

H..D.S.L.

Känslospröt

Det finns många olika psykiska diagnoser i vår tid, ADHD, ADD, Ashbergers, Tourettes, Autism i olika spektra. Det är både bra och dåligt att vi kan identifiera dessa individer, vi kan hjälpa dem men också stoppa i dem i ett fack och utesluta dem. Jag skulle hellre hålla med pedagogen som kallar dessa olika diagnoser för superkrafter. För dessa personer har alltid en speciell styrka, en ovanlig talang, en enastående begåvning på ett visst område.

Samhället behöver bli bättre på att ta tillvara dessa människor istället för att ta dem åt sidan och särbehandla dem på ett negativt sätt. Vi behöver bara lära oss mer om dem istället för att undvika dem. Alla har vi något som avviker från det så kallade normala. Vi har alla någon egenhet, något som är lite udda, en talang eller en störning. 

Vi har ingen diagnos men vi har något utöver det vanliga. Jag tror det gäller för varendaste en av oss. Vi är alla unika, sammansatta med en komplex hjärna och ett sinne som är individuellt för var och en av oss. Vi tänker olika, vi tycker olika och vi upplever samma händelse olika. Det finns inget facit, inget är rätt eller fel, bara rätt eller fel för mig.

Jag är en ganska känslig person. Det kanske man inte kan tro vid första anblicken. Jag är stark och trygg, driftig och energisk. I grund och botten har jag en djup empati. Jag känner in vad andra känner, jag hör det osagda. Jag kanske förstår människor lite lättare än vad många andra gör. Så att vara känslig betyder inte att vara svag, vek och känslosam. Det betyder att jag har tentaklerna ute, jag upplever känslor på samma sätt som fysiska upplevelser.

Det är både en tillgång och en börda. Jag har lätt att förstå människor, även de som anses "svåra". Människor söker gärna upp mig för att få prata, det är så lätt att prata med dig, säger dom. Jag har ett genuint intresse av människor och kan jag hjälpa till så gör jag gärna det. Jag har personliga erfarenheter som gör att jag kan vara till stöd för andra och då kan jag känna att mina motgångar inte varit förgäves.

Jag är en vanlig människa som tycker att vi människor ska var mer medmänskliga med varann. Vi ska låta alla var som de är, inte döma varann utan acceptera varann som vi är, med eller utan superkrafter. Jag har bara ansvar för mig och mitt liv, men jag har ansvar för hur jag bemöter andra. Med kärlek eller förakt, med värme eller rädsla. Jag väljer det själv och inre mognad är nog att kunna välja det rätta. Vi är alla unika men beroende av varann. Ingen kan leva helt ensam.

Nu är det snart jul och jag önskar att vi alla kan öppna våra hjärtan, våra plånböcker och våra hem för de som har problem, går igenom svårigheter, är ensamma eller sorgsna. Våga känna empati och våga sträcka ut en hjälpande hand. Livet är kort, se till att ta vara på varje tillfälle som kommer i din väg och ha en ödmjuk attityd till livet och till andra människor. Gläds åt de vardagliga ting som finns runt dig hela tiden. Älska, skratta, gråt och lyssna. Följ ditt hjärta för det kommer alltid leda dig rätt.

H.D.S.L.

Det sa bara klick

När man var liten blev man vän med de som bodde grannar, gick i samma klass eller hade samma fritidsintresse. Vissa tyckte man mer om, de blev bästisar, andra var kompisar för att det liksom bara var så. Jag reflekterade inte som barn så mycket över mina kompisar. Dom liksom bara fanns där i min närhet, okomplicerat och enkelt.

Sedan blev det gäng i tonåren. Vi valde mer vilka som vi trivdes mer tillsammans med och vi umgicks i grupp. Gängen var aldrig helt statiska, någon kom till, någon annan försvann. Men gänget var en trygghet, det fanns alltid vänner att umgås med. Vi hittade på roliga saker tillsammans, åkte och badade i en sjö, köpte mjukglass på Gislegrillen (ja det var exklusivt med mjukglass på 70-talet), satt i någons gillestuga (på den tiden byggde man om sina källargarage till allrum) och lyssnade på musik, lekte Ryska Posten och tittade på film.

Gängen var blandat killar och tjejer. Kärleken spirade men föremålen växlade. Tjejerna bytte killar med varann och det var aldrig tal om att hindra någon att bli tillsammans med någon annan. Vi var generösa, frigjorda och sorglösa. Vi var födda på 60-talet och vi njöt av friheten som flower-power-tiden lämnat efter sig. Vi skulle prova oss fram i livet, sa våra föräldrar.

Så lämnade man gymnasiet och gick ut i världen. En del började jobba, en del flyttade för att plugga vidare. Det gjorde jag och det blev en ny stad, ny skola och nya kompisar. Fördelen var att alla var nya och vilsna, alla hade vi lämnat vårt trygga hem och vi blev snabbt vänner. Nu blev det inte gäng på samma sätt, vi umgicks med alla och tog med nya bekantskaper allt eftersom vi lärde känna andra.

Så är man då äntligen vuxen, skaffar jobb och egen bostad. Jag flyttade igen och nu blev det nya kompisar på nya jobbet. Då blir det några få som det klickar med, som blir mina vänner. Vi kan ha olika åldrar och olika intressen men det finns något som gör det enkelt att umgås. Vi tänker på samma sätt och vi förstår varann utan att behöva förklara en massa. 

Så är det generellt genom resten av livet tycker jag. Det kan vara tillfälligheter som gör att man möts men genast känner man den där inre gemenskapen. Det klickar och vänskapen är enkel och självklar. De människor som känns komplicerade, obegripliga och opålitliga undviker jag att bli nära vän med. Jag vill inte ha drama i mitt liv utan väljer de som står mig nära. Av kärlek till mig själv. Det betyder inte att den människan är dålig, det bara passar inte mig, men passar säkert någon annan.

Enstaka vänner följer med hela livet. När man träffas, även om det dröjer ibland för att man bor på olika håll i landet, så är det som igår. Det klickar. Jag har en klasskamrat som varit min bästis sen första dagen i första klass och vi håller ihop än. Jag har en tonårskompis från gänget som jag har fortsatt kontakt med. Tack vare Facebook har gamla vänner hittat mig och jag har hittat dem, så flera gamla vänner har jag fått tillbaka, även om vi inte träffas på samma sätt.

Bästa sätt att få en vän är att vara en vän, sägs det. I så fall måste jag vara en riktigt bra vän, för jag är verkligen välsignad med riktigt fina vänner som finns där för mig i glädje och sorg, gläds när det går bra och tröstar när det går åt pepparn. Lyssnar på mig och delar sitt liv med mig. Livet är en berg- och dalbana, se till att du väljer dem som sitter i vagnen med dig!

H.D.S.L.

Bildårar

I helgen har jag kört en del bil ensam och det tycker jag om. Halva nöjet är att fylla en mugg med kaffe, rota fram några gamla härliga cd-skivor (jodå jag har sparat ett gäng) lite godis och sedan lägga den tunga högerfoten på pedalen och dra iväg. Själva resandet är ett nöje i sig själv. Jag tycker om att köra bil, jag uppskattar friheten, farten och bekvämligheten.

Men det händer något med oss när vi sätter oss bakom ratten. Vi svenskar som alltid är så korrekta, samlade och sansade. Vi som följer lagar och regler, står snällt i kö, brusar inte upp offentligt och kritiserar inte främlingar. Men i bilen blir vi som förbytta.

Vi bryter mot lagar, kör för fort och det är bara pinsamt om man åker fast, annars är det bara tufft. Vi tutar ilsket om bilen framför inte kommer iväg tillräckligt fort vid trafikljusen, vi blinkar och hötter med näven mot de som beter sig olämpligt enligt vårt tycke. Vi vill fram så fort som möjligt, vi kryssar oss fram mellan filerna.

Om det är två filer och det kommer en skylt att vänstra filen är avstängd längre fram, fortsätter vi ändå i vänster fil, kör om alla som fastnat i kön till höger och de blir sedan tvingade att släppa in oss när vägen på vår sida tar stopp. De som struntar i kön vinner och tränger sig fram och skapar arga medtrafikanter i innerfilen.

När någon kör för sakta eller begår något misstag så är vi snabba med att reagera. Vi tutar, blinkar, visar fingret och sitter och skriker åt dom. Vi beter oss så osvenskt att det är häpnadsväckande! Vad händer med oss lugna, fina, snälla svenskar när vi sätter oss i bilen? Är det vår trygga plats där vi kan få utlopp för alla våra inre agressioner utan att vi behöver stå till svars för vad vi känner?

Om du kommer till södra Europa eller Mellanöstern så är det en ännu hetsigare trafikmoral. Faktiskt ingen moral alls. Där är det ett galet tempo, man vevar ner rutan och skriker åt varann, man tutar och tränger sig fram och kör på bilarna som står ivägen när man ska parkera. Där kan man snacka om inre aggressioner som kommer ut!

Men jag kliver in i min bil, gör det bekvämt för mig och kör iväg mot nya spännande mål. Jag gasar på, lägger mej i vänsterfilen och låter milen rulla iväg under mig. Jag känner mig så avspänd och upprymd på samma gång. Jag njuter av naturen och allt jag passerar förbi på väg mot mitt mål.

Så hamnar jag bakom en bil som saktar in varje gång den möter en annan bil. Det finns ingen ytterfil så jag måste vänta tills det är lämpligt att köra om. Det dröjer och jag blir mer och mer irriterad på bilisten framför som uppenbarligen inte har en farthållare. Till slut kan jag köra om och jag hör mig själv säga högt till bilisten: Du kör som en kärring!

För det första är jag väl en kärring själv (men jag kör nog inte som en sådan), för det andra hör inte bilisten framför vad jag säger och för det tredje undrar jag än en gång: vad är det som händer med oss svenskar när vi sätter oss bakom ratten? Vad är det som gör att vi blir så ohämmat osvenska när vi kör bil? Nä, gör som Åke Cato och Sven Melander sa i sketchen "Rattmuffen". Krama varandra i trafiken!

H.D.S.L.

Schampo och balsam

Med långt, tjockt hår är jag storförbrukare av schampo och balsam. Även om man inte behöver tvätta håret varje dag med en sån här kalufs, så går det åt en rejäl näve varje gång. Jag hade en lärare i gymnasiet som tycket det var märkligt att man kunde sälja en produkt som balsam med argumentet att man sköljer ur alltsammans ur håret. Men då glömde han en viktig detalj. Effekten.

