Lycka, vad är det?

Det sägs att lycka kan inte köpas för pengar. Ändå kan vi känna oss lyckliga när vi köper saker. Jag var ute på mellandagsrean och det var massor med människor ute i affärerna, och trots att vi borde vara nöjda efter julen fanns där många behov, eller begär. Vi gör fynd och vi är lyckliga.

Att göra ett bra köp, ett bra fynd, ett bra kap - gör att vi känner oss glada, lyckliga. I alla fall en liten stund. Självklart kan det inte ersätta lyckan med gemenskap, relationer, vänner och familj. På samma sätt som allt detta kan göra dig som allra mest olycklig. Ensamhet, alienering, utanförskap, övergivenhet. Det mest smärtsamma i en människas liv. 

Ja, man kan välja att stänga av sina känslor. Eller bedöva dom. Det kan vara ett sätt att stå ut, att orka med en jobbig situation. När någon gör dig illa kan du välja att gå eller stanna och blunda. Man kan konfrontera eller vika undan. I det läget kan man köpa sig lite lycka, man kan skingra tankarna med att strosa runt i butikerna och shoppa. Men hur gör man då man inga pengar har? 

Jag är övertygad om att lycka inte kan köpas, lycka finns i livet självt. I vardagen som pågår, i sunda relationer du har. Rikedom i sig skapar inte lycka, möjligtvis ett bekymmersfritt liv. Men man vet aldrig vad som livet kan drabba oss med, sjukdom, olyckor, brustna relationer och den rikes största fasa - fattigdom.

I mitt liv är lycka det samma som mina barn, mina släktingar och vänner, hundarna, en solig dag, en god måltid, en komplimang, en kram, ett leende. Inget av detta kan köpas för pengar och därför är det oerhört dyrbart och värdefullt. Vi går mot ett nytt år om bara ett par dagar och jag har redan bestämt mig för att vara lycklig. Tillåta mig vara lycklig för det är jag värd. Ta varje tillfälle till lycka, umgås med barnen, släkten och vännerna, vända ansiktet mot solen, äta gott, ta emot ett uppmuntrande ord, kramas och ge bort många leenden. 

"I'm so happy and that ain't wrong, there's nothing wrong with being happy..." (Salem Al Fakir)

Nytt år, nya möjligheter. Nya chanser att få vara lycklig.

H.D.S.L.

Julefrid

Söndag kväll och det har blivit då som jag oftast sitter ner med min blogg. Idag är det dan före dan före dopparedan. Mina två barn har åkt att fira jul med sin pappa. Jag har varit ute i affärerna en liten runda, packat min väska och slagit in de sista julklapparna. I morgon bitti far jag de fem milen till mina föräldrars hem. Inte det hus där jag växte upp men där föräldrarna är, där är liksom ändå hemma. Jag ska fira jul med släkten, föräldrar, bror och svägerska, moster, kusin med familj. Det blir traditionellt, varmt, välkomnande och tryggt. Vi har inga småbarn med oss denna jul så det blir stillsamt men det gör inget. Det blir min första jul utan barnen och det känns konstigt. 

Jag ska passa på att hälsa på goda vänner också när jag är där. Det gäller att ta vara på tillfällena och göra det bästa av varje dag och stund. Att sitta och önska att allt vore annorlunda skulle bara skapa frustration men ingen förändring. Att istället skapa en trevlig stund av de tillfällen som kommer i min väg är betydligt mer fruktsamt och berikande. 

Man behöver inte älska varje stund av livet men man kan se möjligheter och man kan ta lärdom. Man kan alltid fortsätta utvecklas som människa och man kan göra något bra för någon annan man möter. Julen är ju gåvornas tid och det måste inte vara dyrbara presenter. Det kan även vara tjänster, uppmuntran, beröm eller kanske en kram? Något kan du säkert ge.

Ordspråket säger ju att det är saligare att ge än att ta, och det ligger en stark kraft i att göra något gott för någon annan. Du känner dig glad, lite stolt och uppmuntrad att du kunde bidra till att göra denna dag till en lite bättre dag för någon annan. Det tycker jag symboliserar julen mer än något annat. Att göra gott, vara vänlig och hjälpsam, komma med lite ljusglimtar in i någon annans liv.

När du själv sedan hamnar i en grå tid så ska du se att någon annan kommer dej till mötes med sitt lilla ljus. 

Jag önskar dej en fin, ljus jul på det sätt som just du vill ha det. I stora eller små sällskap, men jag önskar att du själv fått välja din situation och därmed kan man känna frid, hur det än ser ut. 

Tomten finns inte, men änglar finns:)

Kram och H.D.S.L.

Älska mig för den jag är

Idag är det tredje advent. Det blir andra julen jag bor i stan och denna lägenheten. Förra året var jag precis nyskild, nu har det gått ett år och känslan är så annorlunda. Det känns bra, mycket bättre än jag nånsin vågade hoppas.

Jag har hittat bra promenadvägar för mig och hundarna, vi har vant oss vid området och det är så mysigt att vandra runt nu i december och se alla som pyntat så fint med ljusstakar och stjärnor i sina fönster.

Jag har pyntat och bakat lussekatter och pepparkakor. Helgen har tillbringats med släktingar och det blir en sån där varm och härlig känsla i hjärtat när man möter nära och kära. Det är något speciellt med släktband, det bara är så. Man vet att de finns där om man behöver, och man behöver aldrig vara ensam.

En del är till och med lite oroliga över att jag är just ensam. Men det är ju något jag valt själv och något jag behöver just nu. Jag njuter faktiskt av ensamheten och längtar inte efter någon mer person i mitt liv just nu.

Visst är det så att jag får mycket sällskap och kärlek från mina två barn och närhet och tillgivenhet av mina två hundar. Så jag kan inte tycka att jag saknar något. Vardagen är fulltecknad och jag har både min kyrka och många goda vänner om jag vill ha annat sällskap. Dessutom har jag min tro och mitt andliga liv som är ytterligare en dimension som berikar mitt liv. En plus-meny:)

Så sist men inte minst har jag min blogg här. Det betyder mycket för mig att få skriva av mig, att genom det jag skriver ner också kan analysera mina känslor och tankar för att bringa ordning och reda. Mitt sinne strävar efter det. Det betyder också mycket att ni, mina läsare, ger respons, uppmuntran och beröm. Jag är på en själslig resa nu där jag söker min självkänsla. Självsäkerhet har jag gällande vad jag kan prestera, men självkänsla i vem jag är, om jag duger, om jag är älskvärd för den jag är, den känslan söker jag. För den har jag förlorat. 

