Nytt år med nya möjligheter

Så var det då dags att summera 2014 och börja drömma om 2015. Det har varit ett händelserikt år med fokus på min hälsa och välbefinnande. Jag mår bättre än på mycket länge, känner mej frisk och stark, i harmoni och redo för ett nytt spännande år. Jag har bearbetat det förflutna och ser fram emot positiva förändringar under året som kommer.

Mitt måtto för 2014 var "pay back time", inte för att ge igen utan mer återta det jag förlorat, lite revansch på livet, kan man säga. Det har verkligen gått i uppfyllelse och mitt nya ord för 2015 är något som poppat upp i mitt inre och inte släppt taget. Det är ett bibliskt uttryck som lyder: "Jubelår". 

Jag visste lite luddigt att det hade något med att göra med gamla testamentet och arvsrätter och egendomar att göra. När jag slog upp stället i bibeln inleddes kapitlet med detta:  "Ni skall helga det femtionde året och utropa frihet i landet för alla dess invånare. Det skall vara ett jubelår för er." Intressant. Spännande! Lite märkligt. 

För nästa år fyller jag 50. Klart jag vill att det ska vara ett jubelår! Jag vill att roliga saker ska hända, spännande saker, trevliga saker, och kanske får jag veta vem som är mannen i mitt liv! Friheten har jag nu, fri att göra vad jag vill med vem jag vill. Fri att bestämma själv över mitt liv och min tillvaro. Fri att välja det goda som kommer i min väg.

Jag har ingen färdig plan. Jag har inte alla svar. Men jag har en go' magkänsla. Jag tror verkligen att 2015 kommer bli ett jubelår för mej. Bra saker kommer hända. Bra människor kommer finnas i mitt liv. Jag kommer fatta bra beslut, göra bra val och mitt liv kommer att köra in på rätt spår. Nej jag tror inte att allt kommer lösa sig men jag hoppas att jag kommer att se en ännu ljusare framtid ta form framför mig.

Jubelår. Ja jag vill jubla. Det var längesen. Jag vill att mitt liv ska fyllas med jubel, med kärlek och med harmoni. Jag vill ha människor i min närhet som tycker om mej, uppskattar mej för den jag är och det jag gör och accepterar mina fel och brister. Som inte förnedrar mej eller klankar ner på mej. Som istället jublar med mig, gläds med mig och gör mig glad. Människor som tar fram det bästa i mig och lockar fram goda sidor i mig som jag inte ens visste jag hade.

Jag ser fram emot 2015 med stor tillförsikt. Jag tror att de svåra åren ligger bakom och att mitt femtionde år ska få bli ett jubelår. Jag hoppas att allt kommer bli bättre och bättre, jag hoppas att min framtid ska bli klarare, att jag ska få se vart jag är på väg och jag längtar efter någon att dela livet med. Jag hoppas kunna se vem som är rätt för mig. Jag hoppas att 2015 ska vara fyllt av kärlek, kyssar, skratt och glädje!

Hej Då Så Länge och Gott Nytt År!

Om grymhet och nåd

Nu är det bara några dagar kvar till jul och jag har nyss kommit hem från en julkonsert i en kyrka i närheten. Julmusik är viktigt för mig och jag har drygt tio olika spellistor på Spotify med olika typer av julmusik. Sjunger med i allt så nu går jag ungarna på nerverna! Haha!

Jag är ingen hysterisk julfixare, jag pysslar med sådant jag tycker är roligt och ger mig själv inga krav på att ha kliniskt välstädat i varje vrå precis före den 23/12, jag är ledig ända fram till den 7 januari så jag har gott om tid att städa. Jag gör julgodis, granen ska förståss upp, krubban och kyrkan ska ställas fram tillsammans med annat pynt som bildar en liten julby.

Förra julen var barnen hos sin pappa över jul, men i år är dom hemma med mig. Så julen firas traditionsenligt med släktingar. Detta är min tredje jul i Värnamo och på ett sätt känns det som evigheter sedan som jag flyttade hit. Det beror väl på att det har varit en otroligt händelserik tid, så mycket har förändrats i mitt liv och jag är nog på många sätt en ny människa.

Många svårigheter och tråkigheter har jag fått gå igenom, och ibland kan man känna att jag inte har förtjänat allt jobbigt som hänt. Men livet är ju inte rättvist, eller hur. Jag har ju också haft mycket roligt och varit med om många trevliga händelser, träffat trevliga människor som har varit snälla och hjälpsamma. Jag har fått beröm och uppmuntran och min självkänsla börjar byggas upp igen. 

Så summan av livet blir ett ordstäv på engelska: "We don't deserve the cruelty and we don't deserve the grace". Vi förtjänar inte grymhet och vi förtjänar inte nåden. Men oväntade saker händer oss alla, ibland gott, ibland ont. Det är väl mixen som utgör livet, och jag har slutat fundera över meningen i meningslösheter. Världen är varken rättvis eller logisk. Men tillräckligt spännande och fantastisk för att göra det värt resan!

Plötsligt tar livet en oväntad vändning och man får något helt nytt att ta ställning till eller fundera över. Plötsligt byter tankarna inriktning och jag ser och upplever saker jag inte gjort förut. Plötsligt dyker det upp nya idéer och drömmar i huvudet som poppar upp. Som om själva livet vill säga mej något, få mig att gå vidare, visa mig en ny framtid och ge mej ett nytt hopp.

Snart är året slut och jag funderar på vad mottot för mitt år ska bli. Årets har varit "Pay back time" i meningen att jag har återtagit mitt eget liv, min personlighet och lagt både tid och pengar på mig själv och min utveckling både fysiskt och mentalt. Snart dags för nytt motto och nya mål för 2015. Ska fundera på det över julen, I will be back - be sure!

H.D.S.L.

Det var ju bara en hund...

Den här veckan har jag gjort det som alla hundägare fasar för. Jag har avlivat min bästa vän. Hon hade drabbats av en aggressiv cancer som inte kunde botas. Till våren skulle hon ha fyllt 10 år, och det är en ganska hög ålder för en Riesenschnauzer. Men ändå är man aldrig riktigt redo att acceptera det oundvikliga.

Kanske är det för att jag för en liten stund fick vara Herre över liv och död. Jag var tvungen att säga de ödesdigra orden. Jag bestämde att hon skulle få somna in. Det skär och värker i hjärtat. Fast jag visste att hon var bortom allt hopp, fast jag hörde veterinärens ord "du förstår väl att det är inget vi kan göra". Ändå känner jag mig usel. Jag har dödat min bästa vän.

Jag mötte henne första gången när hon bara var fem veckor gammal. Som ett litet svart nystan kröp hon ihop i mitt knä. Sedan dess har jag älskat detta lakritstroll. På min 40-årsdag hämtade vi hem henne och under hennes livs första biltur kräktes hon i mitt knä, där hon satt. Det gjorde ingenting.

Hon växte upp och blev en stor stilig dam på 32 kilo. Hon var både vek och tuff. Den mest lättlärda hund jag haft - och jag har haft sju. Alltid beredd att försvara mig och alltid villig att lyda mina kommandon. Kärleksfull och tillgiven, matvrak och godistjuv, glad och lugn, alltid pigg på långpromenader och älskade att strosa runt i Apladalen.

Nu är det ingen vilde som möter mej i hallen när jag kommer hem, inga glada tjut och blöta pussar, inget buffande och knuffande, ingen som tigger äppelskruttet, ingen som snarkar och sparkar i min säng. Ingen som värmer mej när jag är kall. Jo visst, jag har den lilla vovven kvar. Men en stor hund tar stor plats och lämnar stort tomrum. 

Tio år är lång tid tillsammans med en fyrbent vän. Dygnet runt, året runt, alltid vid min sida. Tröstar mig när jag gråter, slickar mina tårar, låter mig krama och klappa - det gör oss båda lugna. Det är så fruktansvärt tomt! Hon har betytt så oerhört mycket för mig. Många är de rundor vi gått tillsammans under tystnad, under tårar och under sång. 

Vem ska nu beskydda mig på de sena, mörka promenaderna? Vem ska nu glufsa i sig alla matrester? Vem ska nu hoppa upp på mej, lägga tassarna på mina axlar och kramas? I stunder som dessa är det extra tufft att leva ensam. Ingen partner att dela sorgen med, ingen axel att gråta mot. Sorgen kommer i vågor, vid speciella tillfällen när något påminner om henne. 

Hon kommer kremeras och askan spridas för vinden vid en minneslund i Flattinge för husdjur. Den kan man besöka, sitta i paviljongen och minnas, tända ett ljus, lägga en ros. Nej jag vet, hon var "bara" en hund. Men vad är vi då? Vi är bara människor...

H.D.S.L.

Nya sensationer

Det finns vissa skillnader i att ha en större kropp och en mindre kropp. Förutom klädstorlekar är det annat som också skiljer. När man är tjock så svettas man under brösten och får värmeutslag på insidan av låren. På Liseberg bävar man över om man ska få plats i stolen på åkattraktionen och får man ner bygeln över magen? Man är inte så uthållig i träningen. Man är alltid varm. Nu har jag upplevt nya sensationer med min smalare kropp. Här kommer listan:

Jag fryser. Åh så kallt det är! Förut hade jag en värmande vaddering, nu måste jag klä på mej i lager på lager. Det glömmer jag ibland och jag fryser jämt! Glömmer vantar och extra tröja. Det har jag inte behövt tänka på innan. 

När jag sitter på en hård stol känner jag skelettbenen i baken. Efter en stund blir jag öm. Ny upplevelse för mig som haft en inbyggd sittdyna därbak. Har stolen dessutom ett hårt ryggstöd så skaver det på ryggraden. Istället för att vara inbäddad i mjuka lager så buktar ryggraden ut. Vad är detta? Inte snyggt i alla fall...

När jag bytt om till nattlinne på kvällen och krupit ner i sängen och lagt mig till rätta på sidan, ja då skaver knäskålarna mot varann! What? Hur ska jag nu kunna sova? Det här är det minsann ingen som har berättat för mej!

Kroppen som motvikt stämmer inte heller. När man bär något tungt eller ska balansera något så använder man automatiskt sin kropp som motvikt för att hålla balansen och ta sig fram. Nu stämmer inte min invanda motvikt och jag tappar balansen, snubblar, vinglar och flera gånger har jag faktiskt trillat omkull! Pinsamt!

Men trots dessa nya sensationer känns det bra med min mindre kroppshydda. Jag trivs med mej själv och känner mej faktiskt mer självsäker och skäms inte för mig själv längre, vilket jag kunde göra förut. Men finns det då inga fördelar med att vara stor? Jo, som raggar'n säger: "Tjocke fruntimmer e bra, di värmer på vintern å skugger på sommarn".

Hej Då Så Länge

När poletten ramlar ner

Ibland händer något i en relation och man blir osams. Det händer både mellan älskande och vänner. Oftast kan man reda ut det och gå vidare tillsammans. Att inte alltid komma överens är ju helt naturligt när båda individerna har rätt till sina egna åsikter. 

Men ibland kan man inte allls förstå varann, osämjan breder ut sig som en våt filt över alltsammans, och man måste välja att avsluta relationen. Det är ett av de svåraste besluten i livet som finns. Men för att kunna leva som människa, inte bara existera, så är det ett nödvändigt beslut.

Det kan också vara så att den ena parten inte ser problemen. Den andre vill inte alls förstå varför relationen blivit omöjlig. Då är det ännu tuffare. Plötsligt når man inte fram till varann, orden räcker inte till, det är som om man talar olika språk.

Jag är en tänkare, jag funderar och analyserar. Jag vill veta orsaker och verkan, jag vill ha logiska förklaringar. Om jag blir osams med någon vill jag veta varför och försöka reda ut problemet. Om någon behandlar mig illa så funderar jag på vad jag gjort för fel för att förtjäna en sådan behandling.