Balsam lämnar spår efter sig. Gör det mjukt och lätt att reda ut. Sprider väldoft och glans. Så tänker jag att männskor ska vara mot varann i ett förhållande. Som ett balsam. Förstärker det vackra som redan finns där. Hjälper till att göra det smidigt. Reder ut tovor och förebygger nytt trassel. Bara finns där utan att lägga sig som en blöt yllefilt över hela situationen.

För vem vill vara som ett schampo? Det vill ta över, ta bort allt som den andre är, det som finns är skit. Ett schampo vill göra rent hus och ersätta allt med sig själv. Visst är det skönt med rent och fräscht men man ska inte förakta en persons historia, det som faktiskt har format oss till de vi är idag. 

När man börjar om med en ny relation i vuxen ålder ska man vara medveten om att det finns både schampo-människor och balsam-människor. Jag har den stora lyckan att ha funnit en man som är så trygg i sig själv att han kan acceptera mina fel och brister, på samma sätt som jag accepterar hans. Man ska inte inbilla sig att man ska ändra en annan människa, den enda jag kan ändra på är mig själv.

Om man träffas i unga år, formas man tillsammans. Sedan kan det bli att saker inträffar som gör att man slits isär. Men träffas man som medelålders ska man välja någon som matchar mig. Inte att man måste vara lika, tycka och tänka lika, utan inse att jag är den jag är och det är jag bekväm med. Det behöver din partner också vara.

Det var något vi sa till varann från början, jag och min hjärtevän. Vi är som vi är och vi duger. Vi ska inte försöka ändra varann utan vara som ett balsam för varann. Vi ska vara en tillgång i varandras liv, inte något som kräver, kväver och klänger. Vi är två individer med vår egen historia, som trivs bra tillsammans. 

Kärlek kan inte stängas in, tryckas in i en box för att passa in i min drömbild. Kärlek behöver frihet för att växa och utvecklas. Kärlek måste bygga på tillit och förtroende, då blir den stark. Vi är två starka individer som förtjänar ömsesidig respekt. När man förstått det, finner man en kärlek som är bättre än man nånsin kunnat drömma om!

H.D.S.L.

Kvinnor kan!

"Jag tycker att kvinnor är dumma som låtsas att de är jämlika männen. Kvinnor är klart överlägsna och har alltid varit. Vad du än ger henne, kommer hon att göra större och bättre. Ge henne en spermie och hon ger dig en bebis. Ge henne ett hus och hon ger dig ett hem. Ge henne en matkasse och hon ger dig en måltid. Ge henne ett leende och hon ger dig sitt hjärta. Hon multiplicerar och förstorar allt hon får. Så om du ger henne skit var beredd att få tillbaka ett helt ton!" (William Golding)

Detta citat tycker jag är intressant. Speciellt som det kommer från en man som var född 1911. Ja jag tror också att kvinnor är bra på att göra något med vad vi än får i våra händer. Vi vill skapa trygghet och en så bra tillvaro som möjligt för vår familj. Däremot tror jag att många kvinnor tar emot alldeles för mycket skit utan att säga stopp. Jag har själv varit sådan och det är först nu de senaste fyra åren som jag vågat säga stopp och respekterat mina egna gränser.

Men att ge tillbaka med samma mynt är inte heller min filosofi. Hellre då "lev och låt leva" dvs att jag lever mitt liv på det sätt jag väljer och andra får leva sitt liv på sitt sätt. Alla har rätt till sina egna åsikter och alla ska bli respekterade för det även om jag inte håller med.

Jag pratade med min hjärtevän om det här om dagen. Hur han har hjälpt mig att bli stark och självsäker igen. Hur han alltid stöttar, bejakar och bekräftar mig. Hur han får mig att känna mig trygg och lycklig. Älskad för den jag är utan krav på anpassning eller prestation. Han betyder allt för mig. 

Jag är så tacksam att jag fått uppleva detta, även om jag fick vänta många år. Men så är det ju också att man saknar inte det man aldrig haft. Men nu kan jag inte tänka mig något annat och jag har satt en ny standard på mina relationer. De ska vara ömsesidigt respektfulla, kärleksfulla och omtänksamma. Vänner kan inte vara nära vänner om de inte uppfyller de tre kriterierna.

När man är medelålders har man har klarat av en massa bra saker i sitt liv. Skaffat jobb, familj, ett hem och prylar. Man känner att man behöver inte ta emot någon skit utan man har skinn på näsan att sätta upp sina egna gränser. Jag är mig själv, jag både duger och är duglig. Jag är förbi ungdomens osäkerhet och jag tagit mig ur en relation som inte var bra för mig. Jag står på egna ben, klarar mig själv och fann min själsfrände.

Jag har multiplicerat mycket som jag fått i min hand. Jag har fått både människor och saker att växa och utvecklas. Jag har själv vuxit och utvecklats på köpet. Jag tycker om att kunna göra något bra av något som inte varit så bra innan. Att känna sig förnöjsam är en god känsla. Jag är glad för det jag gjort och det jag har. Kvinnor kan!

H.D.S.L.

Mörker och ljus

Denna helg är Allhelgonahelgen och vid ett besök på kyrkogården var det tända ljus vid många gravar och vid minneslunden var det ringar av ljus runt stenrösena. Det är inte skrämmande längre med kyrkogårdar, som jag tyckte när jag var ung. Det är bara rofyllt och vackert. En plats för minnen och tacksamhetens tankar till de liv som kommit oss nära men som vi inte kan krama om längre.

Ett enda litet ljus tränger bort mörkret som finns omkring det. Bara en liten låga behövs för att mörkret ska ge vika. Mörkret kan inte sluka upp ljuset, men ljuset kan få mörkret att försvinna. Det är en trösterik tanke, även livsfilosofiskt. Det mörka, det onda, finns överallt, men det ljusa, det goda, tränger allrid igenom någonstans på något sätt.

Nu går vi mot vintern, det blir mörkare och mörkare både på morgonen och kvällen. Kallt och fuktigt, till och med snöoväder de senaste dagarna. Nu bor jag ju i Småland, så snön lär ju inte ligga kvar särskilt länge. Slask och modd är väl snarare väderstatus på vår vinter här. Det gör mig inget, ju mindre snö desto bättre tycker jag.

Men nu i november är det mest grått och trist. Då längtar jag efter sol och värme. Sitter och kollar på resor söderut. Längtar, drömmer, planerar. Hoppas kunna komma iväg på semester snart, det vore härligt! Bryta av mörkret och tröttheten med en paus i solen. En del av tjusningen med att resa bort är just att söka resor, ha något att se fram emot och räkna ner till.

På andra sidan jorden går man mot sommar istället. Där är det full vår och solen lyser starkast i norr. På ett sätt vore det skönt om det alltid var sommar, men ändå måste jag erkänna att det är fint med årstidernas växlingar. Det är några veckor kvar till jul, sedan går ett par månader innan det vänder och blir både ljusare och varmare igen. 

Träden, som nu ser döda ut, kommer snart att spira av nytt grönt liv igen. Det är faschinerande att se hur naturen växlar från tid till tid. Med en dåres envishet går cyklerna runt runt. Vinter, vår, sommar och höst. Skarvlöst avlöser de varann, årstiderna. Det är lättare att uthärda den mörka och kalla tiden, eftersom man vet att det snart kommer både ljus och värme. Även om man inte kan se det just nu.

Men jag bara vet att mörkret varar inte för evigt. Ljuset kommer att bryta igenom igen. Solen kommer åter att värma mitt ansikte, den finns någonstans där uppe bakom allt det gråa. Mörkret tar ett kallt grepp just nu men kommer få släppa taget när ljuset bryter igenom. Ljuset kommer att segra över mörkret. Kampen kommer aldrig att upphöra så länge jorden snurrar, men vi vet att snart kommer en ny vår, en ny sommar.

H.D.S.L.

Förhastade slutsatser

Jag brukar inte använda bilder i min blogg, eftersom det är ord som är min grej liksom. Men humorn i denna bild får mej att skratta högt. För er som inte kan engelska så betyder det "sällsynta bilder på mig när jag drar förhastade slutsatser". Det blir ju inte lika kul översatt eftersom jumping to conclutions blir "hoppa till slutsatser" rent översatt. Men visst gör vi det emellanåt, vi alla, drar förhastade slutsatser. 

Vi ser lite på ytan och så sätter vi vår stämpel på det. Den är sån och sån. Men vi vet aldrig historien bakom. Vi är alla ett resultat av vår historia. Vi agerar på ett visst sätt i en viss situation för att vi har gått igenom jobbiga saker i vårt förflutna. Vi gör så gott vi kan efter de förutsättningar vi har. Vi är alla präglade av våra motgångar, trauman och sorger. Vi har blivit skadade, kantstötta, sköra eller hårda av livets drabbningar. 

Jag är självkritisk och känslig för andras kritik av en anledning. Mitt förflutna har satt sina spår och gjort mig till den jag är idag. Även om jag är medveten om mina brister och jobbar på dem, är jag ändå inte perfekt utan jag är en människa som alla andra. Alla bär vi på upplevelser och händelser som satt permanenta spår i vårt sätt att hantera vårt liv framledes. Vi blir både mer försiktiga och mer frigjorda allt eftersom åren går.

Mer försiktiga i de situationer där vi blivit brända förut, och mer frigjorda i sättet att hantera det som livet serverar oss. Vi blir både mer trygga och mer rädda, helt enkelt. Våra erfarenheter formar oss och gör oss både starkare och ömtåligare. Förhoppningsvis också mer ödmjuka istället för att dra förhastade slutsatser. Vi är alla formade av vårt förflutna.

Jag önskar att vi alla kan möta varann med tolerans, med ett öppet sinne och hjärta. Jag vill i alla fall bli sedd så och jag försöker att se andra så. Det finns inget facit för livet, vi är alla lika vilse i världen. Kan vi inte bara uppmuntra varann, vara schyssta och vänliga? Det finns så mycket elände i världen, låt oss göra vår lilla vrå till en trygg plats!

H.D.S.L.

Vilken cirkus!

När jag tänker på clowner tänker jag på färgglada pajasar på en cirkus, lustigkurrar, skojare. Dom snubblar, tappar saker, fumlar och gör bort sig. Dom får människor att skratta helt enkelt. Sedan har det tydligen gjorts en skräckfilm där mördaren var utklädd till clown och det kastar ju omkull den rollen. Men det är ju bara en film.

Nu har det uppstått ett fenomen på flera platser i landet. Det finns de som klär ut sig till clowner och springer runt på stan och skrämmer folk, ibland med diverse tillhyggen. I dess kölvatten har bildats en motreaktion i form av gäng som ger sig på dessa clowner och slår ner dom. Alltså. Jag kan inte låta bli att undra. Vad är det för fel på folk?!?