Mary Kay Ash sa att alla människor har en osynlig skylt på sig där det står "Make me feel important". Alla har ett behov av att bli bekräftade, sedda och uppskattade av någon. Det är att ha sunda relationer när man kan ge och ta emot sådant. Det är inte att jaga berömmelse eller att omge sig med personer som säger det rätta för att vara till lags. Det är när hjärta talar till hjärta som det blir på riktigt och det är då man verkligen kan ta emot. 

Någon är viktig för dig. Tala om det. Tro inte att det inte behöver sägas högt. Det måste sägas för att bli verkligt. Ulf Lundell sjunger så bra i sin låt "Snart kommer änglarna att falla": ...vi är människor och det är märkligt, och kanske svårt och omöjligt ibland, var inte rädd för det som är verkligt...

Var inte rädd för det som är verkligt. Var inte rädd för sanningen. Förtryck inte dina egna känslor, det som är du och ditt. Ibland måste man våga för att vinna.

H.D.S.L.

När livet gör oss illa

"As I walked out the door to the gate that would lead to my freedom, I knew if I didn't leave my bitterness and hatred behind, I'd still be in prison" (Nelson Mandela)

En man som satt fängslad i 27 år på politiska grunder, blev en stor ledare i sitt land. Han dog i veckan, 95 år gammal. Ett långt liv, ett fantastiskt liv, ett fantastiskt citat.

Det är få som kan identifiera sig med hans öde men vi får alla vara med om att livet gör oss illa, människor sårar oss, vi blir illa och orättvist behandlade. Vad detta gör med oss kan vi välja. Vi kan stanna kvar i bitterhet och hat, eller vi kan gå vidare och lämna det bakom oss.

Jag menar inte att vi ska låtsas som om ingenting har hänt, bara skaka av oss och gå vidare. Känslor behöver bearbetas och förhoppningsvis blir man både klokare och starkare. Men att älta det som hänt, att fastna i negativa tankespiraler och ständigt pilla i såren, det gör mig svag, bitter och besviken. Det gör mig till en förlorare, ett offer.

Jag vill lära mig av livsläxan, gå vidare och använda mina kunskaper till hjälp för andra. Jag har bestämt mig för att inte låta det negativa ta över mitt tankesätt. Jag har bestämt mig att inte bli bitter. Ja, jag tror faktiskt att det är ett viljebeslut. Det är klart att om du väl fastnat där i bitterheten och hatet, är det en lång svår väg ut ur det. Men jag kan säga att jag upplevt min beskärda del av att livet gjort mig illa, att människor sårat mig och att jag blivit orättvist behandlad. Jag vet vad det vill säga med motgångar och tuffa tider. Men jag vet också att man kan bara besegra det onda med det goda.

Som Nelson Mandela sa, om jag inte lämnar min bitterhet och hat bakom mig, kommer jag alltid att befinna mig i ett fängelse. Det är jag själv som är den stora förloraren. Man säger att när man förlåter någon som inte förtjänar det, så blir man själv befriad. Jag släpper taget om den personen och går vidare med mitt liv. Annars kommer den personen att ständigt förfölja mig i mina tankar och dominera mina känslor.

Jag behöver inte kunna förstå motivet eller handlingen, jag kan förlåta i alla fall. Sedan är det upp till den personen att leva sitt liv på sitt sätt, i förlåtelse eller bitterhet. Jag har inte ansvar för andra människors känslor, bara mina egna. Att vakta över mitt hjärta är inte bara ett val, det är min skyldighet mot mig själv och det liv jag fått som gåva.

Shit happens, livet drabbar oss alla, ibland hårt och ibland orättvist. Men glöm då inte att allt kan man inte förstå, men allt kan man förlåta. Inte för deras skull, men för din egen skull.

H.D.S.L.

Advent

Idag är det första advent och lägenheten är pyntad och klar. Jag började i fredags med att plocka upp ljusstakar och stjärnor. På balkongen sitter en granrisgirlang med färgade lampor och en julgransmatta ligger på balkongbordet. Idag har vi satt upp julgranen och nu är alla juldekorationer på plats - krubban, kyrkan, änglarna, juldukar och gardiner.

Ja, jag gör allt klart till första advent. Jag är ingen såndär som plockar fram lite till advent, lite mer till lucia och resten till julafton. Nej jag kör hela racet direkt. Jag gillar att njuta av allt pynt hela december, kanske för att jag i grunden är dekoratör och har lärt mig att julen börjar första advent. I mitt barndomshem skulle allt pyntas dagen före julafton. Granen skulle kläs och pyntet fram. Det var ett fasligt schå och mamma höll på långt fram på natten. Ett av mina första barndomsminnen är just från kvällen före julafton. 

Jag var väl bara runt fem år och mina föräldrar hade stoppat mig i säng. Det var ju jättesvårt att somna för det var ju så spännande! I morgon skulle det vara julafton! Minns pirret i magen och glädjen och spänningen som bubblade runt i kroppen! I alla fall så somnade jag till slut och när jag vaknade hörde jag ljud från köket. Jag tassade upp och där stod mamma vid spisen, risgrynsgröten puttrade på och hon höll på att sätta upp små tomtar på kaklet ovanför spisen. "God jul" sa jag till mamma. "Nä" sa mamma, "du har bara sovit ett par timmar, det är fortfarande kväll". Fy vilken besvikelse! Vilken oerhört lång julenatt! Då var det så lagom muntert men nu minns jag händelsen med ett nostalgiskt leende.

Men nu är granen är på plats och klädd, jag köpte en plastgran förra året. Eftersom man ändå ser att den är konstgjord så tyckte jag att jag lika gärna kan skaffa mig en häftig dekorationsgran så min gran är vit! Kulorna är turkos, lila, mässing och bruna. De flesta med glitter. Guldglitter och en ceriserosa toppstjärna samt en slinga med 80 färgade lampor gör mitt julträd komplett. Lite extremt kanske men oohh så snyggt och så glad jag blir när jag ser den!

Lite pynt är gammalt, en del har jag köpt under åren och en del är nytt. Det är väl detta som är charmen, att varje sak bär ett minne och en tanke. Julen är ju en tid för många familjetraditioner men det är ju inte möjligt att alltid bevara allt som det alltid har varit. Nya generationer kommer, gamla försvinner, relationer inleds och avslutas. Familjer och släkter förändras hela tiden. Därför kan man inte alltid hålla fast vid gamla traditioner. När mormor blev för gammal att ha släkten på julaftons kväll så tog mamma över det. När brorsans barn växte upp och fick egna familjer så började dom fira varannan jul med vår släkt och varannan med sin nya släkt. En familj är en levande organism som växer och förgrenas. Julaftonsfirandet kan därför inte vara statiskt, därför gör man sig själv en tjänst om man inser det.