Jag har haft relationer som gick snett, men fastän jag förstod att det inte gick att rädda det så funderar jag ändå på varför det blev så. Varför gjorde hen sådär? Varför sa hen det? Jag vill veta bakomliggande orsaker, jag vill förstå personens agerande, jag vill bringa logik i röran.

För ett litet tag sen grubblade jag över en trasig relation från mitt förflutna. Jag funderade på saker som hänt, ord som sagts och så plötsligt ramlade poletten ner! Jag såg sambandet klart och tydligt, att jag inte fattat det förut! Inte så att förklaringen förändrade vår relation, men det hjälpte mig att släppa tankarna på "varför" och för mig blev det lättare att förstå allt tråkigt som hänt.

Min hjärna går ofta och gärna på högvarv. Det kan vara frustrerande ibland att inte kunna stänga av tankarna för ibland blir dom högljudda. Jag sover lite och tänker mycket, tänker på olika scenarier som skulle kunna inträffa så att jag alltid är förberedd på allt. Ändå kan det oförutsedda inträffa. Men det är ju också detta som är så spännande med mänskliga relationer! Det oväntade, överraskande och oplanerade. 

H.D.S.L.

Dela livet med gamla vänner

För ett litet tag sedan var jag på klassträff. Vi tjejer som gått grundskolan tillsammans träffades över en bit mat i vår "hemstad" Gislaved. Trots att vi inte setts på många år, hade tiden ingen betydelse. Vi fann varann direkt och det var längesen jag skrattade så mycket.

Det är något speciellt med vänner som man vuxit upp med, det är så mycket man delar. Man har lärt sig så mycket och upplevt så mycket tillsammans. Vi har delat erfarenheter med varann och varit tillsammans i både glädje och sorg.

Så mycket händer ju från 7-16 år, och de flesta av oss gick även på samma gymnasieskola. Så hela vår uppväxt har vi varit tillsammans, med lärare, klassfester, första kyssen, pojkvänner, vi fick bröst och mens. En innerlig gemenskap som säkert sitter i hela livet.

Sedan har livet dragit ut oss på olika äventyr. Jobb, utbildningar, män och barn. Några hade också samma erfarenhet som jag, skilsmässa eller separation. En av tjejerna sa såhär: "Vid skilsmässan var det som att packa ihop vårt gemensamma liv i en väska, bära upp den på vinden och ställa undan den långt in. Alla de där åren fanns liksom inte längre..."

Håller med precis. Efter skilsmässan tog man alla år och tryckte ner i ett arkiv i de dunkla vråerna av hjärnan. Man ville glömma, det gjorde så ont. Trots att det format mitt liv och min person till den jag är idag, kändes mycket av det som hänt plötsligt så meningslöst. Inte så att det var bortkastat och värdelöst, det var naturligtvis många bra och trevliga stunder också. Men när det tog slut var det svårt att veta hur man skulle förhålla sig till alla minnen.

Det går allt bättre att kunna sortera i arkivet nu. Jag har orkat ta itu med mapparna och filerna i hjärnan, jag inser att alla upplevelser har gjort mig till den jag är nu. Vad jag gör med det är ett rent viljebeslut. Låta sorg och besvikelser ta över eller bli starkare och klokare. Jag tror jag blivit både starkare och klokare, jag har blivit en bättre människa, en lyckligare person, en självsäkrare kvinna. 

Jag har lärt mig att inte vara så hård mot mig själv. Jag fattade beslut då utifrån den kunskap och information jag hade då. Det är lätt att vara efterklok men då dömer jag bara ut mig själv. Jag gjorde så gott jag kunde utifrån den situation jag befann mig i då. Min historia är mitt liv och måste få sätta sina spår. Men det behöver inte forma min framtid.

H.D.S.L. 

Vad driver dig?

Jag ser henne på gymet ibland. Hon är strax över 20 år, smal och inte så lång. Det blonda håret i en hästsvans. Med senaste modellen av träningskläder, ett rosa linne med matchande rosa öronsnäckor till mobilen. Svarta tunna tajts som är så genomskinliga att man tydligt ser att hon har stringtrosor. Hur kan man ens komma på tanken att träna i stringtrosor?

Hon ser sig hela tiden omkring, medan hon står och trampar på en crosstrainer. Liksom lite oroligt och nervöst. Hon rättar till öronsnäckorna med jämna mellanrun, drar lite i sin tröja, ser sig omkring igen. Eftersom hon har valt att stå och träna ute i stora salen, får man anta att hon vill bli sedd. Men hennes kroppsspråk är spänt och nervöst. Det är bara hon och jag där just då, och jag undrar om hon är besviken över det...

Man kan drabbas av olika ätstörningar i samband med att man försöker förändra sin kropp för att man inte är nöjd med den. Anorexi, bulimi och nu det senaste, ortorexi. På Wikipedia står det såhär: 

Ortorexi betecknar en fixering vid en "hälsosam" livsstil, präglad av tex överdriven träning och nyttigt ätande. Ortorexi har likheter med och överlappar till viss del med ätstörningarna, framför allt Anorexia nervosa, men är mera att betrakta som ett överdrivet uttryck för rådande samhälleliga trender och värderingar. En ortorektikers mål är att vara den ultimata hälsosamma människan.

När jag googlade på ortorexi hittade jag en länk till ett test. Där var massor av frågor om hur jag såg på motion, träning, ätande och näring. Räknar du kalorier? (Självklart!) Inkräktar din träning på ditt sociala liv? (Vilket sociala liv?) När jag summerade mina svar fick jag följande resultat: "Om du inte arbetar med kost och motion har du med stor sannolikhet ortorexi". Va? Nä! Det kan inte vara möjligt! Men lever jag i förnekelse över mitt tillstånd eller är jag inne i en fas?

Jag tror det är en fas. För att göra en totalvändning som jag gjort med min vikt, hälsa och livsstil krävs det radikala metoder och benhårt fokus. Man kan inte fortsätta göra som innan men önska sig en förändring. Tanke och handling måste följas åt. Karaktär och beslutsamhet har tagit mig hit där jag är idag. Frisk, stark, hälsosam och 30 kilo lättare. På 10 månader, mindre än ett år. Jag hade inte förväntat mig att det skulle gå så snabbt men att det skulle vara svårt förstod jag.

Jag har inte tillåtit mig att "fuska" eller rättare sagt återgå till de gamla dåliga vanorna med överdrivet ätande. För min nya livsstil är tänkt att fungera resten av livet. Eftersom jag nått min målvikt (och lite till) så har jag minskat ner från 6 träningsdagar i veckan till 4. Kosten är fortsatt hälsosam och så måste det vara om jag ska behålla min nya vikt. 

Att unna mig något innebär inte längre en låda glass eller en pizza, utan en ny tröja, fina underkläder eller kosmetik. Jag är så osvenskt stolt över min prestation att det kanske är irriterande, men jag är så gammal att jag faktiskt inte bryr mig. Jag har valt livet, jag har valt att ta kontroll över mitt liv och hur jag mår, jag har gjort en drastisk helomvändning och jag vill aldrig, ALDRIG, tillbaks igen!

H.D.S.L.

Lite vilsen och villrådig

Just nu är jag i en period när jag känner mig förvirrad. Saker jag trodde, tänkte och kände har inte alltid visat sig vara så som jag trott, tänkt och känt. Besviken kanske, lite ledsen och osäker på mig själv och min väg framåt.

Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vägen framåt och jag vet inte vilka känslor jag ska våga lita på och släppa fram. Jag tar små trevande steg men är det i rätt riktning? Jag blir så villrådig och känner mig vilsen när vägen framåt är höljd i dimma och mitt hjärta är försedd med ljuddämpare.

Försiktig och lite misstänksam möter jag människor, nya som kommer in i mitt liv och gamla som kommer tillbaks. Jag undrar om dom har några baktankar, undrar om dom verkligen menar vad dom säger, och om dom säger vad dom menar. Jag inser att jag är skadad av dåliga erfarenheter, men det är inte så lätt att ta ner garden.

Mötte en gammal bekant som blev helt betagen i mitt nya jag. Han tyckte jag var så vacker och fantastisk och superlativen haglade. Självklart var det smickrande och uppmuntrande, men så började han tala om hur ful och tjock jag var förut och då bara blev jag illa berörd. För den där fula tjocka tjejen är också jag. Det är inte någon som jag var, jag har henne med mig, i mig och jag kände mej plötsligt förolämpad.

Självklart vill jag inte att min framtida eventuella presumtiva pojkvän är likgiltig för hur jag ser ut. Han ska se och uppskatta om jag gjort mig fin och han ska vara stolt över mej om vi går ut. Jag vill att han ska lägga armen om mej och tänka: kolla, den här kvinnan är min, bara min!

En mörk, kall, regnig kväll som denna längtar jag extra mycket efter en mjuk och varm famn att krypa upp i. Jag fryser och för första gången på riktigt känns ensamheten jobbig. Nej jag vet att jag är inte ENSAM, jag har mina barn, min släkt och många vänner. Men ändå... En partner att dela livet med, vardagen, prata och diskutera, pussas och kramas... 

Det finns säkert någon för mig nånstans där ute. Men vem? Och när? Snälla hjärtat, tala om det för mig!

H.D.S.L.

Lyckligare nu...

Jag har fortfarande svårt att se förändringen av min kropp. -29 kilo syns ju uppenbarligen men den bild jag sett i spegeln så många år förut har etsat sig fast på näthinnan. Även att jag ser att siffrorna på vågen har tickat neråt så tycker jag fortfarande att jag är stor. Eftersom jag har svårt att se min förändring i spegeln så jag har börjat ta bilder på mej själv. Kameran ljuger ju aldrig, säger dom, och jag har upptäckt att min bild i spegeln och min bild på ett foto inte ser likadant ut. 

I spegeln har jag tjock mage, fläskiga armar och dallriga lår. På foton ser jag helt okej ut. Jag undrar hur det kommer sig. Har bilderna blivit förvridna? Händer det något mellan kameran och min spegelbild? Blir det liksom förvanskat eller varför ser det bättre ut på bild än i verkligheten? Eller vad är verkligt?

Förra helgen var jag ute med ett gäng på långpromenad med våra hundar. En vän tog ett foto på gruppen längst fram och en av kvinnorna kände jag inte igen. Jag klickade upp bilden och förstorade den. Det var jag. Bakifrån. Jag kände verkligen inte igen mig själv! Jag såg både lång och smal ut. Genast började jag undra vad som var fel med bilden eller kameran...

När jag är ute och går så har jag ofta tänkt att människor tittar på mej och tänker "å så tjock hon är". Den känslan finns kvar och jag funderar en del över hur människor ser på mej och uppfattar mej. När någon säger att dom tycker jag ser bra ut tror jag bara att dom säger det som någon sorts tröst, för jag vet ju hur det är egentligen.

När jag ska köpa nya kläder så är det också lite skumt.. För det första vet jag inte alls vilken storlek jag ska välja och jag kilar ut och in i provrummen med famnen full av olika storlekar. Dagens moderna kläder måste vara tillverkade i något smart stretchmaterial för jag fattar verkligen inte att jag kan komma i en tröja i storlek small. Dom måste töja ut sig när jag tar dem över huvudet...

Jag har ett gott självförtroende för jag vet att jag är arbetsam och lättlärd, jag är tjänstvillig och trofast. Jag vet att jag kan prestera, även under press, och klarar ha många bollar i luften samtidigt. Så är jag fostrad i ett strävsamt industrisamhälle där prestationen hade första plats. Men självkänslan, vem jag är och om jag duger, den känslan brottas jag med.

