Bättre sent än aldrig

Jag brukar publicera ett nytt blogginlägg varje söndag men igår fick mina trogna läsare vänta förgäves. Så här kommer några tröstens rader en sen måndagskväll istället. Jag har nämligen haft fullt upp med livet, verkligheten ni vet. Det där som pågår hela tiden, minut för minut, timme för timme, dag efter dag.

Sedan är det upp till oss vad vi fyller vårt liv med. Vissa saker är oundvikliga som att äta och sova. Att försörja sig är också viktigt och lycklig är jag som trivs med mitt jobb och går dit med glädje. Det är ju ändå en stor del av min vakna tid jag tillbringar där. Att umgås med släkt och vänner blir det en extra dos av såhär i juletider. Det är en rikedom.

Vissa har olika hobbys och fritidssysselsättningar att roa sig med på ledig tid. Jag har min hund men annars har det inte blivit så mycket mer än att sköta hemmet, träna ibland och resa iväg ett par gånger om året. Men den senaste månaden har varit hektisk av olika skäl.

Först och främst har jag flyttat och det är ett väldans plockande och packande och bärande. Nu är allt klart i det nya men det återstår att röja upp i det gamla innan jag kan lägga det bakom mig. Sedan har det varit mycket på jobbet i december med alla julbordsserveringar. Roligt men stressigt. Sist men inte minst blev det jul mitt uppe i alltihop!

Dottern är hemma på besök från London där hon tillbringar ett år. Sonen packar ihop det av sina tillhörigheter han vill förvara och säljer ut resten på köp- och säljsajter. Han är på väg till Australien där han ska tillbringa ett år. Snart har jag inga barn boendes hemma och det är en konstig känsla. Skrämmande och sorgligt och oroligt och spännande på en gång. Stolt över mina modiga ungar som vågar följa och förverkliga sina drömmar. Vilse i min identitet då jag inte längre måste hålla igång ett hem för barnens skull. 

Men jag har min hjärtevän och min hund. Jag har goda vänner och nära relationer med släkten. Jag är fortfarande nyfiken på livet och tror att jag kommer få uppleva många roliga, spännande och intressanta saker framöver. Nu är det tid att drömma, att längta och att planera. Det finns en framtid som väntar - ja den är redan här. 

Om några dagar är det nyårsafton. Jag brukar söka efter ett ord för året som kommer. Än har jag inte fått något konkret men jag har en aning om vartåt det lutar. Jag är lugn och trygg, jag har allt jag behöver och jag har ett bra liv som pågår i detta nu. Trött och nöjd säger jag natti natti!

H.D.S.L.

Äntligen hemma

Det finns så många olika fixarprogram på tv, Äntligen Hemma, Arga Snickaren, Sofias Änglar, Bygglov, Ernst, Extreme Homemakeover - ja listan är lång. Alla får oss att längta efter förändringar och förbättringar i vårt hem. Dom får till det så snyggt på ett enkelt sätt, men när jag själv försöker så är det inte alls lika lätt.

Igår gick mitt flyttlass till nya lyan och även om själva möbeltransporten bara tog 1,5 timme så är det en massa plock efteråt med allt bohag som är nerpackat i lådor. Jag höll på till sena natten igår och upp igen idag på morgonen. Bara en paus med julmat tillsammans med min son och min hjärtevän. En liten tur till affären också behövdes för lite kompletteringar.

Men det är så skönt att komma till en plats där allt är redo. Nya tapeter, nymålade väggar och tak, ny spis och nya vitvaror. En luftig och praktisk planlösning gör möbleringen enkel. Jag behöver inte fixa någonting, inte laga något, inte byta något. Allt är klart.

Jag pyntar

inför julen samtidigt som jag packar upp mina saker. Jag fyller upp hyllor, gardrober, skåp och lådor. Jag pysslar och nynnar för mig själv. Även om det är lite rörigt än så känns det ändå redan som hemma. 

Visst kan man skapa sig en mysig miljö, en hemtrevlig inredning, men det är ändå den där hemkänslan som måste infinna sig. Den kommer inifrån och kan inte skapas med yttre attribut. Den där känslan av frid och harmoni är eftertraktad men trots det stressar vi runt och jagar efter prylar som ska skapa en känsla. 

Istället för att inse att frid kommer från hjärtat. Frid kan man ha mitt i stormen. Frid kan man få i sorgen och kampen. Frid kan vi inte skapa själva genom att ha allt, få allt eller kunna allt. Frid är oberoende av våra omständigheter, den fyller oss om vi tar emot den och låter den uppfylla oss. Den är en gåva vi får utan att prestera något. 

Nu sitter jag vid mitt köksbord, Ernst pysslar i min tv, levande ljus fladdrar med sina lågor, clementinerna på fatet doftar svagt och jag prasslar med julklappspapper och snören. Hunden sover på rygg i soffan och hon snarkar lite lätt. Friden har sänkt sig över mitt nya hem, friden som kom till mitt hjärta.

H.D.S.L.

Drömmar om natten

Jag har haft ett antal återkommande drömmar. En har jag berättat om förut, det där övergivna stället med många rum som jag går omkring i och letar efter något eller någon. Sist jag drömde den drömmen var stället fullt av folk och sedan dess har jag inte drömt om det igen.

Jag har också drömt om att jag har flyttat till en plats, ibland har det varit en lägenhet och ibland ett hus. Jag har besökt dessa hem i min dröm så många gånger att jag vet precis hur de ser ut, även om jag inte har en aning om var de ligger.

Men vad som är intressant är känslan. Känslan jag har i drömmen som uppfyller mitt inre. Känslan av lycka, tillfredsställelse och harmoni. Som om jag varit vilse och hittat hem. Som om jag äntligen hamnat rätt. Som om alla mina bekymmer och problem är borta. En genuin glädje som fyller mitt hjärta och flödar över som glädjetårar.

Jag har gjort mina försök att hitta det där huset och den där lägenheten. Jag har kört runt med bilen och spejat och spanat. Jag har återkallat bilderna från min dröm i mitt minne och sökt efter det perfekta. Jag har jagat en känsla i den fysiska världen. Men idag fattade jag äntligen.

Det handlar inte om huset eller lägenheten, inte om utsikten eller planlösningen. Det handlar om var jag känner mig hemma. Den känslan är inte beroende av en fysisk plats, den finns i mitt hjärta när förutsättningarna är rätt. När alla bitar faller på plats. När förnuft och känsla får samspela.

Ikväll sitter jag i min nya lägenhet. I natt kommer jag sova här för första gången. Möblerna är inte här än, inte heller alla grytor och bunkar och köksredskap. Men jag har en säng och jag har en stol och ett bord. Jag har ätit en enkel måltid och druckit ett glas gott. Jag är hemma.

För när jag gick runt här ikväll, efter en hektisk dag, så översköljdes jag av den där känslan. Glädje, lycka, tillfredsställelse och harmoni. Det handlar inte om det yttre, inte om prylar eller läget. Det handlar om att hitta rätt, skapa trivsel och vara trygg. Jag har hittat hem.

Hej.Då.Så.Länge.

Ursäkta, men vem är du?

Jag mötte henne på stan. Hon kom fram till mej och hälsade glatt. Så roligt att se dej Ann-Louise, utropade hon. Det var verkligen längesen! Hon var sprudlande glad och jag fick fullständigt stillestånd i hjärnan. Vem var denna människa?!

Hon verkade ju veta mycket väl vem jag var så jag kände mej alltför dum för att fråga vem hon var. Jag lät henne prata på, och hoppades att hon snart skulle säga några ledtrådar som kunde få mig att minnas vem hon var. Jag funderade och funderade och situationen blev alltmer pinsam. Vem är människan??

Jag förstod att hon kände mej sen länge. Klasskamrat? Nää.. Granne? Näpp.. Kyrkan? Kören? Åhhh... Vem? Var? Hon pratade på och vi hade tydligen flera gemensamma vänner från unga tonåren. Efter någon halvtimma gick hon vidare och jag åkte hem under ständigt grubblande. Vem var det där???

Så på kvällen, efter flera timmar kom jag på det! Det var en tjej som gick i paralellklass med mig i högstadiet och gymnasiet. Vi umgicks aldrig särskilt mycket så jag förstår inte riktigt grejen med att hon blev så glad över att se mej. Men det är ju trevligt att hon minns mig så väl och uppenbarligen har trevliga minnen från den tiden.

Visst kan det hända emellanåt att man träffar på någon som man känner igen men inte riktigt kan placera. Det kan vara att man möter expediten på Ica på gymet, att personen man känner igen är på en annan plats än var personen brukar vara när vi möts. Men det brukar snart gå upp ett ljus och man kommer på vem personen är. Men att det tar en halv dag var jobbigt.

Jag brukar kunna känna igen människor jag möter men det är lite svårare med att komma ihåg namn. Jag har verkligen satts på prov det senaste året när jag lärt känna många nya människor. Det är inte alltid lätt att komma ihåg vad folk heter, vilka de är gifta med, vad barnen heter och var de bor. Ibland måste jag fråga flera gånger...

Så ibland kan det vara skönt när jag märker att den jag möter inte riktigt har kläm på vem jag är. Det händer oss alla då och då att vi tappar tråden och inte riktigt känner igen personen framför oss. Det är inte ointresse eller att peronen är oviktig, men ibland kopplar det bara inte. Men förr eller senare brukar gåtan få sin lösning!

H.D.S.L.

Advent, förväntan!

Idag är det första advent. Jag har pyntat med ljusstakar och stjärnor. På balkongen står en minigran i en kruka som mina barn köpt till mej med en färgad ljusslinga i. Bredvid står en tomte med en lykta i sin hand. Julen kommer sakta emot oss. Trots att vädret är mer höst med regn och blåst så kommer det bli vinter och jul snart.

Jag tycker om julen. Allt pynt, pyssel och ljus. Jag tror vi har ett stort behov av extra ljus här uppe i det mörka norden såhär under november, december och januari. Solen lyser mest med sin frånvaro och det är kallt, en kyla som tränger in i husen. Julen ger ett välkommet avbrott i allt det gråa med sina gnistrande färger och glittrande ljus.

Jag har inte en massa måsten, som att storstäda, putsa fönster, torka ur alla köksskåp och baka sju sorters kakor. Jag gör det jag tycker är roligt och i år är det verkligen så eftersom jag flyttar till nyår. Då blir det storstädning av den anledningen. Så det är lite svårt att lägga ribban på julstöket. Hur mycket ska man plocka fram och ställa iordning innan man ska plocka ner allt igen?

Jag brukar alltid baka pepparkakor. Trots att man köper fina billiga i affären så är det något jag vill göra. Jag har alltid gjort det tillsammans med barnen, men i år bor ju inte dottern hemma så då får det bli gjort utan henne. Jag påbörjade en liten samling med pepparkaksformar på 80-talet när min mormor dog och jag ärvde hennes bakningssaker. Samlingen har vuxit under åren och det finns så många fler formar nu för tiden än de gamla traditionella. Jag har nu 163 olika formar, så samlingen är gedigen!

Jag och barnen har också alltid gjort pepparkakshus, nu är det ju så enkelt med färdiga byggsatser som man bara monterar ihop. Det är ju ändå själva pyntet som är det roliga. Eftersom huset aldrig äts upp - för vem vill äta en dammig hög pepparkaka som stått i en månad - så limmar vi ihop det med limpistol. Mycket enklare än smält socker.