En del har orealistiska förväntningar på julen och de blir helt förtvivlade när det måste göras förändringar. Men den 24 december kommer och går precis som alla andra dagar och de flesta av oss har nog ändå en god jul framför oss att vänta. Även om den inte är precis som den alltid varit. Men nästa år kommer också en jul...

H.D.S.L.

Face your fears

Se rädslan i vitögat. Anta utmaningarna. Det som inte dödar gör dig starkare. Många deviser på ett sätt att leva där man inte låter mina rädslor begränsa mig. Jag försöker så gott det går att inte låta mig skrämmas av världen där ute. Försöker prova nya saker, även sådant som skrämmer mig.

Något jag alltid har haft svårt för är vatten. Jag är uppvuxen i ett litet samhälle utmed ån Nissan. Det var nära till vattnet och på den tiden fanns det inga stängsel som det finns nu. Det var någon varje år som dog i det strömmande, virvlande, kalla, mörka vattnet. En klasskompis lillebror. En annan klasskompis pappa. Faran var uppenbar och skräcken kom nära.

Självklart var våra föräldrar livrädda för att vi skulle komma för nära vattnet, halka nerför slänten och drunkna. Så ett effektivt sätt var ju att skrämma oss ungar. Så vi varnades för Nissa-gubben. En ondskefull varelse som levde i Nissan och drog ner barn under vattnet om vi skulle komma för nära. Det var oerhört effektiv skrämselpropaganda. Jag var livrädd. 

När jag var 5 år började vi bygga en sommarstuga långt ute på landet, bara tio meter från en liten sjö. När man är mitt uppe i byggandet så hinner man inte alltid ha full koll på en liten unge som inte kan simma. Men en unge som var rädd för Nissa-gubben. Så självklart fanns det något farligt i den lilla skogssjön också! Så jag gick inte nära. Ville inte ens bada när man skulle bada. Senare i skolan hade jag stora problem att lära mig simma, jag var 12 år innan jag lärde mig det. Då bestämde jag mig att inte låta mig begränsas utan jag började simträna varje vecka. Lärde mig ryggsim och crawl. Det är jag stolt över att jag gjorde. 

Men rädslan för vatten fanns ändå kvar, även om det nu gick bra att simma i en bassäng. Men sjöar, åar och annat okänt vatten kändes skrämmande. Så en helg skulle några vänner ut på en heldag i kanot och jag bestämde mig för att utmana mig själv och föja med. Vi paddlade i en stilla å men den första timmen var jag stel, halvdöv och med tunnelseende. Typ panikångest alltså. Men allt eftersom började det släppa och jag kunde höra fågelkvitter och se allt det fina som fanns på stränderna omkring oss.

Jag kan inte påstå att jag blev "botad" från min vattenskräck men jag är stolt över mig själv att jag gjorde det. Skulle jag göra om det igen? Absolut inte! Men jag lärde mig att inte låta rädslan begränsa mig. Ibland kan ju faktiskt rädslan också vara konstruktiv och ett sätt för mitt sinne att skydda mig från att utsätta mig för farliga saker. 

Det händer att jag åker till badhuset och simmar, men nej, jag badar inte utomhus i sjöar eller hav. Jo jag tar mig ett dopp om jag är utomlands men det är inget jag längtar efter eller uppskattar särskilt mycket. Om det är Nissa-gubben som fortfarande har ett grepp om mig eller om jag bara aldrig lärt mig uppskatta fria bad, vet jag inte. Men att sitta i sanden på stranden och se ut över vattenytan bort mot horisonten där hav och himmel tycks mötas, det är både vackert och rogivande. Det räcker bra så.

H.D.S.L.

Tiden går...

Ikväll är det fullmåne. Den lyser så starkt rakt in genom mitt sovrumsfönster som en jättelampa. Den är så vacker, magisk, hemlighetsfull. Jag hör inte till dom som påverkas av månen. En del kan inte sova, men min sömnlöshet, när den drabbar mig, beror inte på månen...

Det är söndagskväll och det är tyst och stilla i lägenheten. Bara någon enstaka bil kör förbi utanför. I fredags var det ett år sedan jag packade ihop det som var mitt i huset och flyttlasset gick in till stan och denna lägenheten. Goda vänner hjälpte mig att packa, ordna släpkärra, köra, lasta och lossa, bära tre trappor upp och sedan kom andra vänner i en strid ström ut och in under helgen. Packade upp, kom med fika och mat, monterade möbler, ställde iordning. På söndagskvällen var det nästan helt färdigt. Absolut makalöst. Själv gick jag på autopilot, döv och stum från mina känslor.

Nu har ett år passerat, ett år som känns som ett årtionde. Så mycket som har hänt, så många känslor och tankar jag fått ta itu med. För till sist kommer ju känslorna ifatt. De jag hållit på avstånd. De poppar upp under de mest oväntade situationer. Det kan vara en film som har en scen som triggar igång ett minne, en tanke. Det kan vara någon som säger något på jobbet som öppnar en stängd dörr i mitt sinne. Något jag ser, något jag läser. Plötsligt bara drabbar det mej. Det är inte alltid sorg eller ilska över vad som faktiskt hänt, utan lika ofta - ja nästan oftare - en sorg över allt som inte hänt. Låter konstigt kanske, men när man inte får sina känslomässiga behov mötta i en relation så blir det en tomhet, en saknad och jag sörjer att jag inte fått det liv som jag önskade.

Men hur många får ett liv precis som man önskar? Jag tror inte jag är ensam om att känna såhär. Det handlar inte om att den ena eller andra parten gjorde fel eller rätt. Det handlar om hur mycket orkar jag bära själv och när måste jag be om hjälp?

Jag har en god vän som håller föreläsningar ibland om hur livet blev när de fick ett handikappat barn. Jag har en annan god vän som också föreläser om sitt eget liv då hon själv är funktionshindrad. Jag har en kusin som inte har några njurar och hon för en daglig kamp att överleva och stå ut med dialys. 

Livet blir ofta inte som vi tänkt oss. Livet för oss igenom svårigheter. Men det kan bli bra när man kommit igenom. När man hittat ett förhållningssätt. När man ber om hjälp. Vi kan hjälpa varandra. Både praktiskt och själsligt. Ett lyssnande öra, en varm kram, ett uppmuntrande ord, kan vara till stor hjälp liksom att få hjälp att packa och flytta...