Använda något roligt och förvrida det till elakhet. Som om det inte finns nog med ondska här i världen. Bara att titta på nyheterna gör att man blir båda förtvivlad och förfärad. Krig, svält, terror och allt annat av jämmer och elände. Vad är det för fel på folk som vill skapa ännu mer ondska? Hur kan det vara roligt? Hur kan man komma på en sån idé att sprida skräck omkring sig? Vad är tanken bakom det?

Kanske är det som Hjalmar Söderberg skriver: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." Får man ingen kärlek eller bekräftelse försöker man skapa vilken reaktion som helst till vilket pris som helst.

Det sas ju om cirkusens clowner att de var de mest sorgsna av alla men gömde sig bakom det stora leendet. Det samma gäller nog för dagens skräckclowner. Dom är olyckliga, oälskade, utan bekräftelse och en varm gemenskap. Vikten av att ta hand om mina barn och främst ge dom kärlek och uppmuntran är uppenbar.

Det är vi vuxna som skapar nästa generation. Alla som blir föräldrar är inte lämpliga att bli föräldrar. Då behöver det finnas andra vettiga vuxna som tar vid och kompletterar uppfostran. Vi har alla ett ansvar för den uppväxande generationen. Vi måste våga säga ifrån. Sätta gränser. Säga stopp. Säga nej. Men också visa på det rätta, det sunda. Säga ja till allt som är bra.

Vi är alla någon typ av föredömen. Goda eller dåliga. Människor iakttar oss och om det jag gör är okej för mej så är det väl okej för andra? Eller? Ni vet den där gamla ramsan, barn gör som vi gör, inte som vi säger. Det är sunt att leva som man lär, att vara äkta och ärlig rakt igenom. Stå för den du är och våga visa det.

H.D.S.L.

Offentlig avrättning

På medeltiden var avrättningar ett folknöje. Man samlades och såg på när förbrytare hängdes eller fick huvudet avhugget. Då fanns inga påhittade skräckfilmer utan man fann spänning i dessa fruktansvärda drama, som säkerligen hade en enormt avskräckande effekt. Avrättningar förekommer än idag, i krigsländer, men nu är det förhoppningsvis ändå ingen som ser på för nöjes skull. Det är väl effekten av dödandet man vill åt.

På TV finns en hel uppsjö av program där man tävlar mot varann. Man lagar mat, bakar, utövar en idrott, sjunger, dansar, manekängar, försöker överleva på en öde ö, ja till och med kärlek tävlar man i. Bonde söker fru, Tro Hopp & Kärlek, Bachelor. En efter en blir utröstad eller utslagen. Jag såg på Mästerkocken här om dagen och där radade man upp fem deltagare som inte höll måttet. De fick ta av sig förklädet och åka hem.

Jag fick känslan av avrättning. Man radar upp de icke önskvärda, de värdelösa, får dem att klä av sig (förklädet) och i förnedring får de återvända hem med svansen mellan benen. Kvar står eliten och känner sig viktig. Övriga deltagare pustar ut - för en kort stund. Nästa gång kanske det är dom som blir avpoletterade?

Detta sitter många och följer med stort intresse. Vem blir näste man till avrättning? Alla värderas, graderas, bedöms, utdöms. Man tävlar i allt och allt visas på tv på bästa sändningstid. Förloraren försvinner och glöms bort, att vinna betyder allt. Bara den bäste är god nog. Och när vi inte tittar på tävlingsprogram så är det heminredning, snickerier, mera matlagning och fler relationsdraman.

Jag kan tycka att vi sänder konstiga signaler till den unga generationen. Allt handlar om prestation. Du är vad du gör. Du duger om du vinner. Det är mycket om det yttre, vad andra ser. För du ska hela tiden jämföras, speglas mot andra. Landet lagom har helt plötsligt blivit besatt av jakten på den bäste. Hur gick det här till?

Samtidigt tycker jag att som medelålders kan man äntligen slappna av, man är trygg i sig själv, man har inget behov av att hävda sig. Man har sina åsikter klara för sig och man vågar uttala dem högt i offentliga sammanhang. Var kommer då alla dessa tävlingsinriktade människor ifrån? Gör det moderna samhällets stress och höga tempo att vi känner att vi måste visa framfötterna och hålla oss på topp hela tiden?

Är vi automatiskt dåliga om vi inte hänger med i allt det senaste? TV-skärmarna blir större och större, mobiltelefonerna likaså. Vi ska jobba och ha en imponerande karriär, vi ska ha hus och bilar och 1,8 barn (statistiskt genomsnitt 2015), vi ska laga långkok, konstfullt dekorera födelsedagstårtan, odla egna plantor till trädgården, städa, tvätta, stryka, mangla, bjuda gäster på fest, gå på gymmet varje dag, tapetsera en fondvägg, se till att barnen har meningsfulla fritidsaktiviteter minst fem gånger i veckan, veta allt, kunna allt, orka allt.

Jag vägrar få dåligt samvete för att jag sjunker ner i soffan efter jobbet och bara sitter och glor på en deckare på tv, en repris dessutom. Äter en halv grillad kyckling jag köpt på ICA och har mitt dagliga samtal med mamma i telefonen. Jag vägrar ryckas med i andras prestationsångest, mitt egenvärde var en oerhört dyr läxa jag lärt mig på livsvägen och den släpper jag aldrig mer. Jag tänker själv, jag känner själv och jag väljer själv. 

Vi borde vara klokare år 2016 än vad vi är. Fortfarande är länder i krig mot varann, fortfarande sker övergrepp på både kvinnor och barn, fortfarande dör människor i sjukdomar som är lätta att bota, fortfarande svälter människor ihjäl. Här sitter vi och funderar på om man ska ha granitgrå eller koboltblå kuddar till den nya soffan, och vem kommer vinna nästa Robinson?

H.D.S.L.

Verbal expansion

När man får barn ska man lära denna lilla varelse att kommunicera. Man ska lära barnet ett språk, ett uttryckssätt för sina känslor, tankar och behov. Det finns olika sätt att gå till väga och det finns inga rätt eller fel, bara man lär sitt barn att prata. Båda mina barn är bra på just detta och min dotter studerar nu till logoped, så det blir en del prat om pratet kan man säga!

Jag hade några grundläggande principer när jag tänkte på mina barns språkutveckling. Först och främst var det "tala aldrig babyspråk med dom". Barn säger fel, det är svårt att uttala ord i början, de prövar sig fram, ljudar, upprepar, försöker igen. Då ska jag inte förstärka det som är fel utan fortsätta säga "staketet" när barnet säger "statefeket". Men inte heller tillrättavisa, inte säga "du säger fel" utan bara upprepa det rätta.

Aldrig tala över huvudet på barnen. Alltid ta med dom i de dagliga samtalen runt middagsbordet eller i tv-soffan. Visa dom att dom räknas lika mycket som vuxna. Ta för givet att dom är intelligenta varelser som har rätt till att delta i diskussionerna. Inte förenkla mitt eget språk i samtalen med barnen utan tala som jag brukar med andra vuxna. Hur ska de annars utöka sitt ordförråd?

Läsa högt är också ett sätt att lära barnen fler ord och uttryckssätt. Jag har läst metervis med böcker för mina barn, minst en om dagen för var och en. När de blir äldre, sluta inte läsa högt. Det blir inte bara en språkutveckling, det blir även ett härligt sätt att vara tillsammans och umgås. När barnen lärde sig engelska i skolan, läste jag engelska böcker på kvällarna för dom. 

När språket är etablerat får man lära sig vett och etikett. Hur man pratar med andra, vad man säger och när man ska vara tyst. Vissa saker är bättre att lämna osagda, även om man anser att man har rätt. En dialog innebär att både tala och lyssna. Lyssnandet är en viktig del i kommunikationen. Att inte avbryta likaså, även om det bland kan vara lämpligt att flika in en och annan kommentar. Balans helt enkelt.

Det finns som sagt inga exakta regler, man får följa de människor man kommunicerar med som i en dans. Olika människor beter sig olika och att kunna anpassa sig till de olika individerna utan att för den skull göra avkall på det som är jag, det är en konst. Ibland kan det vara lättare att sitta tyst än att ge sig in i en hetsig diskussion. Men ibland kan det vara värt det ändå att uttrycka min åsikt. Då är det en styrka att ha ett rikt och nyanserat språk. 

Även djur har sitt sätt att kommunicera. De är bättre på kroppsspråk än vad vi människor är. De läser av vad vi känner och hur vi mår utan att vi behöver säga ett ord. De visar med sin kropp vad de vill säga. Hur de rör sin svans och sina öron, hur de håller huvudet och kröker ryggen. Hur de kommer nära eller håller avstånd. 

Jag tycker det är väl investerad tid i mina barns framtid att hjälpa dem kommunicera nyanserat och detaljerat. Redan som små på förskolan var de duktiga att förstå vuxenprat och lärarna brukade säga att det var omöjligt att hålla något hemligt för dom eftersom de snappade upp allt som viskades vuxna emellan. Jag har alltid trott på ett inkluderande förhållningssätt, barn och vuxna. Vi är alla människor men i olika stadier av vår utveckling. Så kommer det alltid att vara människor emellan, oavsett ålder.

H.D.S.L.

Våfflor och spagetti

Jag har en spretig hjärna. Ett riktigt ormbo, hävdar min hjärtevän. Ja, det är många tankar som far hit och dit, hakar i något annat, löper vidare längs en ny bana, delar sig igen, snurrar runt, vänder tillbaka och ibland slår det knut. Tankar virvlar runt, som en tallrik spagetti.

Det sägs att det är kvinnligt, det där med spagetti-hjärna. Manliga hjärnor är våfflor. De befinner sig i en ruta i taget och den rutan blandar sig inte med en annan ruta. Män har även en "ingenting-ruta". Den är tom och där kan dom befinna sig när de så önskar. När vi frågar vad dom tänker på och dom svarar inget så kan det faktiskt vara sant. Det är helt obegripligt för en kvinna.

Att tänka på inget är totalt omöjligt för mig. Alltid är det något som pockar på min uppmärksamhet. Vi tänker på vad vi känner, vad vi tycker, vad vi vill göra, vad andra känner, tycker och gör. Vi funderar på framtiden och vi grubblar över det som hänt. Vi planerar och vi har långa listor på det som ska fixas och ordnas. 