Lussekatter brukar jag också baka. Jag tror det är julens dofter jag vill fylla mitt hem med. Kryddorna i pepparkakorna, saffran i lussebullarna, tomteblossen, knäcken och hyacinterna. Dofter som triggar igång alla minnen, jularna med släkten som barn, förväntan, gemenskap, glädje. Vi är ingen stor släkt, därför var det väl enklare med sammanhållningen.

Men släkter ändras, nya barn föds, de gamla dör, relationer inleds och avslutas. Man flyttar och hamnar i nya sammanhang med nya släktingar. Så julen nu ser inte ut som julen förr men det är likaväl jul. Bara man får vara tillsammans med några av de nära och kära så blir helgen bra. Men nu är det första advent. Nedräkningen har börjat!

H.D.S.L.

Tänka i flera led

Jag gillar att vara förberedd. Överraskningar är inte min grej. Jag vill gärna veta vad som ska hända så att jag kan ha en plan. Och en B-plan, och helst en C- och D-plan också. Jag vill tänka igenom situationen och förbereda mig för vad som eventuellt kan hända. 

Just nu är jag i flytt-fasen. Jag går igenom mitt källarförråd och sorterar ut vad som inte har använts sedan förra gången jag flyttade för tre år sedan. Detta får inte följa med till mitt nya ställe. Jag packar om i kartongerna som står stuvade där nere och kör iväg till Second-handbutiker eller tippen. 

Jag har också lagt ut en del till försäljning på nätet och affärerna går bra! Nu återstår bara lite möbler att bli av med, och det finns alltid second-handbutiker som hämtar sådant, så slipper jag bära själv. Win-win för mig. Jag donerar till välgörande ändamål och jag blir av med mitt överflöd.

För ett överflöd får jag konstatera att jag har. Visserligen har jag flyttat från en villa till en trea och nu går flytten till en tvåa. Varje flytt kräver sin utrensning men denna gång har jag ett annat fokus. Förra flytten var efter min skilsmässa och jag fick med mig halva bohaget för att börja ett nytt liv tillsammmans med mina två barn. Jag rafsade ihop min del av hemmet och drog därifrån.

Vissa saker som kändes viktiga att hålla fast vid då, har med tiden blivit oviktiga. Jag har fått ett annat perspektiv och jag kommer att inreda mitt hem med sådant som jag själv har valt, med sådant jag tycker om och som passar ihop. Inte bara de saker som råkade hamna på min lott i bodelningen. Nu blir det också ett hem utan barn som bor med mig.

När något ska hända så går min hjärna igång. Jag tänker alltid i flera led. Vad som kan hända efter det och efter det och efter det. Jag vill tänka igenom olika scenarier och tänka mig vad som är det värsta som kan hända. Och hur hanterar jag det då? På så sätt känner jag mig skenbart lite tryggare för att jag tror att jag har tänkt igenom allt och kan vara förberedd på allt.

Självklart blir det ändå oförutsedda saker som händer i livet men då är jag ganska bra på att snabbt anpassa mig, tänka om och göra det bästa av den nya situationen. Kanske tack vare att jag har en livlig fantasi och tänker ut olika händelseförlopp. Jag vet inte om jag tjänar något på att ha en massa back-up planer, men jag kan bara inte låta bli. 

Det är väl så min hjärna funkar. Den vill ha en plan och en struktur, kanske för att jag alltid vill göra mitt bästa och det är ju lättare att prestera när man vet vad man pysslar med. Jag vill också gärna vara effektiv och rationell, något man lättast är om man vet vad som väntar och vad som förväntas. 

Sen är det ju faktiskt så att mycket som man befarar ska hända, faktiskt inte händer. Jag kan inte säga att jag oroar mig, för jag är inte den oroliga typen. Men det är ju ändå en typ av lättnad jag skapar när värsta tänkbara scenario inte inträffar. Men ibland önskar jag att jag kunde stänga av min hjärna och inte måste tänka ut allt i förväg...

H.D.S.L.

Nattligt äventyr

Här om natten vaknade jag med ett ryck och jag kände en doft i mitt rum. Inget obehagligt, mer som om någon gått igenom mitt rum med för mycket parfym på sig och doften hade dröjt kvar som ett osynligt moln. Finns det någon här? Här finns ju bara jag och min son, och det är inte hans doft. Har någon tagit sig in?

Med bultande hjärta steg jag upp ur sängen. Allt var mörkt och tyst. Jag smög runt i min lägenhet och undersökte varje vrå. Försökte följa spåret av doften, men det var svagt. När jag slutligen gick tillbaks till min säng så blev doften starkare igen. Min midnattströtta hjärna fattade ingenting.

Jag funderade på om sonen haft någon kompis hemma under dagen som suttit i min säng. Jag grublade på om jag träffat någon under dagen som jag kramat och som lämnat kvar en doft på mig. Ibland när man kramar någon som överdoserat parfym så biter sig doften kvar på en själv i flera timmar. Vet ni förresten att överdosering av parfym kan vara första tecknet på depression, eftersom luktsinnet försvagas då. 

Jag la mig ner i sängen igen och då blev doften ännu starkare. Nu blev jag skärrad. Vad är det för doft? Var kommer den ifrån? Jag borrade ner ansiktet i min kudde och doften var där! I min kudde! Men var i hela friden kom den ifrån? Ingen annan än jag har ju någonsin sovit i min säng! Faktiskt inte!

Så slog det mig plötsligt som en blixt från klar himmel. Plötsligt blev min hjärna vaken och logisk. Tidigare på dagen hade jag varit hos min frissa och klippt mig. Eftersom de hade slutat med BedHead som jag brukar ha i mitt hår, så fick jag prova en ny produkt istället för att få bukt på mitt trollrufs. Produkten hade en främmande doft. En doft som nu fanns i min kudde... 

Mysteriet löst. Hjärtats slag återgick till normal takt. Tänk att en doft i min näsa kunde väcka mig mitt i natten och skrämma mig så. Det luktade inte ens gott... Det tog en stund innan jag hade kopplat av, jag hade väl fått ett adrenalinpåslag i kroppen som höll mig vaken ett tag. Men till slut somnade jag om. Med en främmande doft i mitt hår...

H.D.S.L.

Nu har jag sett ljuset!

Hela sommaren och hösten har jag och min hjärtevän längtat efter att kunna åka iväg på en semesterresa. Nu äntligen blev det tid och möjlighet till det och vi fick en underbar vecka med sol, vila, god mat och promenader. Få vara tillsammans och slappna av, njuta av ledighet och bara vara, utan krav eller en massa måsten.

Ibland har jag velat göra något som inte han vill, då var det inga problem att dela på oss och var och en fick göra det man själv önskade. Vi fick ju ändå många timmar tillsammans. Men ska jag vara ärlig så gillar jag att gå runt och shoppa mycket mer än hjärtevännen, och då är det ju faktiskt bara skönt att få strosa runt bland marknadsstånden i godan ro medan jag vet att han njuter vid poolen istället.

Att ha semester är alltså inte för mig att resa runt, åka på sevärdheter och utflykter, besöka turistattraktioner och vara ute på nöjesställen halva nätterna. Nej, semester för mig är att sova länge på morgonen, ta en promenad eller joggingrunda, äta brunch, ta ett dopp eller bara slöa i solen, vila en stund, shoppa lite, gå ut på en trevlig restaurang och äta en god middag och sedan kanske ta en liten sväng till någon pub eller bar och sedan gå hem till lägenhetshotellet.

För en lägenhet är optimalt på semestern tycker jag. Man gör en brunch själv som man avnjuter i lugn och ro och man har ett rymligt boende där man sköter sig själv men ändå får hotellservice med städning och receptionspersonal. Vi valde att resa från en liten lokal flygplats som flyger direkt till vårt resmål, incheckningen är smidig och väskorna kommer snabbt vid utcheckningen. Lätt, nära och billigt att parkera bilen.

Nu har vi laddat upp med D-vitaminer inför vintern och man känner sig inte lika blek och dyster som man annars kan göra i november. Minnet av en go vecka, lata dagar, solen mot min hud och sanden under fötterna är ett ljuvt minne att bära i vinter. Många glada skratt har det också blivit. Och så älskar vi att kolla på folk och gissa deras liv! 

Det är så härligt att ha en livspartner som uppskattar samma typ av semester som jag, som gillar sol och värme, som vill sova länge på morgonen och som inte har en massa krav på ständiga aktiviteter. Jag tror det är en förutsättning för en ny relation som man inleder såhär i medelåldern att man redan från början är ganska lika.

För nu är det inte lika enkelt att ändra sig, man är den man är och känner sig okej med det. Då vill man ju dela livet med någon som tycker att jag är okej också. En person som jag uppskattar och som livet känns självklart med. Någon jag accepterar precis som han är och älskar utan förbehåll. Man är mer tolerant och klarsynt i den här åldern och vet vad man uppskattar och vill ha.

Det är en förunderlig gåva att få älska och bli älskad. Det är lycka att ha en person att dela livet med, en annan vuxen att prata med, dela de innersta tankarna och känslorna med. En mogen relation med en mogen man är en sällsam upplevelse. Något jag aldrig upplevt och knappt vågade tro att jag skulle få uppleva. Men nu lever jag min dröm. Och nu ser jag solen!

H.D.S.L.

Nu ser jag ljuset!

När ni läser detta befinner jag mig på en solig ö i Atlanten och trots att jag förberett mitt blogginlägg i förväg så lyckas jag inte få iväg det från paddan till bloggen. Det är dåligt med internetuppkopplingen och även om vi betalat 150 kr för wifi så funkar det bara ibland... Jaja jag har ju semester så ni får helt enkelt vänta på mej till jag kommer hem igen nästa söndag!

Men ni kan veta att jag njuter i fulla drag, vänder mitt ansikte mot solen och tar med glädje emot den dag som kommer. Hjärtevännen finns vid min sida och allt är precis som vi längtat efter och drömt om. Ljuset gör gott för själ och sinne. Snart tillbaks till en höst som går mot vinter. Tacksam för ljuva minnen vi skapar här och nu.

H.D.S.L.

Lev och njut idag

Livet kommer inte med några garantier. Inga löften om ett långt och lyckligt liv, inte ens om man har en gedigen Gudstro. Alla får medgång och motgång i en mix under sin livstid, och ingen vet vad, när och hur. En del får mer och en del mindre svårigheter och hur man blir drabbad är inte logiskt och man ska inte ta det personligt även om det drabbar mig personligen.

Det som händer är varken straff eller belöningar, saker bara händer, slumpmässigt, det väljer man inte eller kan välja bort. Jag kan inte välja hur jag har det men däremot kan jag välja hur jag tar det, och på så sätt väljer jag ändå min livsstandard. Förnöjd eller bitter? Livsnjutare eller avundsjuk? Positiv eller negativ? Min inställning till livets drabbningar kan jag välja, och jag kan bestämma mig för att njuta av idag på bästa sätt.

Jag vet inte hur långt liv jag får, kanske 92 som farmor eller 83 som mormor eller så händer en olycka i morgon. Jag kan hålla mig frisk eller jag kan bli sjuk, inget vet något om sin framtid, man kan bara försöka hantera sin dag idag på bästa sätt. Att göra det bästa min idag idag är en möjlighet, ja en skyldighet mot mina nära och kära. Att älska livet oavsett vad livet serverar. 