Idag mår jag bra. Idag känner jag mig trygg och lugn. Jag vet att jag har vänner runt mig, jag behöver inte vara ensam om jag inte vill det. Jag har mina barn och mina hundar. Tack vare dom har jag fasta rutiner och en vardag som fungerar. Nu är det dags att gå vidare i livet. Släppa det förflutna, ta nya steg framåt. Våga släppa fram känslor som jag begravt länge. Det är inte farligt, men skrämmande ändå. 

Eller som jag sa till min australienska vän: I need to get a life...

H.D.S.L.

Jag är med hund

Jag blev med hund första gången 1987. Under åren som gått har det blivit sju hundar hittills. Tre cocker spaniels, en clumber spaniel, en blandras schäfer-border collie och så då de två som jag har nu, en riesenschnauzer och en dvärgschnauzer. När jag växte upp hade jag katt. Ville ju ha en hund men det fick bli katt. Skuttas och Sotis och Otto och Micha och Sissi. Djur lever ju inte lika länge som vi, man hinner med några djurliv under åren.

Men jag tycker nog att jag kan och vet en hel del om hundar. Man lär sig med åren och erfarenheten. Jag har aldrig varit aktiv att träna och tävla med hundarna, de har varit sällskap helt enkelt. En hel del skötsel är det dock. Promenader, pälsvård, kloklippning och vardagslydnad (sitt, ligg, kom hit och annat som behövs för att djuret ska funka i vardagen). Sedan är ju hunden ett flockdjur och behöver en tydlig ledare men också bekräftelse och kroppskontakt.

Ibland får jag medlidande kommentarer från icke-hundägare om hur jobbigt det måste var att behöva gå ut flera gånger om dagen med vovvarna. I ur och skur dessutom. Men jag tänker inte så. Har man haft hund i 25 år så blir det en del av livet. Det blir en vana att gå ut, ett behov även hos mig. Att tycka att det borde vara skönt att slippa hunden för att slippa gå ut är lika konstigt för mig som att säga att jag vill inte ha det här barnet för det är så jobbigt att byta blöjor. Alltså, allt har sina positiva och negativa sidor men jag tycker förståss att det positiva överväger. 

Hunden kan lära oss mycket. Om villkorslös kärlek och tillgivenhet, om självklarheten att följa sin ledare, om en positiv attityd till livet över lag. Om jag är på jobbet och kommer hem efter fyra timmar så är hunden hysteriskt glad och lycklig över att jag är hemma. Om jag går ner i tvättstugan i tio minuter så är hunden hysteriskt glad och lycklig när jag kommer tillbaka. Säkert beror det på bristen av tidsuppfattning men det är alltid lika roligt! 

Jag har alltid ett sällskap i hunden, alltid någon att klappa och trösta mig hos, en mjuk päls att gråta i. Någon som vaktar mig på kvällen och sover hos mig på natten. Sitter med mig när jag äter och följer gärna med en sväng ut med bilen. Hunden blir en familjemedlem helt enkelt. Man får ändå inte glömma att det är en hund, ett djur, inte ett barn. Djur har specifika behov och beteenden som man inte alltid kan förmänskliga. Du får en bättre relation med din hund om du lär dig förstå den. Du kan vara en tydlig ledare utan att ta till våld eller mutor. Om du förstår din hund kan du använda det i din kommunikation. 

Och faktiskt kan man använda en del av det du lärt dig av din hund när du möter människor! Tydlig kommunikation, på rätt språk, visa vad du vill, sänd inte dubbla budskap, hot eller mutor bygger inte förtroende. Man säger ju att människans bästa vän är hunden. Jag håller med.

H.D.S.L.

Kärleken till livet

Nu är ungdomskonferensen över och jag får väl erkänna att jag är lite trött... Trött men glad. Det är en så härlig helg med härliga människor. Jag har jobbat drygt 30 timmar i café & kök och 140 matgäster har fått frukost, lunch, kvällsmat och fika från torsdag kväll till söndag morgon. En del är imponerade av min insats, andra tycker jag är helt knäpp. Hur kan man jobba gratis en hel helg? Ja, förklaringen stavas K Ä R L E K. 

Jag älskar verkligen min församling, min kyrka. Och som i varje annan ideell förening får man hjälpas åt att hålla verksamheten igång. Jag älskar verkligen att vi gör en hel helg för ungdomarna. Det uppväxande släktet är väl värt att satsa på. Det behövs en motvikt till dagens stundtals sjuka och förvridna moral. Det behövs lite sunt förnuft, lite respekt och lite ödmjukhet. 

Kyrkan har inte alltid varit ett föredöme genom tiderna. Många övertramp och övergrepp har skett i kyrkans namn. Men jag följer inte en religion. Jag har en relation. Med Gudomen som är beskriven i bibeln som Fadern, sonen och anden. Jag har personligen upplevt den andliga verkligheten och det kan inte förklaras eller beskrivas. Men det stavas K Ä R L E K. Gud är kärlek, det vet jag av egen erfarenhet. Sedan att människor har gjort fel i Guds namn är ju inte Guds fel. Alla människor har en fri vilja, då kan man inte ge Gud skulden för det som sedan går fel.

Jamen det finns ju så mycket ondska, hur kan man då tro på en god Gud? En lika konstig fråga som att säga att det finns så mycket hat, så då kan det inte finnas någon kärlek. Det ena måste ju inte utesluta det andra. Världen är full av motsatser. Gott och ont, kärlek och hat, vackert och fult, klokt och dumt. Det är upp till individen vad man väljer. Men man tänker inte alltid på att mitt val även kan få konsekvenser för andra. Min dumhet kan alltså drabba någon annan som inte alls "förtjänade" att drabbas. Ringar på vattnet. 

Ibland drar vi för stora växlar på vårt ego, tänker att jag förtjänar inte detta, varför drabbas jag, varför straffar Gud mej? Men det kanske inte ens handlar om dej. Det kanske var någon annan i din närhet som gjorde ett dumt val och du fick lida av konsekvenserna.

Livet är inte rättvist. Men jag väljer ändå att tro på en god Gud. Jag har haft många andliga upplevelser som övertygat mig om den osynliga verklighetens verklighet. Jag är samma Ann-Louise som alltid, men mitt inre har fått en djupare dimension och jag har funnit meningen med livet. 

Det livet stavas K Ä R L E K.

H.D.S.L.

Årets roligaste helg

I morgon torsdag börjar en ungdomskonferens i vår kyrka, kallad Vision. Den har återkommit varje höst i många, många år. Det är en av de roligaste helgerna på året, när kyrkan fylls med ungdomar från hela regionen. Kyrkan, som också är min arbetsplats, får en helt annan puls denna helg. Jag bara älskar det! Bra musik, goa ungdomar, högt tempo och intressanta möten. Jag är en av mat-tanterna som hjälper till med mat och fika. 