Så just nu lever jag i en värld som är full av överraskningar och hemligheter. Trevande famlar jag mig i den riktning som jag hoppas är framåt. Jag längtar efter lite stabilitet och förutsägbarhet men det kommer jag kanske inte att få riktigt än. Behöver bli säker på vad jag vill, vem jag är och vad som är rätt för mig. "Jag har fått nog av ensamheten", som Veronica DeMaggio sjunger. Jo så är det nog. Men jag vet i alla fall att mitt livs sång sen skilsmässan är absolut Linnea Henrikssons "Lyckligare nu".

Hej.Då.Så.Länge.

Fobier, tvångstankar och ritualer

De flesta av oss har någon knasig grej som vi alltid gör - eller aldrig gör. Inte som Tourettes syndrom, där man tror att det blir en förfärlig olycka om man inte gör en viss sak på ett visst sätt. Men någon sorts ritual har vi alla på något sätt med något i vardagen. Något som vi tycker är nödvändigt men som andra kanske tycker är lite konstigt. 

Kanske något så vanligt som att borsta tänderna på morgonen och kvällen, men du skulle inte klara av att inte få borsta tänderna. Du kliver mitt på de vita linjerna på övergångsställena eller följer plattläggningens rutor på marken. Du har en viss ordning på hur du sätter dig i bilen, tar på bältet, ställer in backspegeln, trampar ner pedaler, lossar handbromsen och vrider om nyckeln.

Jag har mina ritualer. Små grejor som jag alltid gör eller aldrig gör. Inget knasigt tror jag inte, men lite småsaker som jag alltid följer. Till exempel när jag öppnar ett nytt kaffepaket. Jag häller över pulvret i kaffeburken och sedan stoppar jag ner näsan i det tomma paketet och andas in djupt. Doften av ett nyöppnat kaffepaket är oslagbar! Jag måste lukta och lukta.

Jag måste alltid pilla bort allt det vita på clementiner och apelsiner när jag skalat dom. Det är ett evigt pillande som en del finner irriterande men jag kan inte låta bli. Jag älskar att göra listor och scheman, excel är en tacksam medarbetare. Både jobb och privat, jag gör listor på allt som kan listas, struktureras eller organiseras. Ja, jag är väl inte administratör av en slump...

Jag har till och med gjort en lista på drömmannens önskvärda kvaliteter. Rangordnat förståss med det viktigaste överst. En sjupunkters lista blev det. Om jag tror att drömmannen finns? Nej, men det är ändå bra att veta vad som faktiskt är viktigt innan jag sveps iväg på rosa moln. De punkter som inte uppfylls, hur viktiga är dom? Har han andra kvaliteter som kan kompensera det? 

Kärlek är inte logisk men jag tror att i vuxen ålder kan man styra och kontrollera sina känslor bättre än i ungdomen. Jag kan välja att öppna eller stänga hjärtats dörr och släppa in någon eller inte. Jag kan med vilja inte släppa ut känslor även om dom finns där djupt inne, så djupt att jag kan förneka dom utan svårighet. Men jag undrar om det finns en gräns för hur länge och hur mycket man kan förtränga. Kommer känslorna att dö eller välla ut okontrollerat? Finns det något som inte går att strukturera, förutsäga eller planera? 

H.D.S.L.  

Du är värd att prioriteras

Jag får fortfarande många frågor om hur jag lyckats gå ner i vikt och metoden är ju lika enkel som den är svår. Nyttig mat och mer motion. Inget som innehåller vitt mjöl eller vitt socker. Vanlig mat men med tonvikt på grönsaker. Den klassiska tallriksmodellen funkar (1/2 grönsaker, 1/4 protein (kött, fisk, fågel osv) och 1/4 kolhydrater (potatis, pasta, ris, bulgur osv). Man får plugga på lite på vad livsmedel innehåller näringsmässigt.

Jag behövde lära mig kalorimängderna i vad jag åt, eftersom mitt matintag hade gått överstyr. Det finns smarta appar till telefonen som hjälper till med det, både vad jag äter och vad jag gör åt i form av motion och träning. Jag höll mej på 1000 kalorier per dag, då måste man äta smart för att inte gå hungrig.

Fram tills jag nådde mitt mål på -25 kilo så tränade jag sex dagar och vilade en. Nu har jag två vilodagar och faktiskt ibland tre. Nu försöker jag istället hitta en balans där jag behåller den vikt jag kommit ner till. Det går sådär.. Just nu har jag tappat 3-4 kilo till (pendlar lite) men det har definitivt planat ut nu. Samtidigt som jag bevakar noga att jag inte börjar gå upp igen. Ja, jag väger mej varje dag...

Just nu pågår en 15-minuters utmaning runt om i landet. Devisen är att det räcker med 15 minuters träning per dag för att hålla sig i form. Det är sant, under förutsättning att du redan ÄR i form. Att KOMMA i form krävs minst 1 timmes träning om dagen, 6 dagar i veckan. Bäst är olika sorters träning blandat, både styrka och kondition. 

"Men bättre 15 minuter än inget alls" säger en del då. Men då undrar jag varför du kompromissar med dig själv. Varför är ditt eget välbefinnande inte viktigt? Varför tycker du inte att du är värd att lägga ner tid på? Varför väljer du den enkla vägen framför den rätta vägen? Varför är det så svårt att prioritera sig själv?

Jag har själv varit där. Inte tyckt jag varit viktig, alltid prioriterat andra före mig själv, inte trott att jag kunde klara ta itu med mitt viktproblem efter ett antal misslyckade dieter och kurer. Men för snart ett år sedan satte jag mig ner och funderade på att hitta en livsstil som fungerade för mej och som var hållbar i längden. Som funkar när jag blir bjuden på fest och som funkar jobbdagar och lediga dagar, borta och hemma. 

För mig var det en fråga om att sluta se mat, fika, godis och snacks som en belöning. Att jag kunde unna mig något när jag varit "duktig". Följden är ju att när jag inte varit duktig ska jag "bestraffas" med hälsokost. Nu har jag förstått att det är tvärtom och min kropp blir belönad när jag äter nyttigt och tränar regelbundet. Som min vän Lina sa, "även smala människor tränar". Belöning blir istället att kunna köpa den där snygga kappan eller klänningen som plötsligt sitter snyggt på kroppen! 

Du är värd att må bra! Ta hand om dig själv och sköt om dej på riktigt! 

H.D.S.L.

Mänskliga behov

Jag tror att vi människor består av tre komponenter - kropp, själ och ande. Kroppen är ju självklart bostaden för själen och anden. Anden är själva jaget, min livsenergi. Som alla fysiker vet så kan energi aldrig förstöras, bara omvandlas. 

Själen då? Ja det är mina känslor, hur jag mår, vad jag tycker. Själen är också bron mellan kroppen och anden. Kroppen tar vi hand om eftersom våra primärbehov är mat, sömn, rörelse, bostad, kläder. Maslow beskriver detta i sin behovspyramid:

1. grundläggande behov (ex. mat, kläder, tak över huvudet)

2. behov av trygghet

3. behov av kärlek och gemenskap

4. behov av uppskattning

5. behov av självförverkligande

Själen behöver samspel med andra själar. Det är som en vattenreservoar, den behöver fyllas på med det jag har behov av. Trygghet, kärlek, uppskattning. Sådant behöver jag få för att kunna ge det samma. I god gemenskap fungerar samspelet och man fyller på varandras känsloreservoarer. Men det finns ju också dåliga relationer som dränerar min reservoar och gör mig tom. 

När min reservoar är tom blir mitt känsloliv uttorkat och jag blir likgiltig. När känslorna får respons och jag är älskad och bekräftad, då blir min reservoar fylld och jag känner mig lycklig och sprudlande som en fontän.

I en kärleksrelation är det så viktigt att fylla på varandras känslobehov, att ge själarna näring. Kärlek som aldrig bekräftas kommer att dö. En vattenreservoar som får torka ut blir ju bara öken. De flesta av oss har säkert de grundläggande behoven tillgodosedda. Många av oss är också trygga i vår familj, i vårt hem, på jobbet, bland vännerna. Vi har fred och frid. Kärlek kan man få från många olika håll, föräldrar, barn, vänner, släktingar, husdjur - ja vi kan få kärlek, gemenskap och beröring på olika sätt. 

Men den djupaste känslan är ändå från din partner, i din parrelation. Där behöver du få kärlek, beröring, gemenskap, trygghet och uppskattning. Först då blir du stark nog att veta vem du är, vad du vill och tar steget mot självförverkligande. I en sund relation hjälper man varann och stöttar varann. Du vill se din partner lycklig. Inte konstigt att man längtar efter en sund, äkta kärleksrelation!

H.D.S.L.

Gammal kärlek rostar

Jag växte upp i Gislaved, och flertalet helger i tonåren tillbringades i Gisleparken. Där var kompisarna, killarna, spänningen. Ja det blev ett antal pojkvänner genom åren men ingen kärlek är väl som den första. Jag var 13, han var 15 och hade moped. Men han var ju inte kär i mej, han gillade en annan tjej, men hon gillade inte honom, hon gillade en annan kille... Ja sådär rörigt var det i tonåren och förälskelserna skiftade ibland från dag till dag.

Men den första kärleken... Han var så söt och snäll. Vi dejtade ibland men vi blev aldrig ett par, och i 20-årsåldern skildes våra vägar helt och jag tappade bort vad som hände med honom. En del av mina ex följer jag på Facebook och kan ibland dra en lättnandes suck att det aldrig blev vi, men den där första kärleken... Med jämna mellanrum poppade tanken upp på honom. Vad gör han nu? Är han lycklig? Hur hade det blivit om det blivit vi?

Så här om dagen dök han upp på en bild på Facebook. Det visade sig att han var vän med en vän, ja sådär som det kan slumpa sig på sociala media. Där stod han, och jag kände omedelbart igen honom.  Och jag kunde inte låta bli att skratta. Där stod han, min tonårstids drömprins, den snygge charmige killen som dröjt sig kvar i mitt hjärta som ett bitterljuvt minne. Men nu var han varken snygg eller såg speciellt charmig ut. Han såg ut som en alldaglig medelålders gubbe och jag kände INGENTING. 

När vi var tonåringar dög jag inte som hans flickvän, jag var inte tillräckligt söt. Jag var ju den där snälla, knubbiga tjejen som killar hade som kompis. Nu sitter jag och tittar på hans foto och tänker att så dumma vi var då som dömde ut varann för utseendets skull. Så hårda vi var mot varann. Utseendet förändras hela tiden och en vacker yta betyder inget mot en vacker insida. 

Själv har jag ju lagt ner mycket tid och energi på att forma en bättre kropp och att döma av alla positiva kommentarer jag får, speciellt från män, så ser jag bra ut. Jag vet att jag är vältränad och hyfsat fräsch för att vara på väg mot 50. För första gången i mitt liv känner jag mig nöjd med mig själv. För första gången känns det som om min utsida speglar min insida.

Jag undrar om jag någonsin kommer träffa honom igen. Jag bryr mej faktiskt inte längre. Han är bara ett svagt minne från det förflutna. Men om vi skulle mötas, kan jag se på honom och le mitt vackraste leende, sträcka ut mina armar och säga: Kolla här vad du missat! Kolla vad du dumpade! Who's sorry now!

H.D.S.L.

Besserwisser

Det är intressant med människor som alltid vill berätta hur saker och ting ska göras för att det ska bli på rätt sätt. De som alltid har en stark åsikt och alltid framför dom lika starkt. De som har sig själva som måttstock på världen och har ett omåttligt behov av att tillrättavisa andra.

Det är intressant att lyssna till hur andra anser att jag ska lyckas med mitt liv. Hur jag ska träna, hur jag ska äta, hur jag ska dejta. Oftast tycker dom inte att jag gör rätt. Nähä, sådär kan du inte träna! Du får inte springa så långt, du är ju ändå nybörjare! Du får inte springa hela tiden, du måste gå mellan varje kilometer. Du får inte springa ensam, du behöver träna i grupp. 