För även om det skulle vara svårt idag så kanske något fantastiskt händer redan i morgon! Sluta aldrig hoppas, se det vackra i vardagen, se kärleken i din partners ögon. Våga ge ditt allt till den som älskar dig. Oavsett om ni får ett år, fem, tio eller trettio år tillsammans. Det är dagen idag som räknas. Bara idag. Lev helhjärtat och fullt ut.

Att våga leva helt och fullt är en risk, att våga satsa utan garantier för att vinna. Livet är ett vågspel och det kan vara lockande att dra sig tillbaka, sitta still i båten, inte utmana eller bli utmanad, se livet passera utanför mitt fönster. Tryggt, stilla och lugnt låter man livet gå, i ensamhet och utan risk att bli sårad. Men vad blir det för sorts liv?

Nej jag vill leva idag, leva till hundra procent. Skratta, gråta, älska, njuta, resa, utforska, lära, iakkta - ja vara nyfiken på livet och mina medmänniskor varje dag. Lära mig något nytt varje dag, göra något gott för någon annan varje dag. Att ge och att ta, att tillföra något bra i mitt sammanhang. Så att jag aldrig behöver ångra det jag inte gjorde. För det som är gjort är gjort och kan inte ångras.

H.D.S.L.

Drömma om i morgon men leva idag

"Tänk framåt men vänta på dom som tänker efter"

Jag gillar att planera och organisera och strukturera upp min tillvaro. Nu när jag vet att båda mina barn inte kommer att bo hemma permanent från nästa år, så kommer jag flytta till en annan lägenhet som passar mej, men ändå har plats för ungarna när dom kommer och hälsar på. Jag har varit på visningen, tagit lite bilder och fått en ritning.

Då går jag igång! Jag mäter, ritar, möblerar i tanken, funderar och ritar om. Jag går igenom mina tillhörigheter och tänker igenom vad som ska få följa med till det nya stället och vad som ska kasseras. Jag går i möbelbutiker och kollar utbudet på de saker jag vill skaffa nytt. Jag gillar att ha en plan och ett stort nöje är just att drömma och fundera.

Vi har också bokat en semesterresa, hjärtevännen och jag. Efter en sommar i Sverige med halvdant väder känns det underbart att få komma iväg till solen och sanden. Halva nöjet med att boka en resa är att drömma, längta, titta på bilder från stället och kolla på kartan. Jag har till och med en app från resebyrån som räknar ner dagarna till avresan. Om två veckor sitter jag på en ö i Atlanten, det ska bli underbart!

Men även om att planera, drömma och längta är ett nöje, får man inte glömma leva här och nu. Att ta vara på dagen och de möjligheter som kommer i min väg som inte är planerat eller förväntat. Jag tror att det är enklare att kunna göra det om man har en grundstruktur i livet som funkar. Man vet vad man har och hur man har det, och då finns det även utrymme för spontana infall.

Om man lever nära en person som är allvarligt sjuk, som jag gjort denna sommar, då blir man bra på att leva idag och ta vara på de små guldkornen som glittrar i vardagen. Framför allt förstår man att ta vara på varann och det som verkligen är viktigt. Att hitta glädje när allt är dystert, att kunna skratta åt varann när allt blir knasigt. Älska varann genom djupa dalar och svarta nätter, njuta av närhet när man varit ensam. 

Att dröja sig kvar i det förflutna kan också vara en fälla att fastna i. Antingen att man tyckte det var bättre förr, eller att man är bitter och besviken över det som har hänt och kan inte släppa det. Visst ska man tänka efter, men inte fastna i dåtid. Inte heller bara leva i drömmar om framtiden, att ägna hela sin tid åt att planera och fantisera. Balans är nyckelordet, men bara du kan avgöra din balans.

Vad gör dig lycklig? Att drömma om framtiden? Minnas den ljuva tiden igår? Eller kan du njuta av att leva här och nu? Jag hoppas det, för det är ju det som är vår verklighet. Dåtiden är ju passé och framtiden har ju inte hänt än. Så släpp din oro, njut av idag och av varandra!

H.D.S.L.

Förändring börjar alltid inifrån

När man flyttar till ett nytt område eller besöker en ny plats så behöver man lära sig att hitta på stället. Även om man studerat en karta i förväg så är det ändå ett virrvarr av vägar och stigar som man får lära sig att känna igen. Jag brukar försöka lägga märke till vissa riktpunkter som kan visa mig var jag är och vart jag är på väg.

Jag försöker vara modig och gå på nya vägar och stigar, memorerar landmärken och går sammma väg tillbaka, även om jag egentligen vill gå rundor. Det händer att jag blir alltför djärv och plötsligt vet jag inte var jag är utan har gått vilse. Då har man två alternativ. Antingen vända och försöka hitta vägen tillbaka eller fortsätta framåt och hoppas man känner igen sig när man kommer vidare.

Allt eftersom blir jag mer och mer säker på vägar och stigar. Jag blir trygg i min nya miljö och behöver inte längre titta efter landmärken. Snart kan jag ta nya svängar för att jag vet att jag kommer känna igen mig när jag kommer ut på nästa väg. Jag utforskar trakten med nyfikenhet och mina steg är självsäkra.

Lite samma känsla är det när jag ändrar min inre kurs. När jag vill bryta gamla tankebanor, invanda tankemönster, beteenden som inte för något gott med sig. Först är stegen trevande, jag smyger mej fram och nästan famlar i luften med händerna framför mej. Jag halkar lätt tillbaks i gamla invanda mönster och får ständigt korrigera kursen. 

Jag kan gå vilse i mitt inre innan jag hittar en ny sund väg att gå. Allt är ovant och trögt men jag fortsätter för att jag vet att det leder till något som blir bättre. Att bryta med det förflutna är ingen enkel match, det är svårt att ändra på något som är gammalt och vant, något som man vet hur det funkar, även om det funkar dåligt.

Men när man sedan befriar sig själv från ett självdestruktivt beteende och hittar ett nytt sunt sätt att hantera livet, så ger det en sådan oerhörd glädje och styrka. Att vända något dåligt till något bra, att ändra det sjuka till något sunt borde vara självklart men det är svårare än man tror. Det är trots allt lättare att stanna kvar i något känt än att ge sig ut på okänd mark med risk att gå vilse.

Vi söker alla trygghet, kärlek och bekräftelse. Ibland har jag sökt det på fel ställen, med fel människor. Istället för att finna det har jag blivit mer instängd, låst, begränsad och utnyttjad. Det kan ta tid att inse att man valt fel och tid att bryta sig loss. Men vilken oerhörd styrka när jag funnit mig själv, och då kunnat möta äkta, riktig och sann kärlek. Jag är värd att älskas, både av mig själv och andra.

H.D.S.L.

Mentala muskler

Jag var på gymet idag och hörde två killar diskutera en träningsbok som dom hade läst. Det dom hade lärt sig var inte en massa praktiska övningar, näringsintag eller muskelgrupper. Nej, det dom hade lärt sig var detta: "Mental styrka är viktigare än muskelstryrka. För det får dig att fortsätta kämpa även när det tar emot".

Det har jag också förstått, efter att ha gått från överviktig soffpotatis till hyfsat vältränad (för en kvinna i min ålder) i medelvikt. Allt börjar på insidan. Om jag inte har den mentala styrkan, övertygelsen och beslutsamheten så kommer jag förr eller senare att ge upp. För det kommer tunga dagar.

Dagar när jag inte orkar lika många repetitioner av övningarna, dagar när jag är jättetrött, dagar när motivationen är obefintlig, dagar när jag är ledsen och orkeslös. Då finns bara den mentala styrkan kvar, den inre rösten som säger "ge inte upp, kämpa på, en gång till - och en gång till, kolla vad du åstadkommit fram till nu, bara fortsätt!"

Jag har inget recept på hur man får den där mentala styrkan, den måste man söka personligen. Den är individuell och triggas igång av olika saker. Att till och med använda sig av envishet och tjurighet är en tillgång när kroppen vill ge upp och gå hem och lägga sig. Gör det som funkar för dej. Och detta gäller ju inte bara träning.

Allt i livet som du vill förändra och har möjlighet att förändra behöver du finna en motivation och en mental styrka för att klara av. Självklart kan det också finnas saker i ditt liv som du vill förändra men inte har möjligheten, tex sjukdom. Men även då behöver du din mentala styrka för att härda ut. Din attityd gentemot en motgång, ett problem eller en utmaning är en stor del av lösningen. 

För mej har det varit bra med ett tydligt slutmål men även delmål och belöningar när jag uppnått dessa. Och då pratar jag inte om att unna mej en pizza eller bakelse. Nej belöningarna har varit ny jacka, nya stövlar, en fin hudkräm eller något annat som ger mig en boost. Något till mej, bara mej. Att se tillbaka och inse hur långt jag kommit blir så småningom också en morot. 

Min mentala styrka har vuxit i takt med min muskelstyrka. Jag har lättare med att hjälpa och stötta andra när jag själv är i balans och mår bra. Jag har lättare att må bra när jag är nöjd med mej själv och tycker om mej själv. Jag har lättare att tycka om mej själv när jag gjort mitt bästa med min hälsa och mitt utseende. Allt hänger ihop.

Så hjälp varandra med att bygga på den där mentala styrkan. Uppmuntra varandra, peppa varandra, beröm och stötta varann. Du blir allt starkare när du förstår att du gör det bra, både när du själv kan inse det och när andra säger det till dig. Alla behöver vi bekräftelse. Var inte så hård mot dig själv, oftast är vi vår egen värsta kritiker. 

Om man tror på en mening med livet får man ju också tro på att det finns en mening med att just jag finns här och nu. Att människorna i mitt liv finns där av en anledning och att jag kan göra en skillnad i andra människors liv till det bättre. Att ge vidare, "pass it on". Inte bara vara snäll mot de som är snälla mot mig utan bjuda andra på min vänlighet och hjälpsamhet. "Bring it forward". Om någon gör en god gärning mot dig, ge inte tillbaka utan till någon annan så att alla får chansen att ge och få.

H.D.S.L.

Rädd, räddare, vettskrämd

Jag har skrivit förut om min skräck för vatten, och det är ingen vanlig rädsla. Man hör uttryck som "förlamad av skräck" och "stel av rädsla" och det är så det känns. Min logiska hjärna slutar fungera och jag bara stannar av och det enda som rusar är mitt hjärtas slag. Benen lyder inte, jag står som förstenad. Det går inte att resonera bort.

Vatten är illa, rinnande vatten såsom åar är värre och mörkt djupt vatten är värst. Jag får stålsätta mig för att gå förbi en liten damm uppe där min hjärtevän bor, på kvällen i mörkret. Jag vänder bort blicken och går förbi med raska steg. Trots att jag rent logiskt vet att dammen är helt ofarlig. Jag kan säkert vada tvärs över.

Jag utmanar hela tiden mig själv genom att utsätta mig för situationer där jag måste konfrontera min rädsla. Jag går förbi dammen ofta, jag åker båt, jag går ut på bryggor och broar. Det funkar bättre och bättre och panikkänslorna blir alltmer hanterbara. Det är bara vatten i mörkret kvar nu att öva på.

För vatten i mörker är något jag inte kan hantera. Jag blir paralyserad, skräcken kramar mitt hjärta. Kanske beror det på att jag förut varit mörkrädd också. Men det har jag systematiskt jobbat bort under att antal år när jag blev mamma. För då bestämde jag mig att en mamma kan inte vara mörkrädd.