I år är det ungefär 100 anmälda ungdomar som kommer på torsdagseftermiddagen. Då ska de ha kvällsmat och senare en nattmacka. På fredag och lördag är det frukost, lunch, middag och kvällsfika för alla samtidigt som caféet är öppet för alla tillfälliga besökare. Det kan bli fullt hus på kvällarna, kanske 500 personer! Häftigt!

På söndagen är det frukost och gudstjänst som final på helgen. Sedan finns det ett järngäng som stannar kvar och städar, röjer upp och ställer i ordning. 

Det finns dom som klagar på dagens ungdom, men när man möter alla goa unga som kommer till visionshelgen så kan man inte klaga på något. Dom är så fina och härliga allihop! På riktigt!

Jag har ju två egna ungdomar här hemma, så det hjälper ju till att man håller sig uppdaterad och hänger med i tiden. Om man engagerar sig förståss, det är ju en förutsättning. 

Att ha bra kontakt med sin tonåring kräver att man byggt upp ett förtroende under hela uppväxten, det är inget som kommer automatiskt. Det kräver respekt för barnens åsikter och integritet utan att för den skull göra avkall på sina ega åsikter och regler. Jag har alltid talat med mina barn med förvissningen om att de är intelligenta individer som kan tänka själva. Vi har en fin och nära kontakt, vi har roligt tillsammans och vi kan prata och diskutera om allt. 

Jag är oerhört stolt över mina barn. Dom är kloka, trygga, fina, omtänksamma, generösa, kärleksfulla och duktiga. Det är fantastiskt att se dem växa upp till självständiga individer. Mitt jobb som förälder är ju att göra mig själv överflödig, att de kan klara sig själva. Naturligtvis hjälper jag dom, skämmer bort dom och curlar kanske lite för mycket... Men jag vet att dom kan stå på egna ben nu och skulle överleva utan sin mamma. Då har jag lyckats, eller hur!

H.D.S.L.

Minnet och minnen

Jag är väldigt dålig på att komma ihåg händelser från min barndom. Jag kommer inte ihåg alls mycket, och de minnen jag har är inte alltid trevliga och roliga. Ofta är de minnen jag har förknippade med starka känslor. Jag minns bättre hur det kändes än vad som hände.. 

Min mormor tyckte jag mycket om, hon dog när jag var 18 år och jag sörjde djupt. Jag är ett sladdbarn så det hände ibland att mina föräldrar och syskon åkte iväg och jag fick stanna hemma hos mormor. Det var alltid så mysigt. Jag fick kaffe med socker och grädde, vi spelade kort och vi gick och handlade. Jag sov i en utdragssoffa jämte mormor och utanför körde bilar med jämna mellanrum. Mormor bodde centralt, medan jag och min familj bodde i utkanten av samhället och där körde inga bilar som inte hörde hemma på gatan.

Efter att ha bott längst upp på en återvändsgata i ett litet samhälle som vuxen bor jag nu ganska centralt. När jag lagt mig hör jag bilar som kör förbi. I början vaknade jag hela tiden på nätterna och undrade vem som kör förbi men så fick jag påminna mig själv om att jag bor i stan nu... Här kör bilar förbi...

Så en kväll fick jag en flashback, jag mindes när jag sov över hos mormor och jag lyssnade på bilarna. Nu känns det plötsligt bara tryggt och mysigt med billjuden, för jag tänker på mormors hus. 

Mormor blev änka i början av 60-talet och jag fick aldrig träffa min morfar eftersom jag inte hunnit födas än. Hon levde ensam resten av sitt liv, men delade sitt hus med sin storebror som flyttade hem till Sweden igen efter att ha emigrerat till Amerika i sin ungdom. Han återvände hem när han blev änkling och mormor tog hand om honom. Huset var stort och övervåningen var en egen lägenhet. Där bodde först min moster och man. Senare när mormors bror dött, flyttade mormor upp på övervåningen och min bror med familj flyttade in på nedervåningen.

Min mormor var trygghet, hon var frid och ro personifierad, hon lärde mig dricka kaffe och hon fanns alltid där utan att kräva något eller ta plats. När hon blev gammal och svag flyttade hon till ett äldreboende och nu var det min tur att ta hand om henne. Efter skolan körde jag min moppe till mormor och hälsade på. Varje dag i över två år. När hon mot slutet av sitt liv fick en kraftig stroke och förlorade både rörelseförmågan och talet, så kommunicerade vi ändå. Vi kände varann så väl. Utan ord och rörelser förstod jag vad hon tänkte. Just då var det helt naturligt men nu när jag tänker efter så var det ganska udda. Den 83-åriga tanten och tonårstjejen. Men en nära relation står över tid och rum.

Jag tänker på henne ofta fortfarande, trots att det var 30 år sedan hon dog. Men kärlek och blodsband är tidlösa. Jag är övertygad om att vi kommer mötas igen i himlen en dag.

H.D.S.L.

Beroende

Min lägenhet är i ett ComHem-hus, dvs det finns ett färdigt uttag i väggen om man skaffar ett abonnemang på ComHem. Då får man en box för tv och en box för bredband. Det funkar utmärkt och vi har valt ett mediumstort abonnemang som räcker för oss. Man får ju balansera kostnaden mot nyttan, liksom..

I fredags kväll när jag kom hem från ett uppdrag i kyrkan, så funkade inte internet-uppkopplingen. Såg på boxen att inte alla funktionslampor lyste. Startade om boxen men det gjorde ingen verkan. Klockan var nästan midnatt så jag orkade inte bry mig mer utan jag gick till sängs och sov. Nästa morgon var det fortfarande dött och så även tv'n. Jag visste ju att det var betalt (autogiro är ju smidigt!) så jag ringde kundtjänst. 

I början möts man av en dataröst som frågar vad det gäller. Sedan sa rösten att det telefonnummer jag ringer ifrån är registrerat som kund hos dom och de undrade om det var hos mig det var problem. Jag svarade ja och då kom en annan röst och upplyste mig om att det var tekniska problem i mitt område och att felsökning pågår. Jaha... Hur länge då...? 

Då inser man hur beroende man är av den moderna tekniken. Inget internet, ingen Facebook eller Instagram.. Inga nyheter eller underhållning på tv:n, den var svart. Jag har många vänkontakter på distans så Facebook är en stor kontaktyta för mig. Inte heller något blogginlägg! Faktiskt känner man sig lite isolerad!