Men jag vill inte gå, jag vill springa! Går gör jag ändå, fyra gånger om dagen med hundarna. När jag springer vill jag springa och inte tappa farten, tvärtom så ökar jag farten i nedförsbackarna. Bäst springer jag när jag är arg eller upprörd. Då är väl redan adrenalinpåslaget igång. Sämst springer jag när jag är ledsen. Det har varit en snabb och två långsamma rundor denna veckan.

De som har mest kritik att framföra är de som själva inte tränar speciellt mycket. Dom tycker och tänker och drar fram sina egna dåliga erfarenheter, idrottsskador och misslyckanden. Men jag är ju inte dom. Jag lyssnar på min kropp och jag känner min kropp nu. De som ger bäst feedback är de som själva tränar hårt. De kommer med tips och nya infallsvinklar och utbyter erfarenheter.

Du äter för lite, säger dom. Men förut när jag var jättestor, var det minsann ingen som sa att jag åt för mycket. Vad är det som gör att människor anser sig ha rätt att uttycka sina åsikter nu? Lite gott kan du unna dej, säger dom när jag tackar nej till tårtan. De förstår inte att en matmissbrukare som jag inte tycker att äta sötsaker är att unna mig något. Det är att trilla dit i fällan. Att kunna köpa en klänning i vilken butik som helst och hitta en storlek som passar, det är att unna sig! 

Du måste ut och träffa nya män, dejta och flirta, tycker dom. Gå ut på Harry's eller Gästis, tacka ja till fester och partyn. Öppna mina ögon och se alla möjligheter där ute. Men det här är svårt! Hur ska jag våga? Vill jag ens lära känna någon ny? Jag har ingen lust att prova mig fram. Jag tänker väl för mycket, men jag är mer intresserad av insidan än utsidan. Behöver trygghet, ömhet och romantik. Behöver uppmuntran, kärleksfulla ord och uppskattning. Allt det där som jag saknat så länge. Jag är kanske bara feg, men jag tror fortfarande att om det finns kärlek för mig så kommer den att hitta mej. Jag kanske inte behöver leta? Den kanske finns nära och bara väntar?

H.D.S.L.

Komplett guide för att finna den perfekta partnern

När man är singelpingla så träffar man på ett antal spännande män. Om du letar efter någon, kommer här en generell guide av de olika typer av män man kan träffa på. Du får själv bedöma vad som är bra eller dåligt, vi har ju alla olika tycke och smak. 

Hunken

Han är snygg, ursnygg, men det är han ytterst medveten om också. Jobbar oftast som säljare eller mellanchef. Tränar på gymet och i löpspåret. Magmusklerna är en perfekt tvättbräda. Han charmar dig knäsvag men fladdrar snart iväg till nästa blomma som en vacker och sorglös fjäril.

Naturbarnet

Motsatsen till hunken är naturbarnet. Har ett alldagligt utseende och ett halvtråkigt jobb men han lägger mycket tid och energi där ändå. Han säger vad han tycker och tänker och ber inte om ursäkt för det. Kan upplevas som bufflig men har en oemotståndlig pojkcharm som han är totalt omedveten om.

Bossen

En gentleman i övre medelåldern som är företagsledare. Van att bestämma och driva projekt. Om du blir hans måltavla kommer han att skryta om sina miljoner på banken, visa sina ägodelar och lova dig ett liv i sus och dus. Han är världsvan och helt säker på att få sin vilja igenom.

Blyger

Han har varit singel alltid eller levt i en dysfunktionell relation. Han vågar inte titta på dej när han pratar med dej, väljer hellre att ringa. Ändå kan han inte låta bli att ta kontakt, trots sin blyghet. Ser lika blek och trist ut som han är i sättet. Med honom får du en man som gör allt du säger.

Clownen

Har ett jobb men är sällan där. Skojar och skrattar och försöker charma dig med sina lustigheter. Jättesnäll men inte speciellt smart. Clownen är en täckmantel för hans insida. Är under ytan ganska deppig och dricker ibland lite för mycket i sin ensamhet.   

Hundfångaren

Han är singeln som kommit på att en hund är en jättebra raggningsgrej. Antingen skaffar han en hundvalp eller så håller han sig på platser där man brukar rasta hundar. Tar kontakt med tjejer genom att prata om hunden, hans eller din. Men snart handlar samtalet bara om er.

Falskspelaren

Han är framfusig i sina närmanden, vill träffas omedelbart, men absolut inte visa sig ute på stan med dig. Allt är jättehemligt och snart kryper det fram att han har fru och barn men vill gärna både ha kakan kvar och äta upp den.

Grottmannen

Han jagar och fiskar, plockar bär och svamp. Kan alla fågelarter. Stark som en oxe och kan ibland vara lika trög. Fast i traditionella könsroller och bevakar svartsjukt sin kvinna, liksom alla andra byten som han erövrat.

De karaktärer jag beskriver är inte specifika personer, utan olika särdrag som jag smält samman till olika personligheter. Så vad är viktigt när man väljer partner? Utseende? Rikedom? Charm? Intressen? Trygghet? För jag är ledsen att behöva konstatera det, men det finns ingen som har allt...

H.D.S.L.  

Vinna eller förlora

Det där med att tävla är inte min grej. Jag bryr mig inte om ifall jag vinner eller förlorar, för över tid kan jag bara konstatera att ibland vinner man och ibland förlorar man. Självklart känner man sig mer lyckad och framgångsrik när man vinner, det är ju en bekräftelse på att man gjort något bra.

Men om du förlorar? Har du gjort något dåligt då? Du kan ju faktiskt ha gjort så gott du kunde, presterat ditt allra bästa. Ändå räckte det inte till. Någon annan var bättre, duktigare, smartare. Men du var ju också bra, duktig, smart. Därför är du ingen förlorare även om du inte vinner.

När jag tränar, gör jag det ensam. Har inget behov av att mäta mina prestationer mot andras. Jag springer i min takt och jag lyfter de vikter jag orkar. Jag tävlar i så fall mot mig själv, när jag vill bättra på mina egna prestationer. Men har inga funderingar på att tävla eller träna i grupp.

Det finns de som alltid måste vara störst, bäst och vackrast. Dom måste krossa allt motstånd och om det inte går, så krossar dom motståndaren. Allt för att vinna, oavsett om det är moraliskt rätt eller inte. Det är bara segern som spelar roll, inte hur den vanns.

Men om du nu är den som blir besegrad, är du därmed värdelös? Absolut inte! Kom ihåg att det kommer en ny dag, nya möjligheter, nya chanser, nya vinster och nya förluster. Detta är livet, och det enda som gäller är att aldrig sluta kämpa. Aldrig sluta försöka. Aldrig sluta drömma. Aldrig sluta längta efter ett bättre liv. 

Du är inte besegrad när du förlorar, utan bara när du ger upp. Ge inte upp. I morgon är en ny dag. Vem vet vad som väntar på dig där! Det som verkligen är värt att vinna är kärlek, hopp och tro. Det går inte att köpa för pengar. Kan inte tvingas fram eller köpslå kring. Den som finner kärlek, hopp och tro är den verkliga vinnaren och en sådan vinnare vill även jag vara!

H.D.S.L.

Förlåt...

Tidigt i livet lär vi våra barn att säga förlåt. När dom gjort något dumt så tvingar vi dom att be om förlåtelse. Motvilligt muttrar dom f'låt medan vi bestämt har föst fram dom. Klart det inte blir med övertygelse och självklart blir ordet förlåt missbrukat direkt. 

Vi lär oss att allt dumt vi gjort blir bra igen bara vi säger det magiska ordet förlåt. Men ordet förlåt löser inga problem. Ingenting blir bra av att jag säger förlåt. Ingenting förändras eller blir bättre av att jag bara säger förlåt. 

Det som är viktigt är insikten om mitt fel och känslan av ånger. Att säga förlåt är absolut inte fel, men det måste komma från hjärtat och innebära en vilja till förändring. Det måste vara ett resultat av att jag ångrar mig och vill korrigera mitt misstag. 

Att bara kasta ur sig det lilla ordet förlåt och sedan fortsätta på samma dåliga sätt löser inga problem. Att säga förlåt måste följas av en intention till förändring. Sen kan vi alla göra fel och fel igen. Men att kunna erkänna att man gjort fel är både stort och starkt.

På den andra sidan ligger styrkan i att kunna förlåta. Även om jag vet att den andre har gjort fel så kan jag förlåta ändå. Om man kan inse att alla gör fel och misstag, även jag själv, är det betydligt lättare att mötas som människor. Ja, till och med om den som gjort mig illa inte ber om förlåtelse eller kanske inte ens inser att hen har gjort mig illa, så kan jag ändå välja att förlåta. 

Inte för att slippa bråk eller för att vara snäll mot den andre. Utan faktiskt för min egen skull. För så länge du bär på oförlåtelse och oförsoning i ditt sinne så kommer den som gjort dig illa ha en stor plats i dina tankar. Negativa tankar och obekväma känslor. Släpp dig själv fri och ditt sinne genom att förlåta och släppa taget. Först då blir du fri på riktigt och kan möta framtiden utan negativa tankar från det förflutna.

Personen du väljer att förlåta behöver inte vara medveten om det, hen kanske inte ens lever längre, eller saknar insikt om sitt fel eller förmåga till ånger. Då kan du vara både storsint och ödmjuk och förlåta ändå. En vacker dag är det kanske du som behöver förlåtelse trots att du inte förtjänat det.

H.D.S.L. 

Nu är jag i mål. Och nu då?

Mitt nyårslöfte för 2014 var att till sommaren 2015 ha gått ner 25 kilo. En försiktig målsättning som jag inte var helt säker på att jag skulle klara. Nu åtta månader senare är jag redan framme vid målet. Det har varit en galen resa! Mycket svett och tårar, kamp och beslutsamhet.  Med en självdiciplin som jag inte ens hade en aning om att jag ägde, har jag tagit mig hit.  Jag har en helt ny kropp idag (förutom att skinnet fortfarande är ett par nummer för stort) och jag känner mig frisk och stark som aldrig förr.

 

Men nu då? Känner jag mig nöjd när jag ser mej i spegeln? Näpp… Lite till vill jag nog få bort… Magen, låren, rumpan, överarmarnas undersida… Visst ser jag att jag är mindre och inte minst märker jag det på kläderna, men på något konstigt sätt tycker jag ändå att jag är tjock. Ändå förstår jag rent logiskt att jag inte är det. Jag ser min klädstorlek och jag ser siffrorna på vågen och kan rationellt konstatera att jag är ”normalstor”.  Men ändå är det som om jag ”ser” det jag alltid har sett förut.

 

Egentligen borde nästa fas vara att hitta en livsstil med kost och motion som bibehåller min nya form och storlek. Men istället funderar jag på att ta bort 5 kilo till. Då kanske det blir lite bättre? Då kanske jag ser att jag är smal? Då kanske jag blir snygg? Hur får man skinnet att tajta till sig? Är jag kanske för gammal? Kommer det alltid hänga sådär under armarna?När jag stannar upp min självkritik kan jag fråga mig själv: Kommer jag någonsin att bli nöjd? Blir jag någonsin färdig?

 

Två stora skillnader är det i alla fall i mitt dagliga liv. För det första är det kläderna. Ingenting passar längre. Jag syr in, syr om, byter med vänner, köper lite nytt. Önskar jag kunde ha ett större klädkonto för det är vansinnigt roligt att shoppa nu när allt passar… Hade en period för ca 10 år sedan då jag bantade ner mig med extrema dieter (som naturligtvis inte höll sig länge) och då köpte jag på mig kläder i små storlekar. I min önskan att någon gång kunna ha dem har jag sparat dem i förrådet. Nu kan jag ha dom och i vissa fall är de redan för stora de också…

 

Den andra stora skillnaden är män. Plötsligt får jag en hel del uppmärksamhet från män. Komplimanger från både kända och okända personer om mitt utseende.  Män som SER på mej och ler mot mig. Män som flirtar med mig, som börjar konversera med mig och vill lära känna mig. Visst är det också så att jag är singel, men jag har upplevt en markant förändring i sommar. Men kan det också vara så att jag själv är gladare, mer självsäker och har mer utstrålning?