Så jag började med att gå ut på promenad i mörkret. Först med ficklampa, sen i månsken, och nu går jag obehindrat i mörker utan någon rädsla. Det är en sådan befrielse när man övervunnit en rädsla så därför ger jag inte upp med min vattenskräck. Även om jag aldrig kommer att älska vatten så vill jag slippa panikkänslorna och skräcken.

För samtidigt är det ju sunt att ha respekt för vatten. Det är kanske min stenålderssjäl som tar över och säger att vatten är farligt, man kan drunkna. Det hjälper inte att jag vet att jag kan simma. Precis som det är logiskt att vara rädd för dödliga ormar, tigrar och lejon, krokodiler och giftspindlar. Ren självbevarelsedrift.

Alla har nog något vi är rädda för och olika sätt att hantera vår rädsla. Det viktigaste är att våra rädslor inte får ta över och begränsa vårt liv. Att vi måste undvika miljöer i sådan uträckning att vi inte kan göra det vi vill. Jag vill leva ett liv i frihet och inte låta mina rädslor styra mig. Det är värt att kämpa mot våra rädslor för att vinna ett liv i frihet utan begränsningar.

H.D.S.L.

Äkta lycka är gratis

"Den bästa känslan i världen är att vara tillsammans med någon som vill krama dej, kyssa dej, vara tillsammans med dej. Någon som vill ringa dej på kvällarna, som vill se dej le och det bästa av allt, som vill se dig lycklig"

Jag följer några inspirationssidor på Facebook som lägger ut rutor med inspirerande, tänkvärda texter. Denna dök upp i mitt flöde en dag och jag kände att den passade mej. Visst är det en fantastisk känsla att ha en person i sitt liv som tycker om att vara med mej, precis lika mycket som jag tycker om att vara med honom.

Att finna någon som gör mig lycklig och som vill se mig lycklig lika mycket som jag vill göra honom lycklig. Som pushar mig att våga vara mig själv fullt ut och som ger mig utrymme att vara och göra det som jag är och vill. Som trots sina egna motgångar kan stötta mig i mina motgångar.

Kärlek kommer inte med några garantier och kan inte planeras eller styras. Den är inte alltid logisk eller går att förklara. Den bara slår ner som en blixt i ditt hjärta och du blir aldrig mer den samma. Det handlar om två hjärtan som slår i samma takt, i harmoni, som gläds med varann i varandras sällskap men även unnar varann egentid. 

Exklusivitet men inte ensamrätt. Det vill säga, han är den enda Mannen i mitt liv och jag har ingen längtan eller behov av någon annan. Men vi har båda andra vänner som vi umgås med också. Vi gillar båda ett aktivt socialt liv som vi lever ut både tillsammans och var för sig. Men han har ganska snabbt blivit min allra bästa vän. Vilken lycka det är!

Jag gillar bredden och djupet med ett sådant liv. Att kunna ha både kärlek och vänskap. Närhet och och tid isär. Många vänner men även stilla hemmakvällar. Stadsliv och skogsrundor, träningspass och slappa i soffan. Det är vad jag kallar ett rikt liv! En rikedom som inte har något att göra med pengar. Äkta lycka är alltid gratis.

Lyckan ska inte behöva presteras eller bevisas. Lyckan kommer som ett kvitto på att man hamnat rätt i livet. Som en strof i en gammal dänga lyder: "The best things in life are free". Det bästa i livet är gratis. Kärlek, vänskap, solen i ansiktet, rent vatten i kranen och ren luft att andas. Kyssar och kramar, närhet och ömhet, leenden och glädje, allt är ingredienser på lycka. Därför är jag lycklig.

H.D.S.L.

Medmänniska, inte motmänniska

När man går igenom en svårighet i livet så känns det tufft och meningslöst. Man förstår inte varför det är så orättvist och hårt. Men ingen svårighet är rättvis, det finns väl ingen som förtjänar att bli plågad. Motgångar drabbar oss alla, mer eller mindre, förr eller senare. Vi får bara försöka härda ut och förhoppningsvis ha någon nytta av erfarenheterna i framtiden.

När man är mitt uppe i något som är jobbigt så är det fullt fokus på att ta sig igenom och det är inte tid att vara sentimental. Man blir istället bra på att se de små sakerna i livet som är positiva, man tar tillvara alla möjligheter att skratta och skoja och utifrån kan det verka som om man inte tar problemen på allvar.

Men det är ju precis det att man inser situationens allvar och behöver kraft och energi av allt positivt som man kan få tag på. Man söker inte medlidande utan man söker ny inspiration för att få lite ny glädje för dagen som kommer. För man hoppas att allt blir bra igen och att man blir lite klokare, starkare och ödmjukare som medmänniska.

Jag har märkt att de svårigheter jag gått igenom har gett mig en större livsvisdom och jag har haft användning av det i mina möten med människor. Jag kan identifiera mig med och relatera till andra människors svårigheter och jag kan förstå och stötta på ett sätt som jag inte hade kunnat annars. För ingen människa lever för sig själv. Vi behöver varandra. 

Jag är ett resultat av min barndom och mina erfarenheter. Jag har formats av medgångar och motgångar. Jag har lärt mig både av svårigheter och framgångar. Det är inte bara att genomlida svårigheter utan att ta till sig lärdomar och kunna tillämpa kunskapen i framtiden. Att vara en medmänniska och inte en motmänniska. 

Jag har blivit bra på att leva i nuet, inte oroa mej i onödan utan glädja mej i onödan, som Christina Lugn säger. Jag har bara nuet, dagen idag. Vem vet vad som händer i morgon? Vad hjälper det att älta det som hände igår? Nej livet pågår nu och alla mina gamla erfarenheter har format mig till den person jag är idag. På gott och ont.

H.D.S.L.

Hello music lovers

Ikväll har jag varit på konsert med ett storband, och det spelades jazz på hög volym. I somras upptäckte jag storband på allvar och insåg att jag faktiskt gillar det. Så det resulterade i en spellista på Spotify som jag byggde ihop med jazzlåtar. Den är mysig bakgrundsmusik på helgen när jag står och donar i köket.

Men på jakten efter bra jazzlåtar stötte jag på gamla klassiker som jag vuxit upp med där hemma. Sådant som min pappa spelade och som han under hela min barndom hävdat var klassiker och odödliga pärlor. Jag börjar inse att han har rätt och med förvåning undrar jag när detta hände! När blev jag så vuxen? Eller gammalmodig? Eller bara mogen?

När Malena Ernman var med i Melodifestivalen upptäckte jag hennes musik och några sådana låtar finns nu på min klassiska spellista. Opera, operett och klassisk musik har också en plats i mitt musikhjärta, men det är inte så ofta som jag får tid och tillfälle att koppla av med sån musik. För det är musik för vila och kontemplation.

Vad hände då med min tonårs musik? ELO, Pink Floyd, Chicago, Toto, Dire Straits, Meat Loaf, Kate Bush, Magnus Uggla, ABBA och många fler. Tja, ibland kan jag lyssna på någon låt som jag plötsligt minns, men dom låter aldrig lika bra som jag minns dom. Kanske för att musiken oftast är kopplad till något minne. Så det är ju mer av en nostalgitripp än en musikalisk höjdpunkt.

Till vardags, i bilen och här hemma blir det mest modern musik, någon av de kommersiella radiokanalerna som NRJ, Mix Megapol eller Rix FM blir det och jag kan sjunga med i de mesta låtarna, för jag hänger med min tid, det är viktigt för mig. Det enda jag inte lyssnar på är dansbandsmusik. Så självklart är det min hjärteväns favoritmusik, så det är väl en av få punkter där vi inte är överens.

Men det påminde mig om en katastrof-date jag hade när jag var 20 år. Han var mörk, snygg och hade vit kostym (det här var alltså i mitten av 80-talet). Vi satt och pratade om allt och så frågade han mig om vilken musik jag gillade. Jag berättade om det jag lyssnade på oftast, vilket då var pop och rock och samtalet fortsatte med att jag berättade om att jag lyssnar på många olika stilar men jag gillar verkligen inte dansbandsmusik. Sen satt jag en stund och gjorde mig lustig över hur töntig dansbandsmusik är. Så tog det samtalsämnet slut och det var tyst en liten stund. Så jag frågade honom vad han jobbade med. Han tittade till på mej, tittade bort och sa: "Jag spelar synt i ett dansband. Polarnas orkester". Och jag trodde jag dog. Jag önskade att marken skulle öppna sig och sluka mig. Herregud så pinsamt! 

Han skjutsade hem mej under tystnad och vi sågs aldrig mer, men några veckor senare fick jag ett vykort. På ett dansband. Polarna. Med allas namntackningar. Jag tror han förlät mig min dåliga musiksmak... Sen började han spela med Lotta Engberg och skrev låtar och jag får väl ha det som en evig belastning att jag har mobbat en kändis... Och ja, jag har en spellista med dansbandsmusik nu. 

H.D.S.L.

Jag ångrar ingenting

- Ångrar du dig inte, säger folk efteråt. Ja det är ju lätt att säga när man står där med facit i hand. När man ser hur dåligt det var, när man ser hur bra det kunde bli istället. När man inser att det dåliga aldrig kunde bli bra. När man valde fel, gjorde fel, tänkte fel. Men vet du, jag ångrar ingenting.

Att ångra sig kommer bara att skapa frustration, bitterhet och besvikelse. Inte bara på situationen och personen utan även på mig själv. Jag fördömer mig själv. Förkastar mina val, mina beslut. Men jag gjorde ju vad jag trodde var bäst då, i den situationen, med den kunskapen jag hade då. Jag gjorde så gott jag kunde.

Jag vägrar gå omkring med ett ångerfullt hjärta. Att önska att det förflutna hade varit annorlunda, att jag hade fattat då vad jag vet nu. Det går aldrig att ändra historien, bara att lära av den. Att ångra det som redan hänt är ju totalt meningslöst för det förändrar ingenting. 

Jag ångrar inte mitt äktenskap för det gav mig två fina barn. Jag ångrar inte att jag stannade kvar så många år, jag ångrar inte att jag var trofast och hoppfull. Jag ångrar inte min skilsmässa för det gav mig ett fantastiskt liv som jag lever nu. Jag ångrar ingenting för mitt liv har gjort mig till den jag är idag och har lett mig fram till den plats jag är på nu.

Jag har lärt mig att släppa taget om det förflutna och inte låta det påverka mitt liv idag på ett negativt sätt. Jag har lärt mig att förlåta mig själv för felaktiga val och dåliga beslut. Jag har lärt mig att acceptera andra människors beteende, för det är inget jag kan förändra. Jag kan bara lära mig hantera det när det drabbar mig.

Jag lever i nuet, dag för dag, för vem vet vad som händer i morgon? Jag gläder mig för de små enkla vardagliga tingen, för allt som jag får gratis varje dag. Mina barn, solen, molnen, naturen, en kropp som fungerar, en hjärna som tänker snabbt, en man att älska och älskas av, ett bra jobb och många fina goda vänner. 

Förgifta inte framtiden med att ångra det förflutna. Slå inte på dig själv för att du gjorde det du gjorde, eller inte gjorde. Du hade säkert bra skäl då för dina val och beslut, så släpp det och låt inte det förflutna definiera din framtid. I morgon är en ny dag med nya möjligheter.

H.D.S.L.