Nja, så farligt var det ju inte... Har ju internet på min mobiltelefon så helt off var jag ju inte.. :) Men jag funderade ändå över vilken stor del av mitt liv som påverkas av internet och tv. Tv'n har fått en lite större betydelse för mig efter att jag blev ensam. Ibland får tv'n stå på och "prata" medan jag gör något annat... Fånigt va? Men det är lite småtrevligt när det inte är helt tyst här hemma.. 

Ibland känner jag mig urgammal när jag tänker på att jag faktiskt kommer ihåg världen före internet! Eller så är det ännu ett tecken på att utvecklingen går rasande fort vad gäller tekniken!

Men det är bara att erkänna. Jag är beroende av tekniken och har anpassat mitt liv efter den. Visst blir man sårbar, när det blir strömavbrott eller tekniska störningar som i helgen. Men i det stora hela är jag både nöjd och tacksam över de fördelar som det ger mig i mitt dagliga liv.

H.D.S.L.

Bit ihop och kämpa på

Jag är inte uppfostrad som en typisk tjej utan mina föräldrar var nog ganska moderna och fostrade mig väldigt generöst och brett. Född i mitten av 60-talet, lärde jag mig att jag kan klara mycket bara jag försöker. Man ska inte klaga eller vara gnällig. Inte lipa och ställa till en scen. Bita ihop och kämpa på. Det blev jag bra på. 

Valde sedan en man som också hade måttot bita ihop och kämpa på. Det blev mitt sätt att leva.

Inte heller rädd att göra saker som kanske inte traditionellt ses som kvinnliga. Ganska stark och robust i min fysiska kropp, och även så mentalt. Trodde jag.

Samtidigt har jag hela tiden haft en känslig sida. Medkännande, empatisk. Ibland så mycket att det blev jobbigt. Gråtit mycket mer över andras olycka än min egen. Människor har kommit till mig och delat sorger och bekymmer, jag har lyssnat och lidit med dom. Jag har haft min beskärda del av svårigheter och motgångar, därför kan jag också förstå problem som kanske inte alla andra kan förstå. 

Det senaste året har gjort mig klokare, starkare och svagare. Motsägelsefullt kanske, men sant. Klokare med att ha lärt mig än mer om hur människor fungerar och tänker. Starkare genom att ha klarat av en massa praktiska problem och själslig kamp. Jag har gått igenom, med betoning på igenom, kommit ut på andra sidan, lite starkare än förut. "If you go through hell, don't stop"...

Men också svagare i den bemärkelsen att jag tillåter mig själv att känna. Jag försöker vänja mig av med att bita ihop och kämpa på. För till slut blir man hård, och det vill jag inte bli. Jag vill ha min empatiska förmåga intakt, både för mig själv likaväl som för andra. Jag tillåter mig att vara ledsen, arg, besviken, trött, misslyckad. Jag är en vanlig människa, en dotter, syster, mamma, väninna. Jag tillåter mig själv att reagera, inte bara hela tiden agera. 

Idag träffade jag en fin vän som jag lärde känna för inte alls så länge sedan. Men genast så fanns en vänskap mellan oss som om vi alltid känt varann. Med henne kan jag vara precis sådär sårbar och uppgiven och trött och ledsen som jag kan känna mig ibland. Och hon i sin tur kan vara lika ärlig, sjunka ner i stolen framför mig och säga att idag har jag haft en skitdag. För vi har ju alla sådana dagar. Det är så underbart befriande med sådana vänner. Jag har tre sådana vänner i mitt liv. En bor ett 15-tal mil bort, den andra tillbringade jag en del av helgen tillsammans med och den tredje träffade jag idag. 

Vi har mycket gemensamt, vi vet vilka törnar livet kan ge. Vi har alla genomlidit separationer av olika slag, vi är mammor, vi är starka självständiga kvinnor som ändå ibland är svaga och rådlösa. Vi förstår varann, vi stöttar varann och uppmuntrar varann. Men det allra bästa är att vi kan skratta tillsammans! Mitt i allt elände kan vi se det komiska i livet och gapflabba, som vi säger i Småland :) 

Så oerhört befriande! 

Jag är så glad över alla vänner jag har, men speciellt tacksam till dessa tre som jag har en alldeles speciell relation till eftersom vi delar vissa livserfarenheter som inte andra kan förstå som inte gått igenom det. Man behöver identifikation. Man behöver empati. Man behöver tårarna. Och man behöver skratten.

H.D.S.L.

Sorger och förluster

Jag har det senaste året fått ta itu med känslor i samband med min skilsmässa. Sakta men säkert blir det bättre och jag känner mig stabil och lugn nu. Visst är det stunder och tillfällen då känslor kommer över mig av olika slag, men det är nog som det ska vara. Jag tror jag har undertryckt en hel del känslor genom åren och det är inte konstigt att jag har svårt för vissa känslor och ett behov av att släppa ut vissa andra känslor. 

Här om dagen träffade jag en bekant som ställde en enkel fråga, som triggade igång en lång tankekedja. Jag har inte bringat ordning på vad jag tänker så jag tar hjälp av min blogg och försöker skriva ner det.

Hon frågade lite om hur det går och hur jag mår och jag kunde ärligt säga bra. Men så frågade hon: "Stugan, har du kvar den?" "Nej" sa jag. "Den har jag inte kvar". Då slog det mig. Jag har ingenting kvar. Det är inte bara en känslomässig förändring jag gått igenom. En rent praktisk förändring också. Stugan är såld, liksom huset och båten. Jag har lämnat min bostadsort sedan 20 år och flyttat till en lägenhet i stan. Köpt nya möbler, nya husgeråd, nya tavlor. I mångt och mycket har det känts rätt och bra att få en nystart rent praktiskt. Men plötsligt kom en sorg över mig. En känsla av förlust. 

Absolut inte så att jag ångrar något eller vill ha tillbaks mitt gamla liv. Inte alls! Men det är ändå en stor förändring att ha haft mycket och sedan inte ha något. Nu är det en ständig kamp att få pengarna att räcka hela månaden, att själv räcka till för barnen, att ensam ta itu med allt jag möter i livet. Det är tufft. Tungt. Ibland sorgligt. Inte så att jag för en sekund vill återvända, jag bara konstaterar att det sätter spår. 

Jag är inte redo att tro på kärleken igen. Jag är inte desperat i min ensamhet och bara måste ha en partner. Jag har svårt att tro att jag någonsin kan bli kär igen. Kanske kan det drabba mig, vad vet jag, det är omöjligt för mig att ens tänka mig in i den situationen. Får faktiskt lite panikkänslor när jag tänker på möjligheten att dela mitt liv med en annan man. Jag är verkligen inte redo för det - inte ens tanken! 