Dom säger att det till och med är så att kvinnor blir förstoppade för att vi alltid ser något som behöver göras. Vi kommer inte ens fram till toaletten. Det finns en text skriven om just detta: "På väg till toa städar jag. När jag går genom vardagsrummet vattnar jag blommorna, sopar undan i öppna spisen, viker ihop tidningarna. På väg genom köket ger jag hunden mat, plockar undan koppar, sätter på kaffet. I hallen rättar jag till mattan, lägger vantarna i lådan. I badrummet äntligen. Jag plockar ihop torra kläder, byter handukar, slår på tvättmaskinen och så sätter jag mig på toaletten. Medan jag sitter där torkar jag av golvet". 

Typ så är det. Alltid är det något, även om sysslorna drastiskt minskat efter att barnen flyttat hemifrån. Det är både skönt och vemodigt och trist. Jag är så van att alltid ha fullt upp, så när det är lugnt så blir jag rastlös. Vad ska jag hitta på nu? Koppla av, säger min hjärtevän, vila och njut av livet. Jo det är rätt men ack så svårt när man har glömt hur man gör. 

Jag hittar min ro från mina tankar på två sätt. Dels långa promenader. Gärna i skogen, men det funkar även i stan. Helst långa raksträckor och det finns det flera bra i min stad, tack för det! Dels får jag ro av att skapa något. I helgen har jag lagt nytt golv på min balkong. Det gjorde mej lycklig. Ibland pysslar jag, gör smycken, målar, ritar, skriver. Eller bakar, lagar mat eller något annat, till exempel kokar äppelmos eller förväller svamp. 

Jag är helt enkelt inte den stillasittande typen. Jag ser samma mönster hos min pappa, han kan aldrig slå sig till ro, utom när han nu är sjuk och svag och tvungen att vara stilla. Men det kryper på insidan, det förstår jag. Och det kan jag identifiera mig med. Jag var nog 50 år innan jag såg en hel film från början till slut, det var alltid något jag for upp och gjorde mitt i filmen förut. 

Jag har ändå ordnat mitt liv så att jag kan känna mig tillfreds. Jag har en hund som ger mig mina livsviktiga promenader, jag har ett omväxlande jobb, jag har lådor med pyssel, ett par bra böcker som väntar på att bli lästa, en digital målarbok och så denna blogg där jag får utlopp för min skrivklåda. Jag skriver för att att inre ville ut.

H.D.S.L.

Ombytta roller

När man växer upp så förstår man inte allt som föräldrarna gör för att barnen ska ha det bra. Föräldrar får offra sig själva, ge upp intressen, ändra vanor och rutiner, ge upp en hel del för att möta barnens behov. Barnen tar sin bekvämlighet för given och det finns ständigt nya önskningar och behov som ska tillgodoses. Men det är ju så det ska vara. Föräldrar som tar hand om sina barn.

Så blir man själv förälder och får barn att ta hand om. Det är ingen uppoffring att möta barnens behov. Man är så lycklig och tacksam över dessa nya liv att det är en ren glädje att ta hand om dom på bästa sätt. Att ändra livsstil känns helt naturligt och familjelivet är berikande på djupet.

Självklart är det konflikter på vägen. Barns önskningar kan ibland vara både omöjliga och orimliga. Men det kan vara svårt att få de små människorna att förstå det. Logik är inte alltid tillämplig på barn, ibland måste man ta till diktaturfasoner. Nej, det går helt enkelt inte, får man säga. Varför? Därför! Men barnen växer upp och blir förhoppningsvis vettiga vuxna.

Visst är det också oro för barnen. När de växer upp, ska de få kompisar som är bra? Ska dom klara skolan? Kan dom följa sina drömmar om sin framtid? Det har varit min främsta uppgift som förälder, att uppmuntra, stötta, hjälpa och puscha barnen vidare i livet så de kan klara sig själva och våga göra det som ligger på deras hjärtan.

Nu är jag i ett läge när mina föräldrar inte mår bra. De brottas med svår sjukdom och nu är det vi barn som får ta hand om våra föräldrar. Vi får hjälpa dom med praktiska saker, vi får stötta och uppmuntra, vi får hålla tät kontakt och stämma av läget. Det är ombytta roller nu, vi barn får oroa oss för våra föräldrar. Det känns konstigt och svårt.

Men det känns självklart att finnas där för föräldrarna, precis som dom alltid funnits där för mig. Jag ser mer och mer hur de har format min person och mitt beteende. Allt kanske jag inte håller med om, men då får man ta tag i sina värderingar och omvärdera dem. Tiderna förändras. Mina föräldrar hade föräldrar som var födda på 1800-talet, man får förstå att mycket är annorlunda nu. 

Det är sunt att ifrågasätta sina föräldrar. Om alla bara gjorde som föräldrarna alltid har gjort, hade vi fortfarande levt i grottor runt lägerelden, eller hur. Vissa saker ska förändras, annat är självklart värt att bevaras. Det är upp till ditt eget sunda förnuft, dina känslor och ditt hjärta att bedöma vad som är vad. Det finns inget rätt eller fel, förutom det som är rätt eller fel för dig. Du är ditt eget facit. Du vet vad som är bäst för dig. Våga stå upp för det.

H.D.S.L.

Vara vuxen

När man var barn längtade man till då man blev stor. Man tyckte att man inte fick göra det man ville, man fick inte vara uppe så länge man ville, man måste äta maten som serverades på tallriken, det var så mycket regler. När jag blir stor.... tänkte man. Då ska jag vara uppe så länge jag vill, äta vaniljsås till gröten, ha kalas varje vecka.

Så blir man vuxen och inser att livet är inte mindre okomplicerat. Visst kan jag vara uppe hela natten, men då orkar jag inte sköta mitt jobb och då får jag inga pengar och då funkar inte livet. Vaniljsås på gröten är jätteäckligt, trots att det är gott var för sig. Kalas varje vecka är ju inte roligt ens i tanken när man måste ordna allt själv.

Att vara vuxen är att ta ansvar för sitt eget liv. Fatta så kloka beslut som möjligt och ta konsekvenserna av dem, oavsett om det blev bra eller dåligt. Inte skylla ifrån sig utan stå rak och ta ansvar för mina handlingar. Är du i ett lag eller en grupp så står ni upp för varann. Råkar någon i trubbel så sluter ni upp runt den personen. Man lämnar inte ut någon i kylan bara för att kunna skylla ifrån sig.

Att vara vuxen är också att få ordning på mina prioriteringar och mina förväntningar. Att inte kunna välja det viktigaste först, kommer att skapa frustration i mitt liv, en känsla av att jag aldrig hinner med allt jag borde. Men man kommer aldrig att komma ifatt, vara i fas. Livet kommer alltid att komma med nya måsten. Att kunna se vad som är viktigt och se förbi annat som borde göras, ger mig kraft att fokusera.

Förväntningar på andra är också en källa till frustration. Visst skulle jag kunna reta mig på att älsklingen aldrig köper blommor till mig. Men han erkänner sin brist och jag är vuxen nog att själv kunna gå och köpa mig de blommor jag vill ha. Han kan slappna av och jag har ingen anledning att bli irriterad. Mina kompisar privat eller på jobbet kanske inte alltid agerar på ett sätt som jag tycker är okej, men vi är alla vuxna och det kanske är jag som har orealistiska förväntningar?

Att vara vuxen är att både kunna se mina egna brister och kunna överse med andras. Att våga visa känslor, att våga säga ifrån, att se vad som är mitt ansvar och inte. Att veta vad jag vill och kämpa för att komma dit. Att våga prova nya saker och gå vidare om det inte fungerar. Att låta mig själv ha roligt, vila, lära mig något nytt, njuta, unna mig det goda i livet.

Kort sagt, att vara vuxen är att älska mig själv, älska mina medmänniskor och älska mitt liv. Om det är något som haltar, bemöda dig att komma på vad det är och sträva efter att ändra på det. Att vara vuxen är att lyssna till mitt inre och våga följa mitt hjärta. Att veta vad jag vill och vad jag inte vill. Att välja det rätta även om det inte är det lätta.

H.D.S.L.

Du är inte ditt misslyckande

Har du misslyckats någon gång? Självklart har du det. Det började redan som ettåring när vi skulle lära oss att gå. Vi ramlade hela tiden, det tog tid för oss att gå obehindrat, men vi gav inte upp, vi  fortsatte försöka och vi blev hela tiden säkrare i stegen. Det var ju bra att vi inte gav upp efter första försöket. Tänk om vi hade stannat kvar på alla fyra nere på golvet, för att vi misslyckades första gången.

Det var en liten gosse som längtade att få börja i skolan. Han ville så gärna lära sig läsa och skriva, för det hade alla sagt till honom. När du börjar skolan kommer du lära dig läsa och skriva, sa dom. När han kom hem efter sin första skoldag frågade mamman ivrigt: hur var det skolan? Skit, sa gossen. Jag fick varken lära mig läsa eller skriva.

Många saker behöver ju tid för att växa och utvecklas. Vi behöver kämpa, öva, misslyckas och försöka igen. Det kostar på att växa, men vi kan inte undvika det ändå. Själva livet kräver av oss att vi utvecklas, livet tvingar oss att växa. För enda alternativet är att ge upp, och det är inget alternativ. Vi kämpar, lär oss, misslyckas och försöker igen. Ibland vinner vi, övervinner, växer och lär oss livets läxor.

Bara för att jag misslyckats, betyder inte att hela mitt liv är misslyckat. Jag är inte mitt misslyckande, jag försöker bara växa och utvecklas. Misslyckanden ingår i livets svårigheter. Precis som lycka ingår i livets komplexa sammansättning. Vi får alla en dos av både svårigheter och framgångar. Jag kan välja att bli bitter eller bättre. Jag kan välja att kämpa eller ge upp.

Ibland har livet svårare passager än vanligt. Jag har gått igenom en jobbig skilsmässa, men det betyder ju inte att hela mitt äktenskap, hela mitt vuxna liv, var misslyckat. Jag har flera personer i min närhet som är svårt sjuka just nu. Det är tufft och självklart påverkar det mig på det viset att jag ta en paus i mitt växande. Jag jobbar lite mindre med mig själv och lägger mer tid på att besöka den sjuke på sjukhuset, pratar med anhöriga, försöker ordna vardagen för de som går igenom en svår period. 

Jag behöver inte ha prestationsångest över att inte hela tiden växa och utvecklas. Livet har naturliga platåer där jag kan stanna upp, andas ut, slappna av och vara glad över det jag uppnått såhär långt. Jag gör ett bra val att lägga tid och energi på mina nära och kära som mår dåligt. Jag mår själv bra av att hjälpa någon annan.