Den inre lilla rösten

Jag kan bli irriterad på att det finns folk som har åsikten att folk skiljer sig alltför lätt och utan att kämpa. Det tror jag inte på. Att skiljas är inget lätt beslut och verkligen ingen enkel process. Jag tror att alla par kämpar så gott dom kan och orkar men ibland så räcker inte det. Ibland tar det stopp.

Det är inte många som skiljer sig och ger upp för tidigt, men det är många som väntar för länge med att prata om problemen. Då växer dom sig till slut övermäktiga. För alla par har problem. Stora och små, som kommer och går. Men det kan vara svårt att prata om problemen utan att såra den andre.

Så man är tyst eller ger små fina vinkar om det man tycker är ett problem. Men det är inte alltid den andre parten uppfattar det utan tycker att livet är ganska okej. Det har väl med förväntningar att göra också. Man har olika höga förväntningar på relationen och på livet i stort. En del finner sig i ganska mycket och är flexibla och fogliga.

Andra håller hårt på sitt och för att inte hamna i ständiga konflikter i sin vardag kanske den andre parten väljer att ligga lågt för husfridens skull. Människan är också oerhört anpassningsbar och kan lära sig att leva under omständigheter som kan tyckas helt främmande för någon annan. Men även det onormala kan bli normalt.

Om ett par väljer att skilja sig, är det en komplex situation och jag tror inte man fattar ett förhastat beslut. I mitt eget fall funderade jag i 6 år innan jag bestämde mig, men om jag ska vara helt ärlig så kändes det inte bra redan på bröllopet. Det är flera par som separerat som berättar samma upplevelse. Någonstans i deras inre ringde en liten varningsklocka som man ignorerade.

Att lära sig lyssna till den där inre stilla rösten är livsviktigt. Den rösten känner ditt innersta jag och säger sanningen. Var inte rädd att följa den rösten, du vet hur den rösten låter och du vet att den har rätt. Fortsätter du ignorera den så tystnar den till slut. Då går du vilse i livet.

Jag har fått öva upp min lyhördhet för den där inre stilla rösten, för jag hade valt att slå dövörat till den så länge. Men livet blir så mycket enklare när jag lyssnar till mitt inre, låter känslorna tala och kämpar för att gå åt det hållet. Jag är viktig, mina känslor räknas och jag väljer nu mitt liv och hur jag vill ha det. Det är verkligen på tiden och det kan jag tacka min hjärtevän för. 

H.D.S.L.

50-årskris

Jag fyllde 50 i början av juni och nu börjar jag märka av att jag är inne i andra halvlek av livet. Medelålders. PMS-kärring. I övergångsåldern. Övergång från fertil till steril. Mina äggstockar, som levt ett tyst och stilla liv i snart 20 år utan att göra något väsen av sig, har plötsligt börjat påkalla på min uppmärksamhet. Hörru! Vi lägger av nu! Vi stänger ner och loggar ut! Halllååå! Vi stämplar ut nu! Hör du? Vi är trötta, vi vill härifrån! Duuuu! Vi går bort, vi tynar bort, vi vill inte mer!

Stundtals gör det väldigt ont i hela magen och ända ut i ryggen. Jag som aldrig haft ont förut, men nu är det plötsligt ett himla hallå! Jag undrar varför, det är väl bara att sluta fungera. Punkt. Men nähä då, dom ska hålla på och vrida sig runt sin egen axel i min mage och det är inte det minsta bekvämt!

En annan sak är värme och kyla. Än så länge fryser jag mer än jag svettas och så har det varit länge. Jag har haft svårt för att svettas, det ska till en bastu på 90 grader eller en riktigt backig löparrunda för att få svetten att pärlas i pannan. Men nu svettas jag lite på varenda pass på gymet eller i löpspåret. Inga floder, men jag märker skillnad.

Humöret då? Det ska du skita i! Skämt åsido, det är lätt att bli lite gnällig eller överkänslig när man har ont, det vet alla som har erfarit smärta. Å andra sidan är jag en känslosam typ, känslig för vad du säger till mig. Jag tar åt mig av kritik och jag gläds åt beröm och uppskattning. Sådan är jag, vill du att jag ska veta att du tycker om mig, SÄG DET DÅ, ord är energi för mig.

Jag är också i den åldern då jag är trygg i mig själv. Jag vet vem jag är och vad jag vill eller inte vill. Om någon frågar vad jag tycker så är jag inte rädd för att säga det. Jag bryr mig inte lika mycket om vad andra tycker om mej, vad dom ska säga om mej. Jag måste först få vara sann mot mig själv, sen får folk tänka vad dom vill. Det kan jag inte hindra dom från.

Jag är inte lika rädd för att göra bort mig, sticka ut, avvika från mängden. Om något gör mig lycklig och glad och inte skadar någon annan, då kan det väl inte vara fel? För samtidigt har jag blivit mer tolerant mot andra människor, mer ödmjuk och öppen i sinnet. För vem är jag att döma eller bedöma någon annan?

Dessutom är jag förälskad. En 50-årig medelålders pms-kärring upp över öronen förälskad. Helt otippat och obegripligt och alldeles, alldeles underbart! Kärlek har ingen ålder och känslorna är lika svindlande nu som i ungdomen. Lusten och längtan är starka krafter som gör livet extra spännande. Kanske lite mer balanserad nu än i tonåren förståss!

Jag planerar inte så långt framåt, för jag vet hur fort livet kan ändras. Jag har blivit duktig på att leva här och nu och ta vara på det fina och goda som kommer i min väg. Jag har överseende med andra människor, jag vet ju inte vad dom bär på i sitt inre. Vi är alla ett resultat av vårt förflutna, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Men det krävs medvetenhet för att kunna åstadkomma en förändring.

Det enda du kan förändra är dig själv. Du kan aldrig ändra på någon annan. Du kan bara ändra din attityd och ditt förhållningssätt gentemot en besvärlig person eller ett problem. Det finns en bön, som kallas sinnesrobönen, som på ett utmärkt sätt beskriver detta:

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden"

H.D.S.L.

   

Vackra människor

Det finns vackra människor och så finns det VACKRA människor. Det finns dom som har ett tilltalande yttre, fina ögon, sensuell mun, rak näsa, höga kindben, vältränad kropp och nätta fötter. Det finns dom som alltid blir bra på foto, dom som alltid ser snygga och propra ut, självsäkra och trygga. Dom som är vana att få komplimanger för sitt utseende och vet med sig att dom är tilltragande.

Sen finns det dom som kanske har ett mer alldagligt utseende, sticker inte ut från mängden nämvärt, inte så vackra kanske men inte heller fula. Men dom är oerhört trevliga, charmiga och snälla. De har en speciell utstrålning, charisma, omkring sig. Dom är attraktiva på ett speciellt sätt. Visst finns det både oerhört vackra människor och även inte så fagra anleten som också kan ha den där speciella utstrålningen, attraktionen.

Sen finns det dom som är VACKRA. De är vackra på insidan och får även utsidan att skina. De som har en vänlig själ, är omtänksamma, empatiska, kärvänliga och snälla blir per automatik vackra. Det liksom lyser om dom på ett speciellt sätt och man vill bara vara i den personens närhet för det får mig att må bra. Dom blir sällan bra på foto, för vem kan ta en bild på en vacker själ?

Det är som när du står uppe på ett fjäll och ser ut över vidderna. Eller vid stranden och ser ut på en solnedgång över ett stilla hav. Utikten är hänförande men bilderna du tar blir platta och trista. Det går inte att fånga på bild. Känslan följer inte med i fotot. Precis så är det med VACKRA människor. De är inte fotogenique.

Sedan är smaken ytterst subjektiv. Det jag tycker är vackert kanske inte alls du tycker. En man jag tycker är snygg kanske du inte håller med om utan har en annan favorit som jag inte kan förstå hur du kan tycka är snygg. Tur är väl det! Alla är vacker i någons ögon. Vi gillar olika och tycker olika - och det är bra!

Förälskade människor är också vackra. Deras känslor lyser igenom och de har en speciell glimt i ögat, ett avspänt och trevligt sätt och en vänlighet som smittar av sig. Kärleken gör en människa vacker. Inte bara för sin partner utan alla i omgivningen kan se att här är en människa som älskar och är älskad. Kärleken gör något fundamentalt gott med oss som även syns.

Jag avslutar med en dikt som heter just Vacker:

Vacker, jag är vacker

Just idag och bara för dig

Din kärlek gör mig lycklig

Får mina ögon att glänsa

Och min gång att sväva

Du älskar mig

Därför är jag vacker

H.D.S.L.

Kropp, själ och ande

Jag tror att en människa har tre beståndsdelar. Kropp, själ och ande. Dessa tre fungerar i symbios med varann, man måste ha alla tre för att vara en fungerande människa. Sedan kan man låta olika delar växa sig olika starka beroende på vad man har för typ av liv. Men låt mej förklara lite hur jag tänker.

Kroppen är ju inget mysterium. Det är vår hydda, vår boning, vårt transportmedel. Den som gör alla fysiska saker såsom att gå, bära, äta och sova. Kroppen behöver omvårdnad. Bra mat, träning, närhet och ömhet är några av sakerna som en kropp behöver. Kroppen är också bäraren av vår själ och vår ande.

Själen är platsen för våra känslor. Vad vi känner och vad vi tänker. Vad vi drömmer om och längtar efter. Hur vi upplever saker som händer med kroppen. Själen har emotionella behov som kroppen får försöka uppfylla. Själen vill interagera med andra människor. Själens största behov är kärlek och bekräftelse. Både att få och att ge. 

Anden är vårt jag. Vår person. Vår livsenergi. Den andliga varelsen i oss är vår verkliga identitet. Om vi nu tror att det är energi betyder det också att energi kan aldrig förstöras, den kan bara omvandlas. Det finns forskning på att när en människa dör så lättar man cirka 30 gram. Inte mycket, men väldigt spännande och intressant! Är det anden/livsenergin som lämnar kroppen? Boningen är död, men livsenergin omvandlas till något annat.

Själen är länken mellan anden och kroppen. Mitt jag/min ande vill saker, behöver saker, känner saker. Själen förmedlar dessa saker till kroppen som utför dessa saker. Själen kan låta känslor dra iväg med oss men vi vet ju själva att känslorna växlar, ibland flera gånger om dagen. Vi kan vara trötta, glada, arga eller ledsna.

Kroppen reagerar på våra känslor. Glädje bubblar i magen som kolsyra och får munnen att skratta. Trötthet gör benen tunga liksom ögonlocken. Trötthet tar över energi från glädjen. Ilska får mitt hjärta att banka hårt och huvudet att susa, blodet kokar. När jag är ledsen värker varenda nervtråd i hela kroppen och jag känner mej ömtålig och skör. Jag kan förstå att psykiska problem till slut kan orsaka fysiska sjukdomar om man inte tar itu med hur själen mår.

Alla goda ting är tre, födelsen livet och döden, dåtid nutid och framtid, månens tre faser (nymåne, halvmåne, fullmåne), Fadern Sonen och Anden. Tre är ett heligt tal i flera religioner och för mej är det helt naturligt att även en människa är treenig. Kropp, själ och ande. Nu ska denna kropp ta den rastlösa själen och gå ut på promenad och låta anden få sväva fritt denna sista kväll på semestern.

H.D.S.L.    

Femtio nyanser av grått

Jag såg en humla på min morgonpromenad. Den hade störtat rakt ner i gatan och låg där död, mosad, med huvudet ner i asfalten. Hade den missbedömt avståndet? Blivit hastigt sjuk? Plötsligt insett att den egentligen inte borde kunna flyga alls? För aerodynamikens lagar säger ju att en humla med den kroppen och de små vingarna inte borde kunna flyga, men det gör den ändå.