Att jag kan sakna saker i mitt gamla liv betyder inte att jag vill ha mitt gamla liv tillbaka. Men känslan av förlust är verklig, priset för skilsmässa är extremt högt att betala. I mitt fall var det värt det, men inte desto mindre smärtsamt ändå. Men man kan känna flera olika sorters sorg och smärta samtidigt, utan att man kan låta dem ta ut varandra för det. 

Äsch, jag vet inte om jag fick någon rätsida på mina tankar. Men jag slutade i alla fall tänka i cirklar. Nu vill jag tänka framåt, vidare. Vill ha drömmar, önskningar, planer. Det finns inga lyckliga skilsmässor. Allt är bara sorg och förluster. Men det kan komma att finnas lyckliga individer efter en skilsmässa. Så småningom.

Hej.Då.Så.Länge

Jag ljuger inte så bra...

Jag var på Eko-butiken i veckan och dom hade plockat fram julpyntet. 1oktober. Jag är en av dom som ropar "äntligen!" och lyckigt tittar runt bland alla pynt. Det beror kanske på att jag är dekoratör i botten, eller kanske för att jag gillar allt som är runt omkring julen, advent, pyssel, pynt, alla dofter och smaker. Men jag har en bekännelse att göra, nu innan ni börjar gilla mej alltför mycket...

Jag tror inte på tomten. Jag gillar inte ens honom.. Jag har aldrig klarat av att ljuga för barnen att den där rödklädda gubben där på torget under stans julmarknad är på riktigt. Jag har alltid varit ärlig och berättat för barnen att det bara är en utklädd gubbe. Jag har inte uppfattat att barnen haft en sämre jul för att vi inte haft någon tomte. JAG har köpt julklapparna, tänkt ut dom, betalat dom, slagit in dom, skrivit etiketter, hållt dom gömda till julafton. Men sen förväntas man släppa in en vilt främmande rödklädd gubbe med löjligt stort skägg att komma och överlämna paketen och ta åt sig hela äran! Nähä du!

En annan aspekt som för min personliga tro är viktig, är att tomten lätt tar fokus från den verkliga huvudpersonen, nämligen Jesus, vars födelsedag vi firar på julafton. Tomten är ett gulligt pynt för min del, men kan aldrig få vara mer än det.

Jag minns en gång när jag skulle lämna sonen på en julfest med skolkamraterna, de gick i lågstadiet nånting. Alla mammor stod där med sina telningar och så kommer en man utklädd till tomte. Min son tittar på mej, lite undrande, och jag säger som jag brukade: det är ingen fara, det är bara en gubbe som är utklädd. Min son blev lugn men mammorna blev som galna! Det fick man ju inte säga högt! Hur kunde jag vara så elak och beröva min son glädjen med att tro på tomten? Men jag kunde aldrig förstå hur man kunde ljuga för sina barn, lura dom och låta dom tro på en fantasifigur. 

Nej, då ville jag hellre berätta för mina barn om den verkliga anledningen till varför vi firar jul, men det anses ju inte vara alls lika acceptabelt.  Då är det indoktrinering, hjärntvätt, religiös påverkan. Det är inte okej, men att medvetet ljuga om en rödklädd gubbe är helt okej, ja rent av det som förväntas av oss föräldrar. Märkligt, eller hur, om man verkligen tänker efter...

I alla fall så är det ett bra tag kvar till jul och förmodligen flera år kvar innan jag har barnbarn och det blir en ny diskussion om tomtens vara eller icke vara på julafton. Och faktiskt tror jag att mina egna barn kommer att vilja ha en tomte till sina barn. Men det gör inget alls. Det visar bara att jag fostrat självständigt tänkande barn som väljer själva. Därför  blir jag extra tacksam att de valt samma tro och kyrka som jag. Av fri vilja och egen övertygelse. Precis som det borde vara.

Men tomtar, nej dom gillar jag inte alls...:)

H.D.S.L.

På gatan där jag bor...

Jag bor i ett hyreshus med tre våningar, två lägenheter på varje våning. Fyra portar i huset, alltså 24 lägenheter i varje hus. På gården där jag bor finns det åtta röda hus. 192 lägenheter. 192 små världar. Varje lägenhet har sin egen unika inredning. Jag kan se lite av det när jag tittar in genom deras fönster. Mest ser jag lampor, gardiner och fönsterträd. En del har ett överdåd av blommor och växter och gardiner med volanger och spets. Färgade lampor i olika storlekar som skapar intressanta effekter. En del har en total avsaknad av detta. De bor i avskalade, till synes tomma lägenheter. Jag undrar varför dom inte bryr sig. Men dom kanske tittar in till mej och undrar hur jag orkar bry mej...

Det som jag tycker är viktigt, meningsfullt, intressant, tycker kanske andra är oviktigt, meningslöst och ointressant. Och det dom gillar kan jag inte fatta hur de vill lägga tid och kraft på. Vi är alla olika, tycker olika, tänker olika. Men vi är alla människor. Med känslor och funderingar. Med problem och glädjeämnen. Med strider och segrar, lycka och olycka. Vi bor i våra lägenheter, ensamma eller par eller familjer i olika konstellationer. Vi har vår egen värld i vår egen fristad där vi försöker skapa ett så bra liv för oss som det är möjligt. 

Men när vi möts så vill vi att alla andra ska tycka och tro att vi har det så bra, att vårt liv är perfekt och bekymmersfritt. Varför gör vi så? Varför är det viktigt att hålla masken? Varför svarar vi "tack bara bra" när någon frågar hur det är, trots att vi är olyckliga? Jag har funderat en hel del på det under det här året. Jag har kommit fram till att det är för att skydda mig själv. Alla som frågar hur det är, det är inte alltid läge att börja tala om hur det verkligen känns. Jag kan inte släppa in alla innanför skinnet, in i mitt hjärta. Jag kan inte alltid gå in i detalj med alla hur det verkligen är. Så jag säger tack bra, sätter på ett glatt leende, biter ihop och går vidare. 

Självklart finns det vissa få, utvalda, som jag kan prata med och det räcker bra så. De närmaste vännerna i innersta cirkeln, ni vet..

 

Jag funderar på hur dom har det. Alla människorna i lägenheterna där jag bor. Är dom lyckliga? Vad är lycka? För någon kan det vara att äta middag med familjen, eller att laget vann matchen, eller att ha fått tillräckligt många rätt på tentan... Vi är alla olika men ändå lika. Tänk om vi vågade visa lite mer av vårt inre för varann. Då skulle vi se att vi är betydligt mer lika varann än vad vi först trodde..

H.D.S.L.