Jag är lycklig. Genuint lycklig i mitt liv. Men det betyder inte att allt är perfekt. Livet bjuder fortfarande på motstånd och svårigheter. Men jag är älskad, bekräftad, uppskattad och får glädje. Det gör mig lycklig, och att då få stanna upp, andas ut, vila i den jag är utan att känna krav på växa och utvecklas, gör mig trygg och lugn. Jag duger som jag är, jag är bra nog, jag måste ingenting som jag inte vill. 

När jag är redo, kommer jag att växa ett snäpp till. När livets utmaning är till nytta för min personliga utveckling växer jag. Jag tar till mig lärdomen och kan använda den i mitt liv framöver. Jag kanske misslyckas med fler saker i mitt liv framöver, men jag är ingen misslyckad människa för det. Jag är inte mitt misslyckande, jag är en bra människa på väg genom livet. Motstånd möter alla. Det gäller bara att inte ligga kvar utan resa sig upp igen.

H.D.S.L.

Teknik-freak

För ett litet tag sedan hände det som inte får hända. Det som alla fruktar och det som många varit med om trots allt. Trots alla säkerhetsåtgärder, skyddsutrustning och försiktighet i relation till vetskapen om risken. Jag tappade min telefon. Skärmen sprack i tusen millioners bitar. Jag var förkrossad, min bäste hjälpreda var ur funktion!

Jag tog mig genast till Telia-butiken, med gråten i halsen visade jag upp min krossade dröm - förlåt - telefon. Dom knappade in mitt nummer på sin dator och såg på mig och log. Telefonen var precis två år gammal och jag kunde få en ny till priset av tio kronor extra i månaden. Utan att begära extra betänketid tackade jag ja till erbjudandet och strax därefter kunde jag lämna butiken med en splitter ny telefon i min hand - utan splitter! 

Glad som ett barn på julafton synkade jag min nya Iphone med mitt apple-id och vips var allt som förut. Alla appar låg där dom skulle, alla kontakter fanns i listan, jag behövde bara bekräfta några lösenord sedan var jag på banan igen. Underbart! Teknikens under! Men så klart, förutsättningarna är ju att jag hade inställningarna rätt från början.

Vikten av att säkerhetskopiera med jämna mellanrum blev uppenbart. Det räddade mig från att behöva göra om en massa. Allt var återställt. Men så började bekymren. Telefonen tappade täckning. När jag varit hemma och ansluten till wifi och gick ut, hittade den inte alltid 4G eller 3G nätet. Jag var onåbar. Efter en omstart sparkade den igång, men när man startat om fem gånger om dagen börjar frustrationen byggas upp.

Eftersom jag jobbar heltid var det inte så lätt att komma iväg till butiken och på lördagar brukar kön ringla lång. Jag orkar inte köer på lördagar... Men så plötsligt hände det. Jag gick förbi och butiken var tom! Snabbt kunde jag förklara mitt bekymmer och personalen knappade åter in mitt  nummer i datorn. Det visade sig att jag hade inte fått något nytt sim-kort med min nya telefon så jag fick ett nytt och så skulle mina problem vara lösta. 

Nu började det stora eländet! Inget funkade! Telefonen hittade inget wifi alls, även om jag angav exakt adress. Den hittade inget nät heller, jo ibland lite 3G och E men telefonen var ju näst intill värdelös. Så min hjärtevän hjälpte mig att ta eländet tillbaks till butiken igen. De tog in den för kontroll och under tiden fick jag en lånetelefon. De hade ingen Iphone så jag fick en Samsung. Detta blev en mindre kris i livet!

När den ringer kan jag inte ens svara! Totalt obegriplig, kass och värdelös! Här finns inga appar, ingen kontaktlista och ingen facetime. Mitt liv är i ruiner. Jag är isolerad och handikappad. Jag kan inte kolla min bank, jag kan inte prata med barnen, jag kan inte instagramma eller facebooka eller ha något som helst digitalt socialt liv! Otroligt vad den lilla apparaten betyder mycket!

Dom säger att det är nyttigt. Dom säger att det är bra att teknikfasta. Dom är dumma i huvudet, säger jag. Det är inte nyttigt någonstans, det skapar bara frustration, bekymmer och negativ stress. Jag vill ha tillbaks min telefon! Jag vill ha tillbaks mitt normala liv med alla appar på rätt plats. Flera gånger har jag varit på väg att kasta den lånade luren i ån. Som att lämna in en Posche och få en lånecykel. Fordon som fordon, telefon som telefon, liksom. Men nää. Snälla Iphone, kom tillbaks!

H.D.S.L.

Livets årstider

Efter en vecka med ovanligt varmt väder, närmast tropiskt klimat, blev det höst över en natt. Men det är ju de sista dagarna i augusti, så helt naturligt att det blir höst. Värnamodagarna i helgen blev säkert ett lyckat evenemang tack vare det vackra vädret. Det är alltid roligt att det händer grejer på stan, människor möts och har trevligt. Jag har bara tagit ett par snabba svep genom evenemangsområdet, men det är kul med så mycket liv och rörelse på stan!

Förra helgen gick åt till att flytta dottern till Linköping för studier på universitetet. Så roligt att få vara med när hon inreder sitt första egna krypin, även om det inte är en egen lägenhet så är det ändå ett hyrt rum med hennes egna möbler och saker. Det var förståss lite vemodigt att köra hem ensam på kvällen, med henne kvar där, men ändå helt naturligt att hon ska studera vidare och inte bo hemma hos mamma nu när hon är vuxen.

Livet har sina egna årstider. Jag skulle nog specificera det såhär: våren, när du föds och växer upp. Allt spirar och gror växer och blommar ut. Du lär dig om livet och du mognar mer och mer. När du är typ 20 går du in i sommaren. Allt stabiliserar sig, du har vuxit klart men du utvecklas fortfarande. Du bär frukt, kanske får barn, köper bostad, bil, får ett bra jobb, ekonomin är inte lika ansträngd. Du lever livet, du är på topp, stark och frisk och lycklig. Så blir det höst, du är ungefär 50 och det är riktigt skönt att livet lugnar ner sig.

Du har det ordnat med ditt liv och det är okej att sitta i soffan framför tv:n eller en bok efter din dag på jobbet. Du gör det du vill, du har byggt upp en trygg och stabil tillvaro och du har slutat att bekymra dig över vad andra tycker och tänker. Du är trygg i dig själv och du vågar utmana dina egna gränser litegrann, du vill fortfarande utvecklas och lära dig nya saker. Men du kan också vila mer för att du har lärt dig att lyssna till vad din kropp och ditt sinne vill.

När du är 70+ går du in i vintern. Det blir lite kallare och lite stelare. Du har inte samma driv att växa och utvecklas. Förhoppningsvis känner du dig nöjd och kan sitta och njuta i din soffa och se tillbaks på ett gott liv. Du kanske får barnbarn som även kallas för livets efterrätt. Du går mot slutet av cirkeln men sånt är livet. Ingen lever för evigt. 

Vad jag kan konstatera är att det finns inga garantier för hur livet gestaltar sig. Kanske får du aldrig uppleva tillväxt, trygghet, stabilitet och lycka. Kanske blir hela livet en kamp, kanske blir det vinter direkt efter sommaren. Livet är oberäkneligt så det enda jag kan göra är att leva idag, glädjas idag för det som jag kan se är gott, ta vara på dagen och tillbringa din tid med de du älskar. För det som verkligen är viktigt är dina relationer. 

Vårda dina kära, var rädd om dina vänner, ta hand om dina släktingar. Du finns till på grund av mänskliga relationer i generationer, du får genuin glädje och styrka i gemenskap med andra. Är du ensam, hitta aktiviteter du är intresserad av där du kan träffa människor. Bemöda dig om att bygga vänskapsbroar. Pengar och prylar är bekvämt men ingen garanti för lycka. Att få ge och ta emot kärlek är sann lycka. Jag är lycklig!

H.D.S.L.

Vad är din styrka?

Man säger att "det som inte dödar, det härdar". Det kanske stämmer in på bergsklättrare eller samlare på stenåldern, men jag betvivlar att det stämmer på människor i livet som helhet. Det motstånd och de svårigheter jag möter gör mig förvisso klokare och mer erfaren. Men motstånd som vill förgöra mig gör mig bara ledsen och arg. Det gör mig inte stark.

Det som gör mig stark är det som är min trygghet. Min hjärtevän, mina barn, min familj, mina nära vänner. Ett bra jobb där jag får prestera mitt bästa, detta gör mig redo att uthärda svårigheter. Det är min fasta hamn när livet stormar. Där kan jag landa, oavsett om jag är stark eller svag, ledsen eller glad, arg eller rofylld. Bland de nära och kära kan jag vara mig själv, får jag vara mig själv, ska jag vara mig själv. Där är jag trygg.

Jag är välsignad som har människor runt mig som älskar mig. Jag har ett säkerhetsnät, jag vet att jag har människor jag kan lita på i min närhet. Jag är älskad och uppskattad. Det gör mig trygg och stark. Att bli utsatt för svårigheter är inget test hur härdad jag är, det bara drabbar vem som helst när som helst. Livet är inte rättvist, världen är full av ondska, men också av godhet och kärlek.

Vi lever i en terrorbalans där gott och ont ständigt strider mot varann. Ibland vinner den ena sidan, ibland den andra. Det beror inte på om jag är stark eller svag, alla människor drabbas någon gång av motstånd, motgångar, svårigheter och plågsamma upplevelser. Vi får alla smaka på livets grymheter på något sätt, men allt handlar om min reaktion.

"Det är inte hur man har det, utan hur man tar det" är ett annat talesätt. Jag håller verkligen med. Människor kan ha det fattigt och eländigt men ändå vara glada och sorglösa. Andra kan vara rika och ha företag, tillgångar och projekt på gång men ändå vara förtvivlade och bekymrade. Kanske till och med mer olyckliga ju mer man har att bekymra sig över. 

När man möter svårigheter så kan man sätta sig vid vägkanten och gråta (det kanske man behöver en stund) men man ska inte stanna där. Eller man kan bli aggressiv, knyta nävarna och slåss mot väderkvarnarna. Eller man kan bestämma sig för att göra det bästa man kan av situationen, ta dagen som den kommer och glädjas åt det lilla i vardagen som ändå finns.

Jag behöver förstå att det är jag själv som är ansvarig för hur min själ mår. Hur jag tar det, hur jag hanterar mitt liv. Ingen enda människa lever utan att möta motstånd. Men ska jag ge upp, låta det knäcka mig eller ska jag bestämma mig för att kämpa en god kamp? Inte låta det onda vinna utan besegra det onda med det goda. Tända ett ljus istället för att förbanna mörkret.