Har du kraschlandat i livet? Eller insett att du höll på att krascha och gjorde en nödlandning? Där var jag för ett par-tre år sedan och nu är jag glad att jag valde att stanna upp när allt bara var katastrof i sikte. Att då dra i nödbromsen, kliva av tåget och sätta sig på en parkbänk och tänka efter, är det bästa man kan göra.

Att forstätta framåt på kollisionskurs är ju bara dumt och även de som nödlandat som fortsätter att kasa fram sitt livs flygplan på magen utan landningsställ eller bromsande fallskärm. Men det kostar ju prestige och stolthet att erkänna att jag har gjort fel, jag har valt fel i livet, jag har inte bromsat i tid. Men hellre erkänna ett misstag än att leva kvar i det och låtsas som att allt är bra.

För vi vill ju så gärna att allt är bra. Vi vill ju vara lyckliga, lyckade, duktiga och välordnade. Vi till och med ljuger för våra bekanta om dom frågar hur det är. Jo tack, bara bra, säger vi. Fast det är allt annat än bra. Men vi är så duktiga på att hålla fasaden uppe, bita ihop och kämpa på. Och så går vi hem och hoppas att i morgon, då vänder det. Då blir allt bättre. I morgon...

Men min nödlandning i livet gjorde mig till en bättre människa. Jag lärde mig massor, både om mig själv och om andra människor. Jag valde att inte bli bitter utan att bli bättre. Jag valde att förlåta och att acceptera att jag aldrig kommer få någon ursäkt. Jag valde att gå vidare, starkare, klokare och med mer empati och ödmjukhet.

Livet är inte bara svart och vitt, det har femtio nyanser av grått också. Tack vare svåra tider kan jag nu uppskatta goda tider. Ett liv fyllt av nya möjligheter, kärlek, vänskap, skratt och äventyr. Jag säger inte att allt är en lek, livet måste också innehålla djup, allvar och ja faktiskt en del svårigheter. För det är då man utvecklas både som individ och som par. 

Skratt är en skatt och tårar är ett kitt. Skratta tillsammans bygger upp något härligt, glädjefyllt och är en rikedom. Gråta tillsammans visar på seriositeten, överlåtelsen och känsligheten. Tårar är på riktigt, ett skratt kan man fejka. Skratten måste vara fler än tårarna men det ytliga får inte skyla över det djupa. Livet är på allvar, men ska levas med ett leende och med en fast övertygelse om att allt är möjligt. Efter en kraschlandning får man komma in i hangaren, bli reparerad och snart har man ny luft under vingarna!

H.D.S.L.

Med tidens hastighet

Nu har halva min sommarsemester passerat, två veckor har gått och två veckor återstår. Jag kan inte säga att jag jublar över väderleken men som hundmänniska är jag van att vistas utomhus i alla väder. Däremot är det en myt att säga "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder". Så är inte fallet. Det finns visst dåligt väder oavsett kläder. Men däremot behöver det inte betyda att man inte kan vara ute.

Flera jag pratat med om semestern säger med förfäran i rösten: Åh, så fort tiden har gått! Ja förresten, det säger folk ofta. När barnen växer upp, när man räknar efter hur länge man har jobbat på ett ställe, bott på ett ställe, varit tillsammans och så vidare. Tiden går fort när man har roligt, är ju ett ordspråk. Men har tiden inte en konstant hastighet?

Vad menar man egentligen när man säger att tiden går fort? För det tycker nämligen inte jag. Tiden har ju faktiskt samma hastighet hela tiden och det är ju vad jag fyller tiden med som gör att tiden verkar gå fortare eller långsammare. Tiden släpar sig fram när man sitter och väntar på något och tiden rusar iväg när man sitter i glada vänners lag. 

Det är ju vår uppfattning om tiden som skiftar, inte tiden i sig. Jag som är en något inrutad och strukturerad person har därför lite svårt att förstå att man kan tycka att tiden går fort. Tiden är konstant men jag kan vara effektiv i att utnyttja min tid och göra många saker på en dag. Jag brukar kunna hitta på ganska mycket under dygnets timmar, förutom nu. För nu är det semester!

Semestern är den tiden då jag kan göra ingenting och det är som det ska vara. Jag tar av mej klockan och lever efter ljuset, hungern och tröttheten. Vilar, äter, läser, tränar, umgås, promenerar, tar sovmorgon, duschar hett och länge, dricker ännu en kopp kaffe... Inga måsten, ingen brådska, bara blanka lediga dagar tillsammans med mannen i mitt liv. Det om något är väl semester!

H.D.S.L.

Det viktigaste först

Jag har nämnt ett favorit-talesätt förut: "Gör det som är viktigt, inte det som är bråttom". Då gäller det att kunna prioritera. Göra det viktigaste först. Vad är då viktigast? Ja det måste ju hela tiden ställas i relation till allt annat som pockar på min uppmärksamhet. Det finns alltid saker som behöver göras, det finns alltid människor med behov. Men vad är viktigast, just nu? För mig, i mitt liv?

På jobbet sitter jag ibland och fakturerar. Det är självklart viktigt. Det är så vi får våra intäkter till bolaget. Men så ringer telefonen. Då lägger jag mina papper åt sidan för människan i andra änden av telefonlinjen är just nu viktigare. Sedan sitter jag kanske och lägger in bokningen som kunden ringde om nyss. Då knackar det på dörren och en annan kund kommer in och vill titta på en lokal. Då lägger jag bokningen åt sidan och tar hand om mitt kundbesök. Hela tiden prioriteringar.

Jag måste hela tiden vara beredd på att omprioritera min dag, det är den mänskliga kontakten som alltid kommer först. Precis likadant tänker jag i mitt privata liv. Det finns alltid sysslor som ska göras, tvätta, städa, handla, diska, stryka... Men när en vän behöver mig så lägger jag allt det praktiska åt sidan och ägnar min uppmärksamhet åt min vän. 

För att få goda vänner behöver man själv vara en god vän, sägs det. Det tror jag är sant och allt handlar om prioriteringar. Vad är viktigt och vad är bråttom? Det finns alltid saker som måste göras, men vad kan vänta lite och vad är viktigast just nu? Självklart alltid människan. I alla fall i min värld. Men samtidigt får jag inte prioritera bort mig själv.

Om man är en god vän kan man också bli uppslukad om man inte är rädd om sig själv. Det finns alltid energitjuvar, människor som behöver dej men som aldrig tillför något i ditt eget liv. Till slut känner du dig bara utnyttjad och tom. Harmoni är när man har vänner som både ger och tar. Jag har flera fina vänner i mitt liv nu, som vill veta hur jag mår, vad jag känner och vad jag tycker och tänker.

Jag får inte glömma att det viktigaste är alltid mitt eget liv, det är bara jag som har ansvar för mitt eget väl och ve, det kan jag aldrig hålla någon annan ansvarig för. Jag väljer mycket själv i mitt liv, hur jag hanterar det som drabbar mig och hur jag gensvarar på hur andra beter sig gentemot mig. Det är mitt val och mitt ansvar. 

Det är inte alltid enkelt att veta vad som är viktigast, det finns heller inget enkelt svar. Man får följa sitt hjärta och sin magkänsla. Ibland får man omprioritera flera gånger, det som var viktigt igår kanske inte är lika viktigt idag. Det gäller att inte vara rädd att omprioritera. Det kan även gälla människor. Vänner kommer in i ditt liv ett tag och är viktiga, men så kommer nya människor in i ditt liv och är viktigare just nu. 

Det innebär inte att de gamla vännerna är mindre värdefulla, men just nu är andra människor viktigast i mitt liv. Livet är ett pågående skeende, vi går igenom olika faser och pärser. Olika människor kommer i min väg och tillför nya dimensioner i mitt tankeliv och känsloliv. Allt får mig att växa och utvecklas. För att det är det jag vill och det gör mig till en bättre människa, som kan prioritera och välja det viktigaste först.

Hej Då Så Länge:)

På besök i storstan

Under de senaste 20 åren ungefär har jag försökt åka till Stockholm minst en gång om året. Tycker det är trevligt att lära känna min huvudstad och det finns så mycket att titta på. Kultur, shopping, folk och stadsmiljöer, hus och hav och parker. Jag kan inte säga att jag är jättebra på att hitta, men jag har lärt mig hur jag tar mig fram dit jag vill med tunnelbana, buss och pendeltåg.

Nu har jag varit i Stockholm de senaste två helgerna då min hjärtevän befunnit sig på sjukhus efter en operation, så att jag kunnat besöka honom. För jag vill ju inte sitta hemma och grubbla och längta och sakna, när han är där. Jag vill ju vara där han är, sådan är kärleken.

Jag har en barndomsvän som bor i Stockholm så jag har kunnat sova hos henne. Det har varit en trygghet och samtidigt har vi fått tillfälle att umgås som på den gamla goda tiden. Det är något speciellt med vänner man haft sen barnsben. Vi har hängt ihop sen första dagen i första klass, genom hela grundskolan och två år på gymnasiet. Sedan har våra vägar skilts åt, men vi har alltid hållit kontakten, om än sporadiskt under vissa perioder i livet.

Det finns ett djup och en ordlös kontakt med den man delat så mycket med. Hela vår uppväxt, skoltid, tonårstid, förälskelser och sorger. Vi har pratat om allt och delat livet både då och nu. Vi har samma humor och man behöver inte förklara, hon fattar ändå. Dessutom är hon sjukvårdsutbildad och kan förklara och bekräfta lite funderingar jag haft kring hjärtevännens tillstånd.

Men under mina dagar i storstan har jag också hunnit med att träffa en ny vän. Vi har fått kontakt via en hundgrupp på Facebook och man känner ganska snabbt när man funnit en själarnas gemenskap, en syster, en frände. Vi har haft en del erfarenheter av livet som vi kan relatera till och det är så spännande att hitta någon man kan vända och vrida på tankarna tillsammans med, som man både kan stötta och få stöd av. Så tacksamt!

Under denna Stockholmsperiod har jag inte hunnit med någon shopping. Men på kvällarna efter besökstiden har jag och min barndomsvän gått ut och käkat och gått på puben och igår hamnade vi på en jazzklubb. Mitt nya vuxenliv erbjuder en buffé av nya och spännande upplevelser som jag gladerligen kastar mig över. Min tid är nu, mitt liv väljer jag själv, jag behöver inte utplåna mitt eget jag utan jag får ta plats som jag är i livet tillsammans med hjärtevännen.

Jag växer hela tiden på insidan, tar till mej upplevelserna, både positiva och negativa, som erfarenheter i mitt liv. Jag omvärderar, vårdar en del och förkastar annat, jag städar ur mitt själsliga hus från damm och spindelväv. Det krossade glaset jag vandrat på alltför länge sopar jag bort nu och det gör jag med glädje, inte med fruktan. Detta är sannerligen mitt jubelår! 

H.D.S.L.

Livet är inte rättvist

Det finns mycket elände i världen, krig, svält, katastrofer, sjukdomar och plågor. Men det finns också mycket fint, kärlek, vänskap, fred och harmoni. Som jag skrev om förut, är det en ständig kamp mellan olika krafter, högtryck och lågtryck jagar varann över klotet. Även det onda och det goda tycks föra en ständig kamp mot varann. Ibland vinner det onda men också det goda.