 

Jag kan bara konstatera att jag är min egen värsta kritiker och kanske blir jag aldrig nöjd. När man är tjock vill man bli smal, när man är blond vill man bli brunett, är man brunett vill man vara blond, är man lockhårig vill man ha rakt hår och vice versa.  Vi jämför oss med varann och tror att det vi inte har är det vi vill ha.  Vi tror att vi blir lyckliga bara om vi får det eller det. Men när vi fått det så dyker det hela tiden upp nya saker som vi vill ha. Att bli nöjd måste bli ett val i livet. Jag väljer att vara nöjd med det jag har istället för att hela tiden längta efter allt som jag inte har.

 

Eller som min pappa brukar säga: Bättre vara rik och frisk än sjuk och fattig… Jovars… men hur många kan välja? Bättre att välja att vara glad för det jag har och nöjd med det jag fått.  Eller som Anonyma Alkoholister uttrycker det i sin Sinnesrobön: ”Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden”.

 

H.D.S.L.

Go' å gla' - kexchokla'

"Du är alltid så glad" säger dom till mej. Allltid ett leende, alltid på gott humör. Till och med min pappa brukar kommentera det emellanåt. Det är då alltid bra med dej, säger han. Ja, ni har rätt. Delvis. Självklart har jag dåliga dagar också. Men jag har som målsättning att inte låta andra drabbas av mitt humör. Om dom inte är orsaken till det förståss...

Men oftast är jag faktiskt glad. Jag tror det kan bero på att glädje finns i två varianter. Yttre glädje och inre glädje. Den yttre kommer och går med vad som händer och sker. Glad över en ny kappa, en solig dag, lön på kontot, lyckad svampjakt... Glädje som snart är förbrukad och borta.

Men den inre glädjen går djupt. Glad att leva, att vara frisk, att ha goda vänner, någon som älskar mig. Den påverkas inte av en regnig dag eller tomt på bankkontot. Den inre glädjen finns alltid där när allt det där yttre försvunnit. Den glädjen vill jag utstråla varje dag, den är mitt livsfundsment.

Varken jag eller min omgivning vinner något på att jag ger utlopp för en dålig dag. Då kan jag hellre gå ut i skogen och gråta och skrika åt träden och mossan. Många gånger har jag vandrat där i min frustration och ilska. För tråkiga saker händer, motgångar möter oss och ibland tycks problemen hopa sig. Men mitt i all olycka kan jag ändå vara lycklig! 

Jag lever. Mitt liv är trots allt värt att leva. Jag har inte gett upp hoppet om att finna lyckan. Jag har ett bra liv, fantastiska underbara barn som är min stolthet, ett bra jobb, en stabil tillvaro, en tro på Gud som ger harmoni och frihet från fruktan. Min livsglädje påverkas inte av yttre omständigheter. 

Sen är det ju faktiskt så att glädjen sprider sig i din omgivning. Om du ler så får du snart ett leende tillbaka från någon. När du är glad är det lättare för andra att känna sin glädje. Min glädje kommer inifrån. Varifrån hittar du din glädje? Är det yttre eller inre glädje? Flyktig eller bestående? Vi har alla något att vara glad för. Se till att hitta det och lev sedan i det varje dag!

H.D.S.L.

Välja att inte välja

Livet består av en mängd val. Varje dag fattar du ett antal beslut, de flesta mindre såsom vilka kläder du ska ha på dej och vad du ska laga för mat. Men dagar kommer då du fattar stora beslut, kanske köper bil eller hus, avslutar eller påbörjar en relation, ändrar din livsstil. Allt handlar om att bestämma sig.

Men ibland kan det vara svårt att välja. Det finns så många alternativ. Du har inte all information, du vet inte hur det blir om du gör ett visst val. Men hur kan man bli säker på att man väljer rätt? Är allt förstört om jag väljer fel? Kommer det en ny chans att välja om, eller är det bara här och nu?

Jag valde att ändra min livsstil vid nyår och satsa på min hälsa och välbefinnande. Jag äter nyttigt och tränar 6 dagar i veckan. Kilona trillar av ett efter ett och nu är jag snart nere i min målvikt. Det har inte varit något lätt val, men som jag mår idag så har det varit värt det. Jag mår så bra, känner mej pigg, stark och mjuk i kroppen. Ibland får man utstå tillfällig smärta för att få det bra sedan.

Nu är det två år sedan jag separerade från min dåvarande man. Två år, men det känns så oerhört avlägset. Så mycket har hänt på dessa två år så det räcker för lång tid framöver. Jobbigt, roligt, svårt, spännande, sorgligt, hysteriskt, dramatiskt, utmanande och utvecklande. Förunderligt att en relation som varat i 25 år bara kan försvinna.

Det som finns kvar är två fina barn, och de är min stolthet och glädje. Om jag nån gång träffar en ny man och han har egna barn, kommer hans barn också att vara viktiga i vår relation. Barnen är ju en del av oss och blir en naturlig del i vårt gemensamma liv. Om jag älskar honom, så älskar jag hans barn för dom är en del av honom. 

Jag funderar en hel del på mitt framtida liv just nu. Barnen växer upp, jag har snart klarat mitt viktmål och funnit en hälsosam livsstil, jag har vänner och fritidsintressen, men saknar kärleken i mitt liv. Det har varit både skönt och nödvändigt att vara ensam, men nu kan jag faktiskt tänka mig tanken att ha en ny relation. Tanken är både spännande och skrämmande. 

Så jag väljer att inte bestämma mej just nu. Det är ju också ett val - att inte välja. Ska sitta och fundera lite till, se vad som kommer i min väg, lyssna till mitt hjärta, fortsätta göra det som är roligt och ger en bra magkänsla. Mer än så kan jag inte göra. Facit finns ju inte för livet.

H.D.S.L.

Kroppskontakt

När man är gravid (nej det är jag inte nu, det var 18 år sen sist...) så är det plötsligt okej för folk att ta på mej. Dom lägger sin hand på gravidmagen, stryker med handen och ställer frågor eller kommenterar tillståndet. Lustigt, plötsligt när man bär en bebis i sin mage så är det okej för vem som helst att röra mej! Min kropp är plötsligt allmän egendom och de vanliga spärrarna om vår privata sfär är som bortblåst.

Samtidigt som man också vänjer sig vid att bli rörd vid och undersökt både här och där under graviditetsmånaderna. Man blir ett objekt, en bärare av något mycket mer intressant än jag - bebisen. Jag har två barn, har haft två normala graviditeter utan komplikationer och lätta förlossningar. Så om du som läser det här är orolig för att föda barn, hör av dej så ska jag berätta hur odramatiskt det kan vara!

Men varför tänker jag på det här nu? Jo, nu när jag tappat 21 kg kan man ju lugnt säga att det syns! Men nu vill folk också ta på mej. Krama mej, stryka mej över armarna, nypa mej i midjan och känna på revbenen... Märklig känsla. Självklart med allehanda vänliga kommentarer att jag ser fin ut och så. Nån tyckte till och med att jag var för smal...  Jag som har 4 kg kvar till min målvikt! Måste fokusera!

Mötte en god vän i sommar som gjort en magsäcksoperation. Hon har gått ner 40 kilo och håller på med träning som jag för att strama upp sig och bli mer tajt i huden, som nu blivit flera nummer för stort. När vi möttes tog hon tag om min midja och konstaterade att jag var fast och fin. Det kändes inte alls konstigt, eftersom jag vet hur hon menar och jag vet att hon vet att det ligger hårt arbete bakom det resultatet.

Mötte en annan god vän lite senare som utropade "vad snygg du är!" Och det är klart man blir glad av att höra det! Kampen mot vågen fortsätter men har bestämt mig för att ha en vilodag i veckan. Har haft lite ont av träningen de senaste dagarna och det är bäst att lyssna på kroppen. Jag fick också tips att följa Paulo Roberto på Instagram @1paolo2 och han hävdar att man ska vila 1-2 dagar/vecka när man tränar hårt för att inte få höga kortisolvärden. 

Mötte några vänner vid lunch här om dagen och plötsligt diskuterar vi träningsformer och löpartekniker! Helt surrealistiskt! Tänk att JAG, klumpiga tjocka passiva jag, plötsligt vet saker om både styrketräning, cardio och löpning! Det hade jag inte kunnat tro för ett år sen. Men jag har verkligen ett nytt liv. Ett sunt liv, ett härligt liv, ett roligt liv. Nu vet jag också mycket bättre vad jag vill ha och vad jag inte vill ha!

H.D.S.L.

Visst gör det ont när knoppar brister

...varför skulle annars våren tveka? Ja, så börjar en dikt av Karin Boije. Samma sak med förändring. Det kan också göra ont. Men ibland är det nödvändigt. Att fatta livsavgörande beslut som påverkar inte bara mig själv utan många människor i min omgivning, är det svåraste man kan göra.

Att skiljas påverkade inte bara mig och min partner, utan barnen, släkten på båda sidor och vännerna. Även om beslutet var nödvändigt och oundvikligt, var det ändå det svåraste jag gjort. Vägen fram till beslutet var en lång och förfärlig väg. Från och med nu skulle livet aldrig mer vara det samma för varken mig eller många andra i min närhet. 

Alla beslut i livet är ju tack och lov inte så dramatiska och svåra. Men all förändring innebär andra människors synpunkter. Inte alla håller med om dina val, även om de flesta av dina vänner säkert hejar på dej. Men andras förändring triggar igång något hos andra som kan skapa olust hos dom. Det kan bero på att de själva någonstans önskar en förändring men de vågar inte ta steget, fatta beslutet. Det skapar frustration över andras förändring.

När jag bestämde mig för att ta tag i mitt viktproblem och börja motionera och äta sunt, fick jag lite olika reaktioner. De flesta hejade på mej och uppmuntrade mej, en del sa i all välmening att inte behövde jag banta, jag var ju så fin som jag var. Andra sa efter ett tag att nu får det väl räcka - jag fick ju inte bli fanatisk... En del blev till och med oroliga över min förändring och ville ha tillbaks mitt gamla jag. När man blir bortbjuden ska det tjatas om mat och att jag äter för lite och en liten kaka skadar minsann inte - något måste man väl unna sig...

Men som jag skrivit om tidigare, en alkoholist kan leva utan sprit men en tjockis kan inte leva utan mat. Men jag kan leva utan förädlat socker och vitt mjöl. Jag måste vara konsekvent för min egen skull, för att bryta dåliga invanda mönster och hitta en sund balans så småningom när jag nått min målvikt. Mål och delmål är viktigt.

En vis kvinna sa till mig att ibland måste man spotta i nävarna och ta i så det smakar skit i munnen för att få till en förändring. Kära du, du har rätt, och denna tanke har många gånger burit mig när min kropp protesterat av träningsvärk och utmattning eller när min mage skrikit av hunger. Förändring är ingen lätt resa men jag kan bara konstatera att det är mödan värt. 

Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka? Visst gör det ont att ändra sitt liv, både psykiskt och fysiskt, men tveka inte! Följ ditt hjärtas röst och lyssna inte på bromsklossarna i din omgivning. Gå din egen väg, finn din sinnesro och harmoni. Allting kommer bli bra till slut, du ska se att allting ordnar sig.

H.D.S.L.

Kärlek och kloaker

Överallt på gator och torg ser man brunnslock. Stora runda i metall, ofta med en bokstav på. A, K eller V. Avlopp, kloak eller vatten. Men när vi var yngre var dom magiska. De stod för avsky, kärlek eller väntan. Ville man att en kille skulle gilla mig, ställde man sig på en K-brunn och tänkte intensivt på Honom. Ville man inte att någon skulle gilla mig, eller om någon var dum, stod man på A-brunnen. Om killen man gillade var upptagen stod man på V-brunnen, helst skulle man sedan hoppa direkt till en K-brunn..