H.D.S.L.

Årstidernas växlingar

Jag är nöjd med min sommar. Vädret har varit bra, sol och värme, men lite regn och blåst också. Vi har besökt västkusten och östkusten, men mest stannat i inlandet. Fem veckors ledighet var underbart och jag kom utvilad till jobbet. Där blev det förståss full fart på en gång men det är ju som det ska vara.

Det är mycket prat om vädret när man möts igen efter semestern. Det sägs att svenskarna pratar mycket om vädret men min dotter som bott i England ett år och min son som bor i Australien, kan intyga att det pratas väder överallt. Kanske för att vädret är en del av vår vardag, det drabbar oss men vi kan inte påverka det.

Vi kan bara försöka skydda oss från regnet, brännande solstrålar och virvlande vindar. Vi njuter av sköna dagar och söker oss ut i vårsolens glans. Vi lever i symbios med vädret, inte alltid en harmonisk relation, men vi kan bara gilla läget. Jag uppskattar i alla fall att det finns olika väder. Det vore trist att bo i en öken, även om jag gillar sol.

Men efter en behaglig sommar så blev det liksom höst på en gång. Det började regna ihärdigt, det blev kallt på nätterna och mörkret börjar komma närmare. Lika mycket som jag älskar sol och värme, blir jag lycklig av att komma ut en härlig höstdag, luften är frisk och klar, naturen byter färg och börjar producera frukt. Det är något kreativt över hösten. Hallon, svampar, rönnbär, ekollon, blåbär och lingon. Allt finns att hämta ute i naturen, fritt tack vare allemansrätten.

Hösten kan också bjuda på härliga milda soliga dagar som idag. Att då få komma ut i skogen ger mig både frid och styrka. Att sedan komma hem med en stor hög kantareller gör ju inte upplevelsen sämre! När kvällarna blir mörkare får man tända ljus och jag pyntar min balkong med lyktor och tänder dem när mörkret faller på.

När hösten går mot sitt slut klär grönskan av sig och träden står nakna i väntan på vinterdvalan. Kylan slår till och vi pälsar på oss och drar upp kragen mot de bitande vindarna. Snö i bästa fall här i Småland, men slask i normalläge. Jag ser fördelar med slasket, man slipper skotta och ploga. Slipper pulsa fram i snödrivorna och hunden slipper snöbollar i pälsen och klumpar under tassarna. 

Vintern är kall, mörk och fuktig. Men den låter naturen vila och även vi människor drar ner på tempot en aning. Vi håller oss inne, tänder mer ljus och en brasa för de som kan göra det. Vi har mer tid att umgås med vänner och bjuder hem varann på middag. Vi planerar kanske en resa till våren och minns tillbaka på sommaren och hösten.

Så kommer våren smygande och väcker allt dött till liv igen. Blommor kommer i bestämd ordning, vitsippor, liljekonvaljer, hägg och syrén. Fåglarna letar partners och deras kvitter är överväldigande i skogar och parker. Så kommer sommaren tillbaka igen. Årstiderna avlöser varann utan skarvar. Ljudlöst, gränslöst, går de omlott. Dansar lite fram och tillbaks innan den andre tar över och skickar den förste på en lång, lång vila. 

Jag är tacksam för årstiderna. Jag uppskattar dem mer och mer ju äldre jag blir. Jag faschineras av skiftningarna och urkraften i naturen. Åter och åter igen detta kretslopp att födas, leva och dö och födas på nytt igen. Så varför skulle det inte vara det samma för oss människor, en av alla varelser i Guds natur!

H.D.S.L.

Många järn i elden

Förra söndagen fick ni inget nytt blogginlägg av mig. Vi var bortresta torsdag till söndag och åkte direkt därifrån till Alvesta för att äntligen hämta hem min dotter. Hon har bott i en förort till London i 13,5 månader och jobbat som nanny. Nu har hon återvänt hem, men inte för att stanna hos mej, bara mellanlanda. Snart bär det av till Linköping och fyra års studier på universitetet. Men just nu har jag henne hos mig och det är underbart.

Det är mycket som ska fixas och ordnas inför studierna och flytten. Vi har fullt program och far hit och dit för att skaffa saker, titta på rum och hälsa på släkt och vänner. Det är så roligt att få vara delaktig och kunna hjälpa till med det praktiska. Även om hon är väldigt strukturerad och företagsam så är det väl alltid bra att ha mamma vid sin sida! Vi är ett bra team, hon och jag.

Idag är det sista lediga dagen och i morgon börjar jobbet igen efter 5 veckors semester. Det ska bli roligt att komma tillbaks och jag är nyfiken på hur allt kommer att bli i höst. Jag hoppas förståss att vi kommer få fler gäster i vårt café, fler lunchgäster och fler konferenser på vår konferensanläggning. Jag hoppas att fler ska upptäcka vår varma och vänliga atmosfär, goda mat och mackor och trivsamma lokaler. 

Jag gillar att ha många järn i elden. Jag blir lätt rastlös och vill att det ska hända saker hela tiden. Och händer det inget så händer jag själv. Jag är en företagsam person som ser till att saker blir gjorda och jag gillar att få lösa problem som uppstår. Då går jag igång, som man säger. Jag uppskattar omväxling och jag har inget emot tvära kast och omprioriteringar. 

Jag får allt detta på mitt jobb och när alla gör sin del så flyter det på bra. Men självklart är vi sårbara och det är viktigt att alla gör sin del i organisationen. Alla är viktiga och betydelsefulla och ser till att helheten funkar. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, sägs det. Det är så sant. Allt samverkar, alla bär sin del av verksamheten och tillsammans skapar vi vår framgång.

Även på fritiden har jag svårt att sitta stilla. Jag tycker det är bra med reklampausarna på tv, då kan man hoppa upp och göra något. Att vara hundägare är inget stort bekymmer, det är bara skönt att komma ut och gå, få tänka och få göra av med lite energi. Lika mycket som jag behöver aktivitet och gemenskap, behöver jag få vandra ensam i naturen. Det är min balans i livet.

H.D.S.L.

Semester och goda vänner

Nu har jag avverkat tre av fem semesterveckor. Jag har verkligen lyckats koppla av och njuta av långa sovmorgnar, lata dagar och sena kvällar. Precis som jag vill ha det. Har varvat trevliga utflykter med dagar tillsammans med goda vänner som kommit på besök. De två följande veckorna kommer innehålla travtävling, Västerviks skärgård, hemkommen dotter och diverse utflykter med henne. 

Dottern har bott i England i 13,5 månader och det har varit konstigt att vara utan henne. Men med dagens teknik är det ändå lätt att hålla kontakten via telefon, skype och messenger videosamtal. Jag har även varit där på besök och det var så kul att se hur hon hade det. Hur hon obehindat tog sig fram i Londons tunnelbanesystem var fashinerande. Bara för mej att hänga på!

Nu kommer hon hem för att packa om och flytta iväg till högskolestudier. Nu är hennes kommande fyra år utstakade och sen kommer nästa hållplats i livet. Sonen har avverkat den första terminen i Melbourne, Australien, och har tre kvar innan han ska ta nästa steg i livet. Just nu är hans vinterlov slut och andra terminen börjar på måndag. Ja, vinterlov. Uppochnervända världen down under...

Nu har sommarvädret kommit fram till oss och jag njuter av solen och värmen. Även om jag inte gillar att bada så uppskattar jag stranden och sanden. Eller bara sitta eller ligga i trädgården och vila. Lite böcker har jag laddat upp med också, en del är riktiga bladvändare medan andra har svårt att fånga mitt intresse. Då lägger jag den åt sidan och tar en annan bok. Varför tvinga sig igenom en dålig bok bara för att?

Denna sommar har verkligen gått i gemenskapens tecken för mig. Vänner, släkt och hjärtevännens vänner och släkt. Mitt kontaktnät har verkligen vuxit och det är oerhört berikande. Vad vore livet utan goda vänner! Dela upplevelser, tankar och inte minst en god måltid tillsammans.

Dom pratade om ensamhet på tv i förmiddags, hur de som är ensamma känner sig utanför och skäms för att de är ensamma. De håller sig undan för de vet inte vart de ska ta vägen och de är rädda för att söka kontakt, med risk att bli avvisade. Men det blir ju en dålig cirkel när den som är ensam gömmer sig i ensamheten. Hur ska vi kunna ta vara på dem då! Hur ska vi möta de ensamma? Hur ska vi ens veta vem som är ensam? 

Ett av råden var att skaffa sig en hobby eller ett husdjur. Att använda sig av det för att finna naturliga mötesplatser med andra människor. Då har man ju ett gemensamt intresse att utgå ifrån. Rädslan att bli avvisad delar vi alla människor. För vi har ju inte samma vänner och kontaktnät genom hela livet, alla behöver ibland söka nya kontakter och finna nya vänner. Även om man inte är ensam är det ändå inte enkelt att hitta en ny vän.

Jag har haft turen att både ha behållit gamla vänner från barndomen, vänner från tonåren och nya vänner mitt i livet. Mitt liv är rikt på gemenskap, vänskap och kärlek. Jag har personer omkring mig som jag kan prata med, få hjälp av och umgås med. Jag är tacksam för mitt liv, det har blivit bättre än jag nånsin kunde drömma om. Jag är sannerligen välsignad!

H.D.S.L.

Stinkande avlopp

Igår när jag diskade så blev jag plötsligt blöt om fötterna. Jag förstod inte vad vattnet kom ifrån, jag öppnade skåpet under diskbänken och där rann en liten bäck. Jag såg att det kom från avloppsrören och jag skruvade isär skarven, rengjorde delarna och skruvade ihop det igen. Men delarna var gamla och dåliga och jag fick det inte tätt.

Till slut fick jag tag på en duktig rörmokare som kunde komma på en gång. Han bytte delarna och sedan blev det både tätt och snyggt. Det hade runnit avloppsvatten i en plastlåda jag hade under diskbänken, det stank verkligen ruttet och de gamla delarna jag försökte rengöra luktade inte hallon precis.

När smutsigt vatten blir stående luktar det ganska snabbt illa. Att rengöra ett avlopp är inget för finkänsliga näsor. Det samlas smuts, fett och matrester i krökarna som sprider en obehaglig doft. Man behöver rensa upp, skölja ur och sedan ständigt ha ett flöde med friskt rent vatten för att skölja ur det gamla.

Precis som våra sinnen, tänkte jag. Vi kan fastna i gamla ruttna tankar som inte gör något bra för oss. Vi utvecklas inte, vi stannar i besvikelse, oförlåtelse och bitterhet. Sådana människor sprider ingen väldoft omkring sig, de har bara negativt att säga. Man behöver göra rent hus, skölja ur gammalt härsket och fylla på med nytt och friskt.