När någon godhjärtad person blir sjuk så tänker man att "det är inte rättvist". Nej, absolut inte. Elände kan väl aldrig vara rättvist? Vem skulle i så fall bestämma vem som var tillräckligt ond för att förtjäna elände? Gud? Nä, inte en sådan gud som jag tror på i alla fall. Ingen "förtjänar" detta, detta är den ofullkomliga värld vi lever i. Kampen mellan gott och ont drabbar oss alla mer eller mindre, förr eller senare. 

Eländet som pågår i världen sker utan hänsyn till person. Naturkatastrofer, missväxt, sjukdomar och annat som slumpmässigt drabbar vem som helst. Sedan finns det människor som väljer att vara onda genom att välja våld, maktbegär, habegär och avundsjuka. 

"Det är inte hur man har det, utan hur man tar det" sa min vän Anna. Shit happens, livet drabbar oss. Frågan är hur jag hanterar det som drabbar mig. Om jag reagerar känslomässigt eller agerar förnuftsmässigt. Min tro på en kraft som är större än mig ger mig ro mitt i stormen. Fyller på med kraft när min egen kraft är slut. 

Vad gör då Gud i allt detta, om man nu tror på honom? Visst finns det mirakel och övernaturliga skeenden, visst finns det oförklarliga händelser och oväntade favörer. För vad eller vem är Gud? En gubbe på ett moln som håller människorna i snören som marionetter, eller en kraft som är större än den kraft jag har i mig själv? 

Musikalen Kristina från Duvemåla har en sång som beskriver just detta, "Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute, friden i själen, ja, vem skulle skänka mig den? Du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dej..." Ingen kan leda Gud i bevis men en känsla är inte desto mindre sann för det. Kärlek kan inte heller bevisas, den kan bara upplevas.

Nej, livet är inte rättvist. Livet är hårt, grymt, smutsigt och eländigt. Och samtigt så vackert och ömsint, fantastiskt och faschinerande. Motsatserna balanserar varann i livets stora vågskålar. Om människorna valde det goda när så är möjligt då vore världens orättvisor lättare att uthärda. Livet är inte rättvist, men ändå alltid värt att leva!

H.D.S.L

Se faran i vitögat

Jag gillar inte vatten. Sedan jag var liten har jag haft en skräck för vatten, och jag var 11 innan jag lärde mej simma. Jag undviker bryggor, broar och båtar. Ibland försöker jag utmana mig själv och utsätta mig för skrämmande situationer som har med vatten att göra. Sakta, sakta känner jag att paniken släpper och rösten i mitt huvud som skriker "fly!" blir allt mer tystlåten och mindre skräckslagen.

Nu har jag firat midsommar med att verkligen utsätta mig för skrämmande miljöer. "Face your fears" säger man. "Se faran i vitögat". Det började med en båtfärd från Gränsö kanal ut till en ö i Västerviks skärgård. En kvarts resa på en båt över saltstänkta böljor. Viss trygghet var det då skärgården är tät och jag såg hela tiden någon typ av land så att om båten skulle sjukna kunde jag simma i trygghet utan större svårigheter.

Sedan landsteg vi på en ö. En ö ligger mitt ute i havet. En ö är omgiven av vatten. En ö kan man komma runt men inte ifrån utan båt. En ö är det ultimata straffet för en vattenrädd. Men efter något dygn kunde jag faktiskt glömma bort att jag var på en ö. Då kom nästa test. Vi skulle bo i båthuset. Ett båthus ligger på vattnet. Ett båthus har inget golv - där flyter istället havet in. Sovkojen i båthuset hade förståss golv men under golvet flyter vatten... Där är inte någon fast grund.

När en båt körde förbi hörde man svallvågorna klucka under golvet. Att gå på vatten är ju ett under, men att sova på vatten var helt otroligt. Vart jag än såg, såg jag vatten. Hörde vatten. Kände doften av hav. Men vet ni, rädslan började släppa taget! Enda gången jag fick fullständig panik var på kvällen när jag skulle gå in och sova i kojen i båthuset. Det hade hunnit bli mörkt men inga lampor var tända. Vattet låg där kallt och mörkt och jag hade bara en brits att gå på utmed väggen.

Nej, jag klarade inte av det. Skräcken blev för stor. Jag stod som förstenad i änden av båthuset och vågade inte gå in i min koj. Försökte få min hjärna att tänka rationellt. Finns det lyse här? Jo där, precis bakom mig. En strömbrytare. Finns det förresten elhär inne? Jag slog på strömbrytaren. Genast flödade ljuset ut ur de starka lysrören i taket. 

Jag kom på att jag glömt att andas på typ tio minuter.. Jag drog ett djupt andetag och med smygande steg strök jag utmed väggen de tiotal stegen in till vår sovkoj. Stängde dörren och andades ut. Framför fotändan på sängen var ett stort fönster från golv till tak. Med utsikt över havet. Oh shit! Mer vatten! Vatten överallt! Ja visst ja - det är ju en ö, en ö är omgiven av vatten...

När man tog en promenad in över ön så slapp man se vattnet ett tag. Lövträdens skira grönska påminde om midsommartiden och fåglarna sjöng för full hals. Svalorna häckade och hägern stod på spaning i viken. Ett par tranor flög iväg när jag kom för nära. - Visst är det vackert här! Utropade öborna och alla de tillresta midsommargästerna. Jo verkligen, svarade jag. Om man bortser från vattnet... 

H.D.S.L.

Klippa navelsträngen

"Mötas - skiljas är livets gång, skiljas - mötas är hoppets sång"

Idag har jag vinkat av min dotter på tågstationen i Malmö för vidare färd mot Köpenhamn och sen flyg till London. I fredags tog hon studenten och nästa vecka börjar hon sitt jobb som nanny. Jag är så glad och tacksam att hon lyckats bra i skolan, har en plan med sin framtid och en målmedvetenhet som tar henne framåt.

Självklart var det jättesvårt och känslosamt att säga hej då, jag kan ännu inte fatta att jag inte har henne kvar här hemma hos mej. Men när jag kom hem så var hennes rum tomt och alla saker som hon inte tog med sig nu ligger nedpackat i flyttlådor. Hon har rest, och det återstår att se när hon kommer hem igen.

Mammas lilla flicka har gett sig ut i världen och jag var tvungen att klippa den mentala navelsträngen. Hjärtat blöder av det såret, samtidigt som jag är mäkta stolt över henne och säker på att hon klarar sig bra. Hon står på egna ben och jag har gjort allt jag kan för att förbereda henne för vuxenvärlden. Nu lämnar hon skolans värld, släkt och vänner för att kasta sig ut på äventyr. Jag är övertygad om att hon kommer ha en fantastisk tid, träffa många trevliga människor och lära sig massor om livet, människor och andra kulturer.

Som tur är har jag ännu min son som bor hemma, så helt tomt blir det ju inte - än. Men det är ju bara en tidsfråga innan även han ger sig av ut i världen och än en gång får jag släppa ut en unge ur redet. Just denna veckan är han faktiskt iväg, så det är helt tomt här hemma. Men det kan ju också ha sina fördelar.

Jag bestämmer själv över fjärrkontrollen till tv:n, jag kan spela min musik hur högt jag vill, jag kan gå på toa med öppen dörr, jag äter bara det jag själv gillar och på de tider jag själv är hungrig. Lite som när man hade Föräldra-Fritt som tonåring - men nu istället barnfritt! Det är nog inte så dumt ändå att barnen blir vuxna och söker sig ut. Det är nog precis som det ska vara!

Under veckan som gick har jag även hunnit med att fylla 50. Kvällen firades på tu man hand med hjärtevännen och sen blev det lite gemensamt firande i samband med studentfesten i fredags. Så nu är jag mellan 50-60 och det är också precis som det ska vara. Jag känner mej i fas med livet och detta året är ju förutbestämt att vara mitt jubelår!

H.D.S.L.

Ditt livspussel

Man pratar om att man försöker få livspusslet att gå ihop. Att få logistiken att stämma, alla aktiviteter och intressen ska tillvaratas, familjemedlemmarna ska alla få sitt. Allt detta skapar en stress och ett missnöje, men vet du vad - man kommer aldrig att få ihop livspusslet! Och ju förr man inser det, ju bättre kommer man att må.

Enda sättet att få ihop ditt livspussel är att leva ensam och isolerad resten av ditt liv. Då möjligtvis kan du få ihop ditt pussel och bygga en bild som går ihop. Men om du lever tillsammans med en eller flera personer, har ett jobb eller skola att gå till, har släkt och vänner du umgås med, så har varje person du umgås med sitt livspussel.

Jag har mitt, mina två barn har sina och min hjärtevän har sitt. Tillsammans har vi fyra pussel. Olika många bitar kanske, dessutom fattas det bitar i barnens pussel. Tänk dig att vi blandar ihop dessa fyra pussel i en hög och försöker bygga ihop en enda bild av detta. Tror du att det funkar? Självklart inte. 

Du kommer aldrig lyckas få ihop livspusslet, du kommer aldrig att få det perfekta livet i total harmoni och jämvikt. Det tror jag nog också att de flesta av oss inser. Men varför fortsätter vi då jaga efter det? Vad är det som driver oss att tro att om vi bara får ihop våra pussel så kommer vi bli lyckliga? Kan livet sorteras som i cellerna på ett excelark?

Jag har slutat försöka få livet att funka perfekt. Det kommer alltid att uppstå oväntade situationer, oplanerade händelser kommer att dyka upp. Ska allt sådant bara bli ett stressmoment i mitt liv eller kan jag lära mig att leva mer i nuet? Ta vara på idag, glädjas åt det som blev bra, inte gräma mig över det som blev fel eller det jag inte hann med, släppa prestationsångesten.

"Gör det som är viktigt, inte det som är bråttom" är ett talesätt som sätter huvudet på spiken. Det finns så mycket måsten, bråttom - bråttom... Du måste, du borde, du skulle... Men vad är egentligen viktigt? Ja, det är inte pengar och prylar. Det är människor och relationer. När livet blir tungt och svårt så hjälper det inte med pengar på banken eller en Porshe i garaget. Då behövs goda vänner, kärlek och omsorg. 

Livet är en berg- och dalbana, upp och ner, hit och dit. Ibland blir man illamående, ibland hisnande glad. Men försök njuta av färden, spänn fast bältet och häng med! Välj glädjen, välj med hjärtat och magen men lyssna också på hjärnans logik. Var inte dumdristig men inte heller feg. Man ångrar mer det man inte gjorde än det man gjorde som inte blev så bra. 

Snart blir jag 50, går in i andra halvlek. Går in i övre medelåldern, blir tant, blir mogen och förhoppningsvis hyfsat klok och erfaren. Jag har lärt mig mycket på mina första 50 år, jag hoppas jag slipper göra om alltför många misstag igen. Att ge sig hän åt en ny kärlek är en stor risk. Kommer det hålla? Är han seriös? Kommer han att lämna mig? Men efter ett tag behövde jag bestämma mig. Våga ge mig hän, släppa alla försiktighetsåtgärder, hoppa utan fallskärm, lita på mina känslor. Jag bestämde mig. Jag vill hellre ha älskat helhjärtat än aldrig ha älskat alls.

H.D.S.L.

Efter regn kommer solsken

Den senaste tiden har vi verkligen haft alla sorters väder, ibland på samma dag. Sol, regn, blåst, hagel och vårvindar har kämpat om herraväldet över luftrymden. Än har ingen vunnit men om årstiderna ska vidmakthållas så kommer solen och värmen att segra till slut.