Om det fungerade? Haha, naturligtvis inte! Men man sökte efter svar på hur man kontrollerar det okontrollerbara, såsom andras känslor till exempel. Man ville styra sitt öde själv, man ville få det man ville ha. Hela livet fortsätter man att söka efter svar på livets gåtor, logik i det ologiska och en mening med allt meningslöst.

Jag har aldrig slutat att kolla bokstäverna på brunnslocken, även om jag numera inte bryr mig om att hoppa på K-brunnarna eller undvika A-brunnarna. Det står vad det står och mitt öde ändras inte av en bokstav på brunn, min framtid är nog bättre planerad än så.

Människans natur söker efter svar, mening och logik. De flesta av oss vill också ha kontroll över vår tillvaro och vi vill förstå människorna omkring oss. Vi vill också gärna både kontrollera och förstå både våra egna och andras känslor. Men känslorna bara drabbar oss som en våg eller en vind.

Eller så är känslorna frånvarande. Man önskar att man hade dem men det är tomt och tyst i bröstet. Likgiltighet kanske också är en typ av känsla, men den är inte önskvärd. Vi söker alltid svar, ja eller nej, bra eller dåligt, svart eller vitt. Gråskalan är så svår att förstå och greppa.

En dag gick jag på andra hållet när jag skulle hem, så jag gick över innergården och utmed mitt hus fram till min ingång. Precis innan jag kom fram till min port såg jag ett brunnslock. Det var en K-brunn. Kunde inte låta bli att fnissa. Tänk att här fanns Kärleken precis utanför min dörr i ett par år men jag hade inte sett den! Tänk om det är så i verkligheten också? 

H.D.S.L.

Bryt ihop och gå vidare

"We do what we have to do and break apart later". Läste detta citat någonstans, vem som sa det har jag glömt. Men det blev en sån hög igenkänningsfaktor på det att jag la det på minnet. "Vi gör vad vi måste och bryter ihop senare". Ja, precis så. Som mamma, fru, anställd, barn, vän... Ja i alla relationer kommer det stunder då det är svårt. Situationer när man bara vill ge upp och bryta ihop. Men man biter ihop och kämpar på och rider ut stormen. Sen stänger man in sig eller går ut i skogen och ropar ut sin förtvivlan och frustration.

Detta har verkligen varit mitt mantra under lång tid. När jag väl kommit igenom och fick bryta ihop för två år sen tog det nog ett år innan jag återhämtade mig. Året därpå fick jag sakta återhämta mig, bli stark, bli glad och älska att leva igen. Nu firar jag min andra sommar som ensamstående och nu kan jag ärligt säga att livet är underbart!

Jag har fantastiska vänner som följt mej genom den här tiden. Som lyssnat, stöttat, uppmuntrat och ibland knuffat ut mig i världen igen. Så lätt när man brutit ihop att ligga kvar sönderbruten. Men livet tog inte slut, det bara ändrade riktning. Jag bröt ihop men reste mej igen, och när det brutna läkte blev jag bara ännu starkare. Precis som ett brutet ben i kroppen blir starkare när det växer ihop. 

Min hälsa har också blivit starkare, jag motionerar, promenerar och styrketränar, joggar och konditionstränar. Blir starkare och äter hälsosammare. Jag har verkligen ett helt nytt liv, såhär mitt i livet. Jag önskar att ingen ska behöva gå igenom det jag fått gå igenom, men jag önskar verkligen att alla skulle få må såhär bra som jag gör nu. 

Jag bröt ihop men nu har jag gått vidare. Bygger sakta men säkert upp ett nytt liv. Bit för bit finner jag mig själv och blir alltmer trygg i vem jag är, vad jag vill och vad jag tycker. Jag kan säga på riktigt att jag faktiskt tycker om mej själv, så nu är det väl dags att låta andra tycka om mej också. Först när jag inser att jag är värd att älskas kan det bli en sund relation. Är så rädd att det blir fel igen, att mitt gamla tänkande får mig att göra fel val. Tassar fram på tå, ett steg i taget. Kan inte ha bråttom, kan inte stressa fram något. Är så trött på att bita ihop och kämpa på. Det håller inte i längden. Visst kan livet vara en kamp emellanåt, men det är okej att visa sig sårbar och svag. Jag gör så gott jag kan och det är okej. Jag är okej, och det är du också.

H.D.S.L.

Spring för livet

Jag har börjat jogga. Inte planerat, det bara hände en dag när jag var ute och gick själv utan hundar. Man kommer till ett läge när man inte kan gå fortare, så vill man öka takten måste man ändra taktik och börja springa. 

Jag har aldrig sprungit förut, har alltid varit tjock och klumpig och tänkt att springa är inte något för mej. Om jag någon gång försökte springa så fick jag hjärtklappning och andnöd efter typ tio steg. Efter jag fött barn kändes det som om inälvorna skulle ramla ut om jag sprang... Sen kan man ju inte springa när man har en stor byst som guppar och hoppar...

Men så var jag ute och gick så snabbt jag kunde och så tänkte jag att jag provar några springsteg. Det funkade! Jag fortsatte springa och visst ökade pulsen men den planade snart ut. Jag sprang resten av vägen hem och kunde knappt fatta att jag klarade det! Två kilometer blev det och jag antar att det är alla timmar på crosstrainern som bidragit till att jag kunde.

Efter ett par dagar ville jag försöka igen, på riktigt. Tog på mig träningskläder, sport-bh med extra stöd, mobilhållare på armen och en spellista med hårdrock. Min målsättning var 3 kilometer. Jag började med att gå en halv kilometer och sen började jag jogga. Inget högt tempo men ändå, jag sprang! Hjärtat bultade men jag blev inte utmattad. Jag sprang en halv kilometer, en kilometer, en och en halv...  Vaderna värkte men jag sprang! Två kilometer och nu släppte värken i vaderna och jag uppfylldes av ett rus med endorfiner och adrenalin.

Två och en halv kilometer och nu börjar knäna värka... Jag fortsätter och svettpärlorna i pannan rinner ner i ögonen och svider. Svetten rinner som tårar på mina kinder och snart blandas det med riktiga tårar. Jag är så lycklig! Jag springer! Jag känner att jag får revansch på så mycket. Jag gråter för den knubbiga flickan i skolan som var jag, som alla skrattade åt på gympan, som ingen ville ha i sitt lag. Jag gråter för alla glåpord som kastades, tjockis, fläskberg, grisen, kanonkulan... Jag gråter för alla vuxna som under hela skoltiden såg och hörde men valde att tiga. Jag gråter för tonårstiden när ingen frågade chans för vem vill ha en tjockis? Jag gråter för att jag i så många år valde att tröstäta istället för att ta itu med känslorna.

Jag springer och gråter och ler och passerar både tre och fyra kilometer. Jag känner mig lätt och stark och graciös som en gasell där jag rusar fram i mitt joggingtempo... I solnedgången ser jag min egen skugga - och blixtsnabbt kommer tankarna: Kolla vad det dallrar! Men så fruktansvärt det ser ut! Jag kan aldrig springa där folk kan se mej eller i dagsljus! Men så kopplar mina nya tankar på. Det får dallra och guppa och hoppa bäst det vill. Jag springer ju för att ändra på det! Jag springer för livet! Jag springer för min egen revansch! It is pay back time!

H.D.S.L.

På väg, på okänd väg

Jag har nyss kommit hem från några dagars semester på ostkusten. Har hälsat på släkt och vänner där, strosat runt på okända vägar och tillåtit mig att shoppa lite. Vädret har varit osedvanligt soligt och varmt, vilket har ställt till lite bekymmer för hundarna. Dom lider av värmen och vill bara ha skugga.

För att jag ändå ska få min dagliga dos av motion har jag därför gått själv, utan hundar. Det känns lite ovant att gå ensam, men att få gå i min egen takt utan avbrott har sina fördelar det med. Tror jag ska fortsätta med att ta en egen promenad även i fortsättningen. Märker att hundarna börjar bli slitna av all motion, den ena är för liten och den andra är för gammal.

När jag gick en runda okända vägar i en okänd stad så trodde jag att jag hade koll på riktningen och hur jag skulle kunna ta mig runt och tillbaks till där vi bodde. Riktningen hade jag rätt på, men plötsligt kom jag till en lasthamn som var avspärrad och jag fick inte gå vidare. Min tänkta runda fick ett abrupt slut framför en låst grind. Det var bara att vända och gå tillbaka.

Precis som i livet, eller hur. Man tänker ut en bra plan, en väg man vill gå men så plötsligt uppstår det hinder på vägen och jag kommer inte vidare. Då vill man först bara sätta sig ner och tjura för att man inte fick som man ville. Eller så blir man upprörd, skakar på grinden så det rasslar och skramlar, ropar och för väsen. Eller så böjer man ner sitt huvud, rycker på axlarna, vänder tillbaks samma väg och försöker glömma sin dröm.

Jag ville inte gå samma väg tillbaka. Så jag tog upp min mobil och tryckte fram en karta. Där kunde jag se var jag befann mig och hur jag kunde ta mig vidare lite längre ner. Jag följde kartan och kom rätt till slut utan att behöva gå tillbaks i samma fotspår. Jag önskar att det fanns en karta för mitt liv där jag kunde ta ut riktningen och välja bästa rutt för framtiden. 

Nu finns det inget facit i förväg utan jag måste våga chansa. Våga känna mig fram, våga göra mig sårbar och riskera att gå fel, våga älska och bli älskad, våga njuta av nuet och tillvaron. Jag tänker ofta för mycket och för långt fram, jag måste lära mig att njuta här och nu, inte ta ut en massa i förskott utan glädjas åt det som gör mig glad idag och hoppas på en morgondag där något gör mig glad även då.

HEJ-DÅ-SÅ-LÄNGE (H.D.S.L)

Att välja smärta istället för lidande

Jag läser en bok nu om relationer som i ett kapitel presenterar kognitiv beteendeterapi och willingness. Jag inser att jag tillämpar den tekniken utan att ha vetat om det! Fast inte relationsmässigt utan kroppsmässigt.

Det går ut på att förstå skillnaden mellan tillfällig smärta och livslångt lidande. Smärta och lidande kan te sig lika vid första anblicken och vi gör allt för att undvika dom. Men ibland kan det vara en vinst för oss att utstå smärta för stunden, för att senare slippa livslångt lidande. 

Det är inte lätt att byta livsstil, bostad, matvanor, motion och sitt sociala sammanhang. I början som nyskild ville jag bara vara för mig själv, höll mej undan från folk, orkade inte vara trevlig och social eller svara på alla frågor. En typ av sorgearbete faktiskt, fast det var en relation som dött, inte en person. Så småningom blev längtan efter gemenskap större än lusten att gömma mig och jag gav mig ut i livet igen.

Det kan vara smärtsamt att utsätta sig för nya miljöer, nya kontakter, men det kan vara värt obehaget när man ser den stora vinsten i längden, gemenskap istället för livslång ensamhet och isolering, livslångt lidande. 

För mig i detta skede i livet är det svett, tårar och hunger som är min smärta. För att gå ner i vikt, bli mer vältränad och stark, måste jag utsätta mig för smärta. Jag måste vara villig (willingness) att utstå det och det kan jag vara när jag fokuserar på målet, resultatet. Därför är det viktigt att ha konkreta mål och en klar resultatbild. Jag utstår smärtan för det är enda vägen till mitt önskade mål. Alternativet är att undvika smärtan men det betyder också att jag stannar kvar i mitt nuvarande tillstånd. Jag förblir missnöjd med min kropp och mig själv, isolerar mig och mitt liv blir ett livslångt lidande.