Man behöver ha en genomsköljning av sitt liv. Ett flöde av friskt vatten som fyller på vårt sinne med nya idéer, tankar och nytt hopp. För att få ett flöde gäller det att både ta emot och ge ut. Man får nya tankar, erfarenheter och tillgångar. Man ger ut det samma till människor i min närhet, det man har fått det kan man också ge.

Döda havet är dött på grund av att det inte finns något utlopp. Jordanfloden rinner ut i Döda havet, fyller ständigt på med friskt vatten men det stannar i Döda havet, det är som i en djup grop, och inget utlopp finns. Värmen gör att vattnet dunstar bort och mängder med salt blir kvar som dödar allt liv och växtlighet. Salter och mineraler som i sig är ytterst hälsosamma, men i för stora mängder blir det dödligt. Döda havet tar emot men ger inte ut. Det ser ut som ett fint vatten men är bara dött, frätande och bittert.

Vi blir friska och sunda genom att både ta emot och ge ut. Ett hälsosamt kretslopp för att inte bli sura och stinkande. Man kan inte ge det man inte har, därför får man tacksamt ta emot alla lärdomar, erfarenheter och gåvor som livet ger oss. Det jag fått gratis kan jag ge gratis. Jag blir lycklig av att göra gott mot andra.

Jag behöver älska mig själv för att kunna älska andra. När jag älskar mig själv så kommer kärleken att finna mig. Jag blir attraktiv för det positiva och drar till mig goda ting. Då kan jag ge vidare, sprida lite mer kärlek i världen och vara ett litet ljus i en värld som blir allt mörkare, grymmare och hårdare. Vi får aldrig sluta att bekämpa det onda med det goda!

H.D.S.L.

Semester är frihet

Jag rivstartade min semester med att åka ner till Steningegården. Det är ett vandrarhem och lägergård som ägs och drivs av Pingstförsamlingen i Värnamo. På våren och hösten är det olika typer av läger som hyr gården men under fem sommarveckor är det vandrarhem för allmänheten. Volontärer turas om att vara vandrarhemsvärdar och sköta trädgården mot gratis mat och logi. En arbetande ledighet med andra ord.

I helgen hade vi ganska fullbokat av ett större sällskap, en släktträff. Smart sätt att träffas, man hjälps åt att laga mat, man bor tillsammans och man har olika lekar och aktiviteter på den stora gräsplanen. De var så glada och tacksamma för möjligheten att få vara på gården, och jag blev glad av att kunna ta emot dem och ta hand om dom. 

Själva jobbet är inte så avancerat. Man tar emot bokningar, via telefon eller mail, man checkar in och checkar ut, man serverar frukostbuffé till de som beställt och man städar toaletterna. Man träffar många trevliga människor och det är alltid tid för en fika och en stunds småprat. Ett vandrarhem är mycket mer personligt och intimt på så sätt, än ett trist hotellrum.

I vinter har kök och matsal på Steningegården renoverats och det var en ren glädje att gå loss i det stora fräscha köket! Jag är ganska yvig i mina rörelser när jag lagar mat så det passar mig bra med stora ytor. Jag borde nog köpa ett slott och ställa iordning ett B&B med ett stort härligt kök. Men jag är för feg för att dra igång ett sådant projekt själv. Men drömmen återkommer emellanåt.

Nu har vi landat hemma igen och det är ändå rätt skönt. Packa upp, tvätta, vattna alla plantor på balkongen, sitta och slappa i fåtöljen. I veckan kommer en kär vän hit några dagar på besök och sen får vi se vad vi hittar på till helgen. Det får lusten och vädret bestämma. Frihet, det är väl vitsen med semester. Ingen väckarklocka, inga måsten, utrymme för spontanitet och infall. 

Det är fyra långa härliga veckor kvar på semestern. Första veckan var faktiskt bara kompledigt från den intensiva våren, så ni ska jag bara vila, mysa och ha det roligt. Träffa mina bästa vänner och om bara tre veckor kommer min unge hem från ett år i London. Det ser jag verkligen fram emot! Det kommer bli en bra sommar! Oavsett väder!

H.D.S.L.

Välja det som är viktigt, inte det som är bråttom

Det blev ingen söndagsblogg så då får det bli en onsdagsblogg, det är ju ändå semester och veckodagarna är plötsligt inte så viktiga. Jag jobbade med en stor konferens i helgen så när söndagskvällen kom och allt var över så var jag ganska slutkörd och mycket trött. Men det behövdes bara ett par dagar för mej att vila och komma ner i varv. Nu är det fem veckors semester på raken och jag bryr mig inte ens om vädret!

Jag har ganska lätt att prestera under press, jag blir taggad av att lösa problem. Det uppstår alltid oväntade och oplanerade saker när man har 300 gäster i fyra dagar på lunch, fika, kvällsmat och nattmacka, och dessutom i genomsnitt 500 ytterligare besökare på offentliga samlingar. Mycket mat och fika blev det och tunnor med kaffe bryggdes dagarna i ända. 40 liter kaffe och 10 liter tevatten serverades fyra gånger om dagen.

Med ömma fötter och svullna vader var det skönt att komma hem på söndagen. Jag har låtit bli att träna nu ett par dagar, är rädd att skada mig när jag haft så ont i mina ben. Jag är ju inte riktigt van vid att stå och gå 14 timmar per dag, sitter mer framför datorn i vanliga fall. Men det var väldigt roligt och trevligt med alla människor, som var glada och tacksamma.

Jag är också ganska bra på att släppa jobb och bekymmer. När en sak är gjord så skjuter jag det åt sidan och lämnar tankarna på det. Jag lärde mej det när jag jobbade på lokaltidningen. Som grafiker på kvällsredaktionen läste man många artiklar, notiser och referat. Upp emot 500 texter kunde det bli på en arbetsdag. Då var man tvungen att låta det gå in genom ena örat och ut genom det andra. När jag kom hem på natten hade jag glömt allt jag läst.

Jag tror att det nu är min räddning från att känna stress och press och ångest när det blir för mycket på jobbet. När jag kommer hem och stänger dörren så är jag ledig. Även när det kommer samtal och meddelanden på min lediga tid så låter jag det inte ta över mina tankar utan det får vänta tills jag återgår till jobbet. Konsten att släppa taget. Konsten att välja det som är viktigt, inte det som är bråttom.

För vi har olika aspekter på vad som skyndar. Det kan kännas akut för någon, men objektivt finns det annat som är viktigare. Att kunna se det, att kunna selektera och inte dras med i andra människors tyckanden och känslor, det gör att jag behåller min balans, min harmoni. Att vara vänlig men bestämd. Att kunna hitta människor som kan hjälpa till och att ge dem förtroendet att sköta den biten. Då funkar livet, både på jobbet och privat, och jag skyddar mig själv från oro.

Oro är egentligen en överdriven tro på mig själv. För om jag oroar mig för något, tror jag ju mig kunna kontrollera situationen, lösa problemet, skydda mina barn från olyckor, vara den som får livet att funka smärtfritt. Men så är det ju inte. Oro löser inga problem, oro håller inte bekymmer borta, oro skyddar inte mina nära och kära. Oro är en gungstol, håller mig sysselsatt men jag kommer ingenstans.

Så oro är fjärran från mej, kanske för att det är så jag är uppfostrad. Varken mamma eller mormor var sådana som oroade sig. Jag har aldrig legat vaken och väntat på att barnen ska komma hem. Händer det något så ringer dom väl, barnen eller polisen eller sjukhuset. Jag är nog en bättre person i akutsituationer om jag är utvilad och lugn än om jag är hysterisk och utmattad av oro.

För saker händer. Oavsett om jag oroat mig eller inte. Att leva här och nu mår jag mycket bättre av. Jag instämmer med Krisina Lugn, som har ett härligt citat: "Jag oroar mig inte i onödan, jag gläder mej i onödan istället, det är mycket roligare".

H.D.S.L.

Gamla och nya traditioner

När jag var barn firade vi alltid midsommar i vår sommarstuga. Släktingar och stuggrannarna kom, det var färskpotatis, sill, gräddfil och gräslök. Det var midsommarstång, blomsterkransar, små grodorna, dragspel och sju sorters blommor under huvudkudden. Senare blev det fester med kompisar och när jag själv blev mamma firade vi midsommar på lite olika platser men med samma traditionella tema.

Midsommar är en helg när många har sina etablerade traditioner med gamla goda vänner. När man går igenom en skilsmässa så rubbas ofta dessa traditioner. Gänget vet inte vem av de två man ska bjuda in och så blir båda ensamma, utan de gamla traditionerna och vännerna. Det är både jobbigt och befriande.

Ibland kan man bli fast i gamla traditioner som kan vara svårt att bryta. Man kanske umgicks mycket för ett antal år sedan, barnen lekte tillsammans, nu fortsätter man i gamla hjulspår av bara farten och för att man är rädd att såra någon om man vill göra något annat istället. Men egentligen umgås man inte så mycket längre i vardagen, bara dessa uppstyltade högtider som till exempel midsommar och nyår.

När man bygger en ny relation i vuxen ålder blir det naturligt att söka sätt att tillbringa årets högtider. Jul, nyår, påsk, midsommar och semestern förståss. Hur har du brukat göra? Hur vill du egentligen ha det? Det är ett gyllene tillfälle att utvärdera hur man haft det och hur man vill ha det. Även vännerna utkristalliseras och man upptäcker vilka som är nära och vilka som drar sig undan.

Visst kan det kännas lite sorgligt att behöva skapa nya traditioner om man är en person som uppskattar kontinuitet och om man känner sig trygg med det invanda. Visst kan det vara sorgligt att se gamla goda vänner gå, men de riktiga vännerna kliver fram och det är en glädje. Jag är så glad över nya vänner som kommit in i mitt liv.

Förra midsommar tillbringade vi på ett stort släktkalas i Östersjöns skärgård. I år bestämde vi oss för att åka iväg på tu man hand till grannlandet Danmark. Där märks inte midsommarfirandet utan det är en helg som alla andra. Faktiskt var detta befriande. Ett avbrott från alla gamla och haltande traditioner och tid att fundera vad man egentligen vill ha. 

Vi vill ha varann och tillsammans kommer vi finna och skapa nya traditioner med släkt, vänner eller bara vi två. Allt måste inte vara likadant för att vara bra. Nya relationer innebär nya traditioner och det är gott. Även att välja bort alla traditioner och göra vad som faller oss in är också gott. Så länge vi har varann är allt gott.