I morgon är det 1 juni men jag har fortfarande vantarna på mig ute. Kylan är påträngande samtidigt som vi hör om värmebölja i mellanöstern på över 45 grader. Årets vårväder har verkligen inte hört talas om det svenska ordet lagom. Ändå har naturen klätt sig i frodigaste grönt och luften fylls av doften från hägg, syrén och konvalj. Det är så vackert nu!

Naturen har en ständig strävan efter jämvikt. Det är därför högtryck och lågtryck ständigt jagar varann över jorden och summan av de två är alltid konstant. Om man bygger upp en hög i sanden kommer vinden och jämnar den med marken, om du gräver en grop på stranden kommer vattnet att jämna ut den igen. Naturen vill ha jämvikt. Balans. Men det betyder inte slätstruket och likriktat.

Livet har toppar och dalar, medgång och motgång, glädje och sorg. För att verkligen känna att vi lever behöver vi lite av varje. Det är genom att härda ut i stormen som du kan njuta till fullo på en rofylld plats. Genom svårigheter blir du lite klokare och lite ödmjukare. Efter kamp kommer vila. Efter regn kommer solsken.

Att älska varann i nöd och lust är inte bara en fras på ett bröllop. Det är att bära varann genom svårigheterna. Det är att visa ömsesidig respekt och låta kärleken växa och utvecklas. Man måste båda vilja jobba på relationen, båda måste vilja möta både nöden och lusten hos den andre. Då utvecklas tvåsamheten till något vackert, balanserat, ljuvligt och oemotståndligt.

Men absolut inte lamt och tamt. Inte oföretagsamt eller undfallande. Kärlek tål diskussioner. Kärlek tål två individers olika åsikter utan att behöva förtrycka eller förhäva sig. Kärlek ger mitt hjärta jämvikt. Finns det sorg kommer kärleken med glädje, finns det svårigheter kommer kärleken med tröst. På väg upp och ner på gungbrädan möter jag hela tiden balans. Men det är gungandet som får det att kittla i magen.

H.D.S.L.

Gamla och nya traditioner

När man lever med en person i många år och dessutom har barn tillsammans, formas olika traditioner vid årets olika högtider. Födelsedagar och andra årsdagar, påsk, midsommar, jul och andra helgdagar. Släkterna vävs samman och man firar de olika högtiderna tillsammans, ofta samma år efter år. Det skapar trygghet, gemenskap och stabilitet.

När familjen splittras, i mitt fall en skilsmässa, men det kan vara ett dödsfall eller att barnen flyttar hemifrån, måste man omvärdera de gamla traditionerna. Man kan inte längre göra som man alltid har gjort, utan måste tänka om, skapa nya traditioner, kanske med nya människor.

Släkterna förändras ju också naturligt över åren, barnen växer upp, får en partner som har sin släkt, skaffar barn och släkten växer och utvecklas. De gamla blir äldre och går bort. Ett flertal gånger i livet måste de flesta omvärdera de gamla traditionerna. Inget konstigt ned det, även om det kan kännas lite jobbigt och sorgligt.

Det första året efter min skilsmässa var det mycket som ställdes på ända. Inget blev riktigt som förut, även om jag hade kvar både barnen och släkten i mitt liv. Jul hade vi alltid firat med min släkt men första året kändes det bra att göra något helt annat, bryta mönstret. Året därpå firade barnen jul med sin pappa och jag fick fira min första jul utan dom. Det var jobbigt, men samtidigt inser man att det kommer inte alltid vara jag och barnen. Jag måste hitta nya traditioner själv.

Det är fortfarande vacklande med alla högtider, man får ta ett år i taget och vissa datum känns lite jobbiga att påminnas om. I år ställs mycket på ända, dottern tar studenten och flyttar till England, sonen planerar studier utomlands nästa år, jag har en ny man i mitt liv. Många förändringar vid årets högtider. 

Men som man säger: "Så består dessa tre - tro, hopp och kärlek, men störst av allt är kärleken". Jag är lyckligt lottad med så mycket kärlek i mitt liv. Mina barn, min hjärtevän, min släkt och alla fina vänner. Då spelar det ingen roll hur midsommar, jul eller nyår ser ut. Gamla bitterljuva minnen får blekna och  lämna plats till nya upplevelser tillsammans med mannen i mitt liv. För detta år är förutbestämt att vara ett jubelår!

H.D.S.L.

En springande tjej

Mitt i semestern förra året började jag springa - ja, eller jogga, för fort går det inte. Efter bara två gånger klarade jag springa 5 km efter att ha startat från noll, och det höll jag på med tre gånger i veckan fram till vintern. Sen blev det två gånger i veckan och det försöker jag hålla. Ibland blir det bara en men då blir det ett extra pass på gymet istället. Så länge jag mår bra och håller vikten kan jag hoppa över ett träningspass utan att känna mej lat. Ibland är det viktigare saker i livet som behöver prioriteras.

Men under tiden jag gick ner i vikt var träningen mitt första prio efter jobbet och det var nödvändigt att vara 100% överlåten min dröm om att få bort min övervikt. Jag hade delmål på olika siffror på vågen och varje delmål firade jag genom att belöna mig med något nytt klädesplagg. För klädstorleken varierade hela tiden så att jag till slut inte visste vad jag hade för storlek! Jag gick från storlek 48 till 38, från XL till S/M.

Jag har jobbat bort 30 kilo och måste erkänna att jag är stolt över det. För ett jobb är det, det krävs kunskap, fokus, målmedvetenhet och envishet för att nå målet. Jag har lagt om mina kostvanor och hittat en balans som fungerar. Jag följer ingen diet eller kur, ingen specialkost utan sunt förnuft och en gnutta näringslära. Den gamla hederliga tallriksmodellen funkar utmärkt bara tallriken inte är för stor! Det handlar om proportioner...

Jag följer en grupp på Facebook som heter Springande Tjejer och det är så intressant att läsa om alla olika tjejer, kvinnor och tanter som springer olika mycket och olika långt. Det väckte tanken i mig att jag skulle kunna springa längre än mina standard 5 km. I vanliga fall när jag sprungit min runda är jag helt slut när jag kommer fram, men så sprang jag en halv kilometer till och jag orkade! 

Så skulle jag ta en tur i fredags på lite nya vägar. Kände att det drog iväg lite och blev långt men jag höll ett lite lägre tempo än vanligt och jag tog mig tillbaks hem utan att sluta springa. När jag kollade hade jag sprungit nästan 7km! Så nu är min dröm att så småningom klara att springa en mil. Jag har ingen plan för det men det vore ju häftigt om jag kunde klara det vid min springande ettårsdag den 13 juli. 

Idag mår jag bra, jag är stark och sund och kliniskt bevisat frisk efter en stor hälsokontroll på vårdcentralen inför min övergång till andra halvlek inom kort. Ja, 50-årsdagen alltså. Jag har funnit en balans i livet mellan kost och motion. Det handlar om plus och minus. Det jag äter upp måste jag göra åt, annars går jag upp i vikt. Om jag förbrukar mer än vad jag stoppar i mig går jag ner i vikt, enkel matematik som dock kräver lite näringslära och koll på kalorierna.

Lifesum är en bra app som hjälper mig summera kost och motion och omvandla det till siffror i ett cirkeldiagram. Jag matar in mina uppgifter om kön, ålder, vikt, längd, typ av arbete och vad jag har för målvikt så räknar den ut hur jag kan nå den. Den gav mig stor insikt i vad som var bra och dåligt att äta, jag trodde jag hade koll men det hade jag inte alltid. Nu är jag mer generell och undviker främst vitt socker och vitt mjöl. Då blir det per automatik en hel del saker som försvinner från menyn. Men med plus-minus-tänkandet kan jag dra ner på lunchen för att kunna gå på fest på kvällen till exempel.

Jag kan äta allt men inte alltid, jag tar nästan aldrig om, jag äter frukost, lunch och middag men nästan aldrig mellanmål eller frukt. Mörk choklad är okej som godis och det vill man inte ens ha i mängder. Sockerfri dricka, låg fetthalt på mejeriprodukter. Det funkar för mig i alla fall, men vi är individer och våra kroppar reagerar olika på olika livsmedel. Man får helt enkelt prova sig fram! Jag hittade min väg, min metod och den ska kunna hålla livet ut!

H.D.S.L.

Hjärtats röst

Ju längre ifrån man kommer ett dåligt liv, ju svårare blir det att förstå hur man kunde acceptera att leva det livet. Men vi människor är oerhört anpassningsbara och vi vänjer oss vid de flesta omständigheter, även om det inte är bra för oss. Livets omständigheter drabbar oss och vi anpassar oss. Det är väl mänsklighetens sätt att överleva.

Att leva ett liv som sakta men säkert bryter ner mig sker gradvis och långsamt. Jag väljer att inte lyssna till det som mitt hjärta försöker viska till mig är fel. Jag väljer att tro och hoppas på att allt ska vända och bli bättre av sig själv. Till slut har jag förträngt allt som var jag och jag blir en skugga av mig själv. Likgiltigheten tar över och allt blir blekt och grått. Inget spelar längre någon roll.

Man gör felaktiga val för att man är inte var rädd om sig själv. Till slut lever jag ett liv som gör mig själv illa och jag ser ingen väg därifrån. Men till slut blir smärtan att leva större än rädslan att bryta sig fri och jag vänder mig bort från det gamla och börjar se framåt mot en ny början. Allt eftersom tiden går blir jag långsamt starkare på insidan, börjar lyssna till mitt hjärtas röst och vågar tro på en framtid.

Att skiljas är ingen enkel lösning för någon, varken för parterna, barnen eller släkten. Det är den sista utvägen på en tvåsamhet som slutat fungera för länge sedan. För min egen del funderade jag i 6 år innan jag bestämde mig. Året före skilsmässan var minst lika jobbigt som året efter. Att bestämma sig var svårt och att genomföra det var lika tufft. 

Sen tog det ytterligare ett år innan jag hittade tillbaks till mig själv och jag mådde bra igen. Men även om jag vågade tro på en framtid så var mitt mål mest att leva stilla och lugnt, i trygghet med mina barn. Så har det blivit och att jag skulle möta kärleken var oväntat. Men inte desto mindre fantastiskt! Att möta någon på samma våglängd, som behandlar mej med ömhet och respekt, det är sällsamt vackert. 

Jag känner att jag återfått mitt värde som människa och kvinna, jag börjar återvinna min självkänsla och lär känna mig själv på nytt. Jag utforskar vad jag vill, vad jag gillar och vad jag känner. Jag har någon att prata med och uppleva livet med på nytt. Jag älskar och blir älskad, jag skrattar och gråter, jag är djupsinnig och busig, jag sörjer det gamla och roar mig med det nya. 

Livet är fortfarande inte spikrakt uppåt, det gamla gör sig påmint ibland. Men jag blir allt starkare att tackla det och det är mycket tack vare min hjärtevän vid min sida. Jag behöver stöd och hjälp att våga vara mig själv, allt som jag förträngt så länge. Det gamla bleknar bort allt mer och får mindre och mindre inflytande på mitt liv. Jag kan ibland sörja det gamla men det är ju inte konstruktivt. Istället vill jag glädjas åt allt det fina jag har i mitt liv nu. Det bygger upp mig och gör mitt hjärtas röst stark.

H.D.S.L.