Trots att man vet vad man vill och var man vill komma med sitt liv, så är det ändå svårt att ta smärtan som krävs för förändring. Så lätt att välja den enkla vägen utan smärta, utan att inse att man är på väg mot det stora lidandet istället. För mig så ramlade poletten bara ner en dag och jag fann mitt "varför", min målbild. Då blev jag villig att välja tillfällig smärta istället för livslångt lidande. Då blir priset jag betalar i form av svett, tårar och hunger ett pris som är rimligt att betala för att nå mitt mål.

H.D.S.L.

Frustration formar nya drömmar

"Ligg inte där och svettas!" Skriker jag till osten som jag glömt framme i värmen. Ibland fylls jag av en frustration över hur livet blev eller inte blev och ibland rinner det över. Någonstans måste jag få ut känslorna och jag har ingen att skylla på förutom mig själv. Det är också frustrerande. 

Inte blev livet som jag hade tänkt inte. Jag slänger in osten i kylen med en irriterad knyck och smäller igen dörren. Kärleken kommer och kärleken går och aldrig verkar det vara i fas. Känner mig i otakt. Jag kör ett pass på gymet och går ännu en av alla promenader med hundarna. Bit för bit släpper spänningen och jag tar några djupa andetag i den klorofyllsprängda sommarnattens fuktiga luft. 

Tänk att livet ska behöva vara så svårt! Mitt livs kärlek som tog slut, nya personer som vill bli en del av mitt liv, en del känner jag mer för än andra. Hur kan man välja bort människor som tycker om mej och vill vara med mig? Och det allra svåraste, hur visar jag för nya människor att jag är intresserad av att ha dem i mitt liv? Hur vågar man det?

Det är säkert förmätet att säga att min själ är vacker, men jag vet i alla fall att jag är en godhjärtad människa som vill väl och försöker hjälpa så gott jag bara kan. Jag har alltid känt mig fången i min klumpiga kropp, som om jag är någon helt annan inuti än vad ni andra kan se utanpå. Ett förhållande som jag försöker förändra nu.

Jag går genom stan och känner plötsligt en känsla av tillhörighet. Det är här jag lever och bor, här jobbar jag och här bor några av mina bästa vänner. Här finns mina barn och min kyrka. Jag känner igen många och många känner mej. Människor jag möter ler och säger hej. Någon vill klappa hundarna. Jag hittar på gatorna och känner mig trygg här. 

Jag kommer på mej själv med att nynna på en sång. En sång om att jag är en fri och självständig kvinna. Jag rätar på ryggen och ser rakt fram. Ett litet leende leker på mina läppar och en suddig liten dröm börjar forma sig i mitt inre. Jag behöver ha drömmar, önskningar om framtiden och rent av lite vilda fantasier! Något gott kommer att komma ur allt detta, jag bara vet att jag vet att jag vet det.

H.D.S.L.

Men hur ser jag ut egentligen?

Jag fortsätter mina nya rutiner med mer hälsosam mat, mer motion och träning. Min kropp ändrar form så sakteliga men hjärnan hänger liksom inte med. Jag märker på mina kläder att de blir för stora men i spegeln ser jag en tjock, klumpig och ful kropp. Jag ser allt som är fel och har så svårt att ta in de förändringar som faktiskt äger rum.

Jag kan förstå de som drabbas av anorexia lite mer nu - inte för att jag är i närheten av något sådant - men just det där att man kan inte tolka det man ser i spegeln på ett rätt sätt. Man ser det som var, inte det som är. Jag kan rent logiskt se att siffrorna på vågen tickar neråt, men i spegeln ser jag mina tjocka armar, min feta mage, mina dallriga lår och min dubbelhaka som hänger och slänger. 

Så jag har börjat fotografera mig själv. Jag har alltid avskytt kameran och helst hållit mig bakom den. För på fotografierna ser man precis hur hemskt det är. Hur ful jag är, hur tjock jag är. Alla fel och brister kommer på pränt. Just nu är det inne att ta en selfie, dvs ett självporträtt, och vis upp på sociala media såsom Instagram och Facebook. Jag tar en bild på mej själv och försöker att se på mig lite mer objektivt. Det är faktiskt lättare med en bild än en spegel. För i spegeln granskar man sig uppifrån och ner, en bild kan man mer iaktta. 

Det är svårt att tycka om sig själv när man aldrig i sitt vuxna liv fått höra att man är fin eller söt eller sexig eller snygg. Men nu som hårdtränande singel får jag allt oftare komplimanger för mitt utseende. Till slut måste man fundera på om det faktiskt kan vara så att inte alla ljuger, luras eller driver med mig. Kan det faktiskt vara så att de säger vad de faktiskt tycker? 

Älska din nästa såsom dig själv, är den gyllene regeln. Jag har inga svårigheter med att älska mina medmänniskor (och de flesta av motmänniskorna också) men jag har satt mig själv på undantag. Jag har inte älskat mig själv och inte tagit hänsyn till mina känslor och behov. Jag behöver ha en sund relation till mig själv utan att för den skull hamna i andra diket med egoism och självgodhet. Men att våga hävda att mina känslor och tankar är lika viktiga som någon annans. 

Så jag övar mig att lyssna på mitt inre, tar ännu en selfie och försöker hitta något fint på bilden. Det var drygt ett år sedan som jag började blogga. Just för att jag hade så mycket tankar och känslor som behövde uttryckas och bekräftas - mitt inre ville ut. Jag har i dagsläget haft ca 7500 sidvisningar på bloggen, vilket är helt fantastiskt, ett snitt på 20 om dagen! Jag blir så glad av varje uppmuntan och kommentar av er som läser min blogg för det styrker mig och hjälper mig på min resa att upptäcka mig själv. Jag kan inte säga att jag älskar mig själv, men jag är mer barmhärtig mot mig själv, dömer inte ut mig själv utan kan tycka att jag är nog helt okej ändå!

H.D.S.L.

På köttmarknaden

Nu har jag snart levt som singel i två år. Mycket har varit svårt, men en hel del har också gått lättare än jag trodde. Det som tar emot är just det där ordet "singel". På sätt och vis lever jag mitt liv som innan, tillsammans med barnen och hundarna, min familj. Det är mycket vanlig vardag med hushållsarbete, jobba, äta och sova. Men jag är ju singel...

Så i lördags följde jag med en väninna ut. En del säger köttmarknaden, men så kändes det inte. Vi var på "Gästis" en restaurang i stan som på fredags- och lördagskvällarna blir pub/bar/nattklubb. Där satt jag med en Pepsi Max och tittade mig omkring. Många fina människor, många berusade människor och en del på desperat jakt efter sällskap. 

Jag kände mig fruktansvärt obekväm. Det var första gången på 27 år som jag var ute ensam, som singel. Och ja, det är självklart, det är skillnad på att vara 22 och 49... Jag kände mig ensam och vilse och uttittad och jätte-jätteful! Alla andra tjejer var så söta och fina och självsäkra. Jag kände mig som en elefant i vardagsrummet. Malplacé.

Nej, jag är inte ute på jakt efter en ny partner. Jag har den naiva tron att om kärleken är menad att träffa mig så kommer kärleken att finna mig. Ja, jag har fått några erbjudanden och förslag men har inte varit redo. Tanken på en ny relation har känts skrämmande och främmande. Jag dömer genast ut mig själv och kan inte tro att någon seriöst, på riktigt, skulle kunna vara inresserad av mig.

Samtidigt var det nyttigt för mig att gå ut igen. Visa mig för folk. Utsätta mig för en obekväm situation. Se hur läget är, såhär 27 år senare. Mycket har ju faktiskt inte förändrats, även om personerna är nya. Efter någon timme smög jag mig bort till baren och viskade till bartendern: Går det att ordna en kopp kaffe till mej? Jodå det gick bra, det stod en termos längst bak. 25 spänn för en halvljummen kaffe... Nä, jag klagade inte, det var ju i alla fall kaffe och jag behövde inte vänta alls på att det skulle svalna, vilket annars är fallet för mig.

I morgon fyller jag 49 år men dagen blir väl som vanligt med jobb och hundar och hemmet. Det är ju ingen stor sak att fylla år, det gör ju alla varje år, det liksom bara drabbar oss eller hur! Men det blir ändå för mig en liten stund av eftertanke, hur har mitt år varit och hur önskar jag att mitt kommande år ska se ut? Jag förstår att jag behöver börja drömma, om en framtid, om lycka och om kärlek. "Lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar lyckan får" så slutar en barnabön. Jag vet att Gud älskar mig, men jag vet inte vad som är lycka för mig. Ber att få återkomma i ärendet...

H.D.S.L.

Blixtar och dunder

Ja, jag veeet... Jag är lite galen... Men jag bara älskar åskväder! Blixtar och dunder, regn och storm. Livsfarligt, jo jag vet, men kan inte hjälpa att jag är barnsligt förtjust och fashinerad av åskväder. Just nu sitter jag på min balkong och njuter av ovädret som drar förbi. Regnet doftar underbart och himlen är sådär märkligt mörk. Det började för en stund sedan när jag såg regnbågen och kände i luften att ovädret var på gång. Jag blir genast löjligt lycklig och förväntansfull! 

Kanske är det dramatiken, den stora urladdningen, som gör att jag fashineras. Så vitt jag minns har jag alltid gillat åska, och alltid gått ut så jag kan betrakta skådespelet. Jag har i alla fall inte fört över någon rädsla till mina barn, även om dom inte helt delar min passion för ovädret.

Inte heller någon av mina hundar har varit åskrädd. Det styrker kanske min tes om att ägaren formar sin hund i större utsträckning än vad vi är medvetna om. Om jag signalerar oro, uppfattar min hund det, även om den inte förstår varför. Men de är smarta och kan efter några gånger koppla ihop min oro med det som gör mig orolig. 

Det blir ett sällsamt ljus vid oväder. Mörkt men ljust på något sätt. Lite mystiskt sådär. Gråblått i skyn och asfalten är kolsvart av regnet. Jag är lycklig, på gränsen till euforisk. Hur knäpp är inte jag! Klart att jag kan känna mig hyfsat trygg i min lägenhet, men har aldrig känt rädsla även när jag bodde i huset. Jag minns en gång när jag var på semester med min syster och hennes kille. Vi skulle tälta i Råå, Helsingborg, och på kvällen blev där ett våldsamt åskväder över havet och blixtarna satte hela himlen i brand och klöv skyarna itu igen och igen. Det våldsamma  regnandet tvingade oss att ta skydd i bilen, där vi fick tillbringa natten. På morgonen låg allt och flöt i tältet. Det var mindre mysigt.

Förra helgen var det också ett av de mäktigaste åskvädren jag upplevt. Flera hundra blixtar under loppet av någon timme. Men jag somnade snart om och min hund vaknade inte ens. När jag var barn slog blixten ner i en stor ek på ägorna på en släktings gård. Träflisor stora som vedklabbar flög flera hundra meter av kraften. Så visst förstår jag allvaret och styrkan i detta dramatiska väder. Men det kan inte hjälpas. Jag bara älskar blixtar och dunder! 

Nu har redan ovädret klingat av här ute och skyarna luckras upp. Regnet har upphört men doften hänger kvar i luften. Jag har hängt ut mitt täcke på vädring och jag känner mig i harmoni med livet och mig själv. Nu ska jag ta dagens sista promenad med hundarna och ta några djupa andetag. Jag kommer helt säkert att sova gott i natt!

H.D.S.L.

Det började på Facebook...

I helgen har jag varit i Älmhult. Träffat 80 stycken Dvärgschnauzers med sina mattar/hussar. Det började med en Facebook-grupp som jag hittade av en händelse när jag sökte planlöst på schnauzer. Nån gång om året ordnar Facebook-administratörerna en träff In Real Life. I år var det första gången jag var med på en sådan träff.