H.D.S.L.

Panter-tanter

I helgen har jag varit på klassträff. Nio tjejer som gått i grundskolan tillsammans, de flesta från första klass. Det är något speciellt med människor som man vuxit upp med. Vi har delat många upplevelser tillsammans, allt som hände som barn och upp i tonåren. Vi har alla haft vår beskärda del av svårigheter och problem.

Någon förlorade sin pappa tidigt, någon sin mamma. Någon blev alllvarligt sjuk, någon kunde inte få barn, en annan ville inte ha barn. Någon trivdes inte med sitt jobb, några hade skilt sig. Men också många glädjeämnen och vi har nog alla ett bra liv nu. Vi har tagit oss igenom mycket och blivit starkare och klokare.

Det blev både många glada skratt och allvarliga samtal. Vi gick laget runt och en efter en berättade vi vår livshistoria. Vissa saker visste vi, annat anade vi och en del hade vi inte en aning om. Vi är barndomsvänner och vi är vänner för livet, även om vi inte träffas så ofta numera.

Vi kan förfasas över hur man behandlade barn på 60- och 70-talet, tack och lov har man lärt sig mycket med tiden. Klart att det var ännu värre när våra föräldrar var barn, men ändå stor skillnad mot hur man bemöter barn idag. Då kunde vi fnissa åt våra töntiga föräldrar, nu är vi där själva och ser med förvåning hur det blir sanning det där med att mamma är lik sin mamma... Både pinsamt och lustigt på något vis.

Vi pratade, skrattade, grillade och käkade, pratade ännu mer, tog en kvällspromenad och vips hade åtta timmar gått. Det var en fantastiskt trevlig kväll med mina tjejer, att växa upp tillsammans skapar ett band som inte klipps så lätt. Vi har funnits för varann när vi har haft det tufft, och vi fick hålla ihop gentemot killarna i klassen som inte alltid var så snälla.

Nu har vi alla fyllt 50 och kanske är det så att även killarna vuxit upp och mognat till. Vi funderade på det så snart kanske det kan bli läge för en klassträff med hela klassen. Vi får väl se om vi vågar. Oavsett hur det blir med den saken så kommer vi tjejer att träffas snart igen. Detta var tredje träffen på ett par år så vi har startat en fin tradition. 

Vi är barndomsvänner, tjejkompisar, klasskamrater och nästan en utökad familj. Vi har ju varit så mycket hos varann, vi känner till föräldrarna och syskonen, barndomshemmen och husdjuren, stugorna och släktingarna. Det ger en trygghet och en genuin känsla av samhörighet. Jag är så glad och tacksam över dom, vi är tuffa och vi är mogna kvinnor. Panter-tanter! 

H.D.S.L.

Så nära men ändå långt borta

Jag har varit i vårt grannland Danmark i helgen. Det är intressant vilken skillnad det är på oss och dom. Man kan tänka att vi borde vara ganska lika, det är nära mellan våra nordiska länder, vi har ju till och med kunnat bygga en bro mellan oss. Våra språk är så lika att vi förstår varann utan problem - ja det är väl bara deras sätt att räkna som ger oss myror i huvudet. Halvfjärs??

Trots att vi alla är nordbor så känns danskarna mer sydländska än vi svenskar. De är mer avspända och tar livet lite mer med ro. De sitter på torget på lördagsförmiddagen, umgås, pratar och skrattar. Tar sig en öl och en cigarr till förmiddagsfika. Inget konstigt alls. Man bryr sig inte så mycket om vad folk tycker och tänker. Man lever ett friare liv än vi stela svenskar.

När svensken säger "Vänligen vidrör inte föremålen" så säger dansken "ikke pille". Det är lite "lev och låt leva" över deras inställning till livet. Vi ska vara så ordentliga och korrekta, de verkar vara mer känslosamma och avslappnade. Det känns verkligen som att komma utomlands bara man tar sig den lilla biten över pölen som skiljer oss åt.

Jag känner inte alls på samma sätt när jag åker till Norge. De är mer lika svenskarna, och samma känsla har jag med finländarna. Har det med kylan att göra? Klimatet? Det räcker ju med att åka till Danmark för att få lite mer sol och värme, än här i Sverige. Är det danskarnas närhet till övriga Europa? Vi är ju lite avsides, här i norden. Frusna, påpälsade och korrekta.

Nu har jag även skaffat pass till hunden så nu blir det lättare att ta en sväng utanför gränserna till andra länder i Europa, utan att behöva fundera på hundvakt eller att lämna bort mitt lilla hjärta. Det krävdes bara en veterinärbesiktning och rabiesvaccin förutom de vanliga standardvaccinerna, så det var lätt fixat. Efter 21 dagars inkubationstid är hon klar att resa med oss.

Jag gillar Danmark, kanske gillar jag andra länder i Europa, jag har inte rest särskilt mycket i mina dagar. Gran Canaria och Kreta är nog inte representativa för Spanien och Grekland, misstänker jag. Jag vill gärna se dessa länder, och Frankrike och Italien och Tyskland och Schweiz och Österrike... Jag vill se min omvärld, jag vill se Europa och världen. Nu har jag möjlighet, frihet och mitt hjärta är fullt av förväntan!

H.D.S.L.

Var är du och vart vill du komma?

När man fyllt 50 så rent krasst är det ju så att man har levt mer än hälften av sitt liv. Perspektivet bakåt är större än det som är framåt. Man kan räkna bakåt i årtionden. Min bästa vän träffade jag för 44 år sedan. Jag har jobbat med datorer i 31 år. Jag har varit mamma i 22 år. Jag har haft körkort i 30 år. Allt detta kallas väl livserfarenhet.

Många tycker att tiden går fort, det blir måndag och vips är det fredag. Det blir vår och swisch så är det höst. Barnen föds och plötsligt är de vuxna. Men jag håller inte med om det. När jag tänker tillbaka på allt som hänt i mitt liv så är det massor.

Jag är nog duktig på att fylla mitt liv med innehåll, inte bara låta livet fyllas med år. Jag gör många saker på en dag, många olika saker. Ändå känner jag mig inte stressad i mitt liv. Visst kan det köra ihop sig på jobbet ibland, men nu pratar jag privatliv. Jag gör mycket men jag har roligt. 

Kanske är jag lite rastlös, kanske har jag ett behov av att prestera, jo jag vill nog vara en duktig person. Men jag lider inte utan jag känner mig tillfreds med livet och mej själv. Det är så viktigt att veta vem jag är, vad jag är bra på och vad jag behöver förbättra eller förändra. För om jag inte vet var jag är eller vem jag är, då kan jag inte heller nå några mål.

För att ha mål och drömmar om framtiden måste jag först veta mitt utgångsläge. Men vi kan ha så bråttom med att reda ut vardagen här och nu, att vi tappar vad vi vill och vart vi är på väg. Det är inte fel att ta vara på varje dag maximalt, det är faktiskt att rekommendera för vi vet aldrig vad som händer i morgon. Men det är inte heller fel att våga ha planer och drömmar om nästa vecka, nästa månad, nästa år.

Trots att man går mot sin ålderdom kan man absolut vilja mer i sitt liv. Personlig utveckling, spännande upplevelser, intressanta resor och romantiska äventyr. Det handlar inte längre om karriär, rikedom och ägodelar. Nu handlar det om upplevelser, att vara med om berikande händelser. Gärna tillsammans med människor man tycker om. Sådant man kan minnas tillbaka när man blivit för gammal gör att ta sig ut.

För visst kan man ångra saker man gjorde, som var dumt, som var fel. Men man kan minst lika mycket ångra det man inte gjorde, det man inte vågade, det man tvekade för länge inför och  sedan var det för sent. Så vilken känsla är värst när man sitter där på det palliativa vårdhemmet? Att ångra lite tokigheter eller ångra att man var passiv och aldrig vågade? "Bättre vara ute på hal is och ha det glatt, än att gå i lera och sörja".

H.D.S.L.

Massor av småskägg

Jag har en dvärgschnauzer och jag är med i Dvärgschnauzergruppen på Facebook. Där finns drygt 2300 medlemmar från hela Sverige och några från övriga norden. Vi delar glädjeämnen och problem, vi ger varann råd, tips, uppmuntran och stöd. Vi delar bilder på våra små skäggiga älsklingar och vi gratulerar på födelsedagen. Töntigt kan tyckas, men då har man aldrig haft hund.

Det är mycket som min hund betyder för mig. Hon är min promenadkompis, alltid villig att hänga med ut. Hon sover tätt intill mig på natten, hon möter mig alltid med stor glädje när jag kommer hem, hon älskar villkorslöst och gränslöst. Hon har fått ta emot många tårar i sin mjuka päls för hon tröstar mej när jag är ledsen.

En gång om året brukar det ordnas en träff för Dvärgschnauzergruppens medlemmar. I år var vi på Öland, vi var knappt 70 deltagare som bodde på Eriksöre camping. Flera har både 2 och 3 hundar så det var ett stort gäng skäggiga fyrbenta som samlats denna helg. Men i stort sett alla håller sams! Något litet gruff har det varit från någon dominant kille, men över lag är det frid och fröjd och alla leker och nosar runt.

Däremot blir det full konsert om någon utböling kommer! En stackars Golden Retriver gick förbi när vi satt samlade vid grillarna på kvällen och den blev utskälld med besked! Det måste ju betyda att våra hundar faktiskt vet hur dom ser ut. Jag kan tänka mig att det är naturens fiffiga sätt att behålla raser och att det är sant att maka söker kaka, dvs man söker sin like.

Jag tror att det även är sant när människor söker partner. Man söker någon som passar, en like eller faktiskt en komplement. Man kan behöva någon som kompletterar mig eller så söker man sin jämlike som matchar mig. När man som jag börjar om med en relation i medelåldern känner jag mig lyckligt lottat att ha blivit förälskad i en man som är lik mig på många sätt.

Jag har haft tillräckligt med utmaningar och bekymmer i mitt liv, jag är så glad att slippa böja mig, gömma det som är jag, tystna och gå undan. Jag blir bekräftad och bejakad för den jag är. Jag är fri att göra det jag vill. Vi är lika på många sätt och det faschinerar mig. Mitt liv har fått en helt ny dimension.

Jag hade en trevlig helg på Öland, som gjorde skäl för sitt smeknamn "solens och vindarnas ö". Vi hade både sol och vind och glädjande nog inget regn. Det är roligt att träffa sina Facebook-vänner i verkliga livet, få gosa med massor av hundar och se glädjen hos våra skäggisar när de får vara tillsammans. Hunden är i sanning människans bästa vän.

H.D.S.L.