Förutom att vi gillar och äger hundar av samma ras, var vi en brokig samling människor från Dalarna i norr till Ystad i söder som tog sig till Älmhult. Visst fanns det de som man trivdes ihop med mer än andra, men alla var snälla, vänliga och trevliga. Gott också att se att människorna var precis de som de utgav sig för att vara på Facebook. Annars hör man ju skräckhistorier om personer som inte alls är de som de utger sig för att vara på sin profil. Men här var alla äkta och ärliga.

Helgen gick ut på gemenskap och vi åt, pratade, promenerade och hade små trevliga aktiviteter. Snyggaste svans korades liksom snabbaste tik och hane samt bäst på att apportera korv. Ja vi är lite nördiga när det gäller våra vovvar - men vad gör det? Vi delar tips och råd, vi uppmuntrar och stöttar varann. Ja, en gemenskap när den är som bäst.

Jag har funnit nya vänner genom denna Facebook-grupp, vänner som är på riktigt. Jag upptäcker också att andra tycker om att vara vän med mig och det stärker min bräckliga självkänsla. Jag är omtyckt och uppskattad, det är en fantastisk gåva att uppleva! Jag bygger sakta men säkert upp mitt liv med saker som jag tycker om, med människor som jag tycker om och med aktiviteter som jag själv väljer.

Nu sitter jag i försommarvärmen på min balkong och har lite musik på i bakgrunden medan jag skriver. Mitt liv har blivit så mycket bättre än jag någonsin kunde föreställa mig för att par år sedan. Mitt liv är mitt, jag väljer, jag tackar ja eller nej, jag känner kärlek och glädje över livet. Jag är tacksam för allt jag har och känner en spänd förväntan på framtiden. Jag bara vet att jag vet att det kommer att bli fantastiskt!

Min nya slogan får bli: I am going from the pit to the palace!

H.D.S.L.

Det finns inga mirakelkurer

Nu har det börjat synas på allvar att min kropp blivit lite smalare och stramat upp sig. 13 kilo mindre sen jul och gymträning i tre månader, tre gånger i veckan, har gett ett synligt resultat. Jag får uppmuntrande kommentarer och det känns roligt, för det är ingen lätt match. Det tar tid, kraft och målmedvetenhet att jobba på vikten. Det krävs uthållighet och karaktär. Därför är det också så lätt att misslyckas.

Jag får ofta också följdfrågan vilken bantningsmetod jag använder. Är det GI? LCHF? 5/2? Dieterna är lika många som sidorna i en veckotidning. Men efter att genom åren ha provat på det mesta och konstaterat att det funkar ett tag men är inte hållbart i längden, kunde jag bara inse att det är lika lätt som det är svårt. 

Vi är nog alla så väl upplysta nu för tiden att vi vet vilken mat som är nyttig och vad som inte är nyttigt. Det är bara att välja det som är nyttigt, undvika det onyttiga och motionera mera. Så enkelt, tråkigt och svårt är det.

Men för att jag skulle finna kraft och motivation att göra detta, var jag också tvungen att analysera mycket mer än bara VAD jag äter. Jag fick fundera på VARFÖR jag äter, NÄR jag äter och HUR jag äter. Jag kunde konstatera att mat för mig var ett substitut för känslor. Mat som tröst när jag var ledsen och mat som belöning när jag var glad. På så sätt kunde jag också analysera och identifiera mina hungerkänslor - Som alltid varit starka. 

Många överviktiga är inte frossare i godis, kakor och snacks som man kan tro, exempelvis om man tittar på tv-serien "Biggest Loser". Många med övervikt äter sig tjocka på mat, vanlig mat, kanske med en överdriven kolhydratkonsumtion. Vi är inte alla hämningslösa frossare, bara känslosamma människor som inte lärt sig hantera sina känslor på rätt sätt, utan varit rädd för dem.

En rökare kan leva utan cigarretter, en alkoholist kan leva utan sprit, men en tjockis kan inte leva utan mat. Man måste hitta ett balanserat sätt att förhålla sig till mat och ätande. Jag har kommit en bit på väg, det är en bit kvar men jag har satt upp flera delmål och ett realistiskt mål. Ett större delmål, en speciell siffra på vågen, har jag nått just idag. 

Jag är en tung person (hög densitet som någon uttryckte det) och jag kommer aldrig bli smal men det är inte syftet. Jag vill må bra, fortsätta vara frisk och kunna köpa kläder jag tycker om, inte bara det som råkar passa. Jag har inte någon deadline utan tar ett kilo i taget och är glad för varje dag som det fungerar. Och om jag ändå skulle ha en klatchig slogan på min metod så får det bli: 

"Ät som en höna, skit som en elefant".

H.D.S.L.

Pay back time

Minns ni den där känslan man hade som barn kvällen före julafton? Den där känslan av förväntan, pirret i magen, spänningen, ivern? Svårt att somna, lätt att vakna. Ljuva bekymmerslösa barndom! Men just nu har jag samma känsla. Men jag vet inte varför! Bara en spänd förväntan på livet! Det är dags nu! Något underbart kommer snart att hända! Men vad?

Man behöver inte vara särskilt smart eller insatt i situationen för att räkna ut att ett äktenskap som havererar och upplöses i skilsmässa inte var ett särskilt lyckligt äktenskap. Jag har varit ledsen och olycklig men nu känns det som om det vänder! Jag tror att det är min tur nu, att få vara lycklig och glad! Ja jag kan till och med tycka att jag faktiskt förtjänar att få vara lycklig!

I början av året satt vi på jobbet och pratade om framtiden. Vad vi drömde om och hoppades på inför det nya året. Vi skulle sammanfatta det i ett par korta ord. Mitt svar blev Pay Back Time. Jag tycker det är dags att livet ger mig glädje och lycka! Jag har haft tuffa tider, svåra motgångar, sorger och bedrövelser. Men nu är det pay back time! "Gud, jag ger mig inte med mindre än att du välsignar mig", som Jakob sa.

Jag bara känner en bubblande förväntan i mitt inre, som ett barn kvällen före julafton. Något bra kommer hända. Hända mig. Snart. Jag bara vet att jag vet. Jag tror på framtiden. Min framtid. Bibeln är full av kärnfulla korta budskap, "som man sår får man skörda", "den som sår med tårar ska skörda med jubel", "för den som tror på Herren blir allt till det bästa". Ja jag tror, ja jag hoppas.

Allting kommer bli bra till slut, du ska se att allting ordnar sig - som Den Svenska Björnstammen sjunger. Idag tror jag på det. Det kommer säkert dagar då allt känns mörkt och hopplöst, men då ska jag ta fram denna bloggtext och läsa den om och om igen. Varför skulle inte jag få vara lycklig? Varför skulle jag inte få lön för all strävan och kamp? Klart jag ska! It's pay back time!

H.D.S.L.

Vågor

Vågen sköljde över stenen

Vattnet pärlade sig runt den

Skum yrde högt omkring.

När havet drog sig tillbaka

Kom där en vindil

Och samtidigt solen

Strax var stenen torr.

Men havet vilar aldrig

Och se, 

där kommer en ny våg

Jag har skrivit en hel del poesi och kåserier genom åren. Denna dikt skrev jag för cirka 20 år sedan och den handlar om livet. Hur livet bara sköljer över oss ibland och drabbar oss med olika saker, både bra och dåligt. Ibland skiner solen och ibland känns det som om man håller på att drunkna.

Det är också en reflektion över att även det som är jobbigt kan vara spännande och lärorikt. I efterhand, när du torkat i solen efter att ha varit under ytan, så är du mer erfaren och kanske lite mer beredd på nästa djupdykning. Du lär dig att hålla andan och simma mot ytan. Djupet blir inte lika djupt och mörkret inte lika mörkt. 

Du förstår också att alla har sina vågor att parera, alla har dagar av sol och dagar av storm. Jag har lärt mig att inte döma ut människor för snabbt, för jag vet inte vilka stormar de drabbats av i sina liv. Jag kanske möter den människan som är under ytan just då och inte sitt bästa jag. Då vill jag inte surfa iväg på ytan utan möta den människan så varsamt och ödmjukt som möjligt. En dag kanske rollerna är omvända.

Sedan är det ju också så, att det som jag tycker är en utmaning eller svårighet kanske är vardag för dig och en piece of cake. Det går inte att byta liv med varann eller problem heller för den delen. Var och en får göra sitt bästa av varje dag och jag önskar att vi alla kan ha lite mer tålamod, tolerans och medkänsla med varann. Vi har alla en livsresa att göra och om vi kan underlätta något för någon annan så hoppas jag att vi vågar och orkar göra det.

H.D.S.L.

Upp som en sol och ner som en pannkaka

Ni som följer mig vet att jag är på en hälsoresa i livet. Nyttigare matvanor, längre promenader och nu senast ett gymkort som jag faktiskt använder 3-4 gånger i veckan. Jag gjorde ett ryck med hysterisk bantning som var min 40-årskris för åtta år sen (snart nio). Men som med alla dunderkurer tröttnar man och återgår till det gamla vanliga, då man inte orkar eller klarar leva under extrema förhållanden under mer än en begränsad tid. Vikten återgår också då till det gamla vanliga. Man måste tänka om, tänka rätt. Byta livsstil helt enkelt och fortsätta resten av livet. Självklart kan man plana ut när man nått sin målvikt men till dess är det viktigt att kämpa på. För en kamp är det. Det ska inte förnekas.

I samma takt som min kropp förändras och jag blir lite smalare, lite starkare, lite spänstigare, så blir min självkänsla lite bättre. Jag kan ta på mej en kjol och en t-shirt och inte känna att jag måste gömma alla valkar, utan känna att jag ser helt okej ut. Det är inte något jag är van att känna, har alltid känt mig ful och fet. Vilket faktiskt varit ett faktum. Om jag räknade ut mitt BMI med vikt kontra längd så var jag "fet". Det gör inte så gott vid självkänslan, kan jag meddela. Jag vet ju också vad jag ser i spegeln och jag vet hur andra tjejer ser ut. Ja, man jämför sig, så är det bara. Jag kunde konstatera att mitt hår är av god kvalitet och mina ögon har en fin blå färg... Men i övrigt är det mest blaha...

Men nu under min hälsoresa händer det allt oftare att jag får kommentarer om mitt utseende. Det har aldrig hänt mej förut - ja om man bortser från alla "snälla" kommentarer som tjocka får. "Även om du är lite mullig så är du jättetrevlig" Jaha, tack... "Man måste inte vara snygg, man kommer långt med charm" Eller "utseendet har ingen betydelse när man väl lärt känna varann"... Åhå.... Jag vet att man bedömmer människor utifrån utseendet och är du tjock så har du ingen självdiciplin och måste vara korkad för alla vet väl att man blir smal om man motionerar mer och äter mindre... 

Men nu händer det att jag får komplimanger för mitt utseende. Det är jättekonstigt! Men jätteroligt! Sakta, så sakta byggs min självkänsla på även om det är ett vingligt och skört bygge än så länge. Det blev jag varse idag. Jag tyckte själv att jag såg rätt hyfsad ut när jag gjort mig iordning för dagen. Så mötte jag en person som jag inte ens känner säga rätt upp i mitt ansikte att jag var äckligt fet, att jag inte borde visa mig utomhus och att jag fick henne att må illa. Sen bara vände hon sig bort. Jag borde väl ha sträckt på mig, frågat henne vad hon menade med detta och att man säger inte så till en annan människa. Men jag blev helt stum. Jag vände på klacken, strök utmed väggen, ut och iväg hem. Kände mig så fruktansvärt ledsen. Självkänslans lilla korthus rasade ihop med ett tyst brak.

Jag vet rent logiskt att den där personen kan inte vara riktigt frisk, sådär beter man sig bara inte. Jag hoppas också hon har fel men självklart blev jag osäker. Så jag har en lång väg kvar, med hälsoresan som sker både på insidan och utsidan.

H.D.S.L.