Separationsångest

Mina barn är stora nu och klarar sig själva en helg. Ändå kan jag inte låta bli att längta hem när jag reser bort själv. Det handlar inte om oro eller så, bara en obestämd längtan att komma hem igen. Vill bara bort från det sammanhang jag är iväg på och bara rusa hem och stänga dörren om mig. Hemma. Mitt hem. Min tillflykt. Kanske lite som ett sårat djur som gömmer sig i en håla.

Kanske beror det på att jag under året byggt upp ett nytt hem, brutit upp från allt som var känt och vant och börjat något nytt. Jag är nu trygg med mitt nya hem och mitt nya liv och kanske kan det vara så att när jag reser bort så triggar det igång något omedvetet. Jag vill inte bryta upp något mer nu. Känslan är inte logisk, men den finns där ändå.

Jag vet ju att jag inte behöver ha några bekymmer för att det ska fungera praktiskt där hemma. Jag behöver inte oroa mig för att ungdomarna hittar på något elände. Jag kan vara trygg med allt, ändå maler den där längtan i mitt hjärta. Jag vill bara åka hem.

Det är ju inte lätt då att njuta och vara glad i det sammanhang som jag är borta på. Även om det är bra på alla sätt och vis egentligen. Även om jag är tillsammans med jättetrevliga människor, får god mat och mycket kaffe.

Kanske kan det också vara så att jag inte är van att resa bort själv. Nu är jag liksom Lite haltande. Bekvämt att bara ha sig själv att tänka på och ta hand om. Men lite tomt.

Så jag försöker intala mig själv att det är nyttigt för mig. Att jag behöver träna. Snart nog blir det ändå förändringar eftersom ungdomarna är på väg ut i vuxenlivet. De blir allt mer självständiga, har ett eget liv, egna vänner och sysselsättningar. Min identitet är inte bara mamma, jag är också en individ och jag borde ha egna drömmar och planer. Men hur får jag det? Var hittar jag dom? Måste jag söka eller kommer det att bara poppa upp helt plötsligt? Det borde kännas spännande, men det känns mest tomt. Kanske har jag haft så mycket spänning att det är bra att jag bara får vara i ett "mellanrum" just nu? Jag känner i alla fall ingen panik över det just nu. Men visst har jag lite att fundera på...

H.D.S.L.

Mitt livs musik

Har du känt någon gång att en sång talat till dig? Orden stämmer in på ditt liv och det känns så skönt att någon annan kan dela samma tankar och känslor som du. Musik har alltit varit viktigt för mig, jag sjunger gärna med i låtarna som går i bilstereon, även om min sångröst inte är den bästa. Jag kan till och med spela några ackord på en gitarr, men min musikkonsumtion tillgodoses främst av radio, cd och itunes. 

När man är kär finns det en massa låtar som pasar in på den känslan men det senaste året har jag också hittat låtar som gett mig uppmuntran, styrka och glädje mitt i allt elände. Förra hösten lyssnade jag mycket på "Lyckligare nu" med Linnea Henriksson. Den var en klockren beskrivning av mitt liv, förutom vissa små detaljer. Sedan övergick jag till "Allting kommer bli bra till slut" med Den Svenska Björnstammen, jag behövde lite uppmuntran och det fick jag med den refrängen. "Gubben i lådan" (Daniel Adams Ray) hade också en hel del poänger som hade hög igenkänningfsaktor. 

Allt eftersom tiden gick och saker och ting hände, så blev jag stundtals arg och då passade det med "Du måste flytta på dej" med Alina. Den gjorde mig genast på bättre humör! "Release me" med Oh Laura kändes helt rätt och min livsresa i musik fullbordades med Salem Al Fakirs låt "I'm so happy". 

Ibland behöver jag lyssna på "Don't you worry child" med Swedish House Maffia. Heaven's got a plan for you... Undrar vad det är... Men känner mig trygg i vetskapen att det finns en plan för mitt liv. 

På semestern när jag återvände till min fars hembygder i Värmland, vad passade väl bättre då än "Strövtåg i hembygden" med Mando Diao. 

Nu mår jag bra, livet är tryggt och stabilt, jag har roligt, flirtar lite och livet leker igen! Jag avslutar min spellista med James Brown: "I feel good!"

H.D.S.L.

Motgångar, rädslor och segrar

I helgen har jag varit iväg på ett tjejdygn ute vid västkusten på en lägergård. Vi var ett 30-tal kvinnor mellan 25-75 år som hade åkt dit, en del med en vän, en del ensamma. Det var ogifta, gifta, skilda, änkor... Kvinnor i olika skeden i livet. Men vi är alla människor med våra olika utmaningar och strider att utkämpa. Livet är inte bara en dans på rosor för någon endaste en av oss. Även den vackraste ros har taggar som kan göra ont, även det vackraste liv har motgångar emellanåt.

Hur livet blir i fortsättningen beror ju lite på hur jag angriper mina motgångar. Jag kan sätta mig ner och tjura, tycka synd om mig själv och leva mitt liv som ett offer. Eller så kan jag försöka ta itu med problemen, försöka hitta lösningar och finna en väg vidare. Bli lite starkare och klokare av mina livserfarenheter. Jag kan skylla mitt olyckliga tillstånd på någon annan och på så sätt frånsäga mig mitt eget ansvar för mitt eget liv, eller så kan jag ta itu med mitt eget välbefinnande och göra det bästa av det jag har.

Jag såg en trailer för en ny film som heter AfterEarth där huvudpersonen säger till en ung man "Fear is a product of the thoughts you create. Danger is real, fear is a choise" (rädsla är ett resultat av dina egna tankar. Faran är verklig, rädslan är ett val). Nu är väl saker och ting inte alltid så enkelt, i många fall tror jag att rädslan är instinktiv, men ibland behöver jag se rädslan i vitögat (face your fears) för att komma vidare i min utveckling som människa. 

När jag skulle skiljas var det många hinder innan allt var klart. Många gånger tänkte jag att jag aldrig skulle klara det. Men tänk, det gjorde jag. Med hjälp av goda vänner, envishet och ett hyfsat rörligt intellekt så är jag igenom och nu ett år efter kan jag helt ärligt säga att jag inte trodde det skulle kunna bli såhär bra som det ändå blev. Jag är lite mer erfaren, lite starkare och även lite ödmjukare än förut. 

Vi är alla människor med olika liv men våra känslor är ofta ganska lika. 

Det är inte bara vad vi har som definierar vem vi är, utan vad vi gör med det vi har. Jag tror att vi alla har en speciell talang, en gåva, ett kall. Det gäller bara att hitta den, använda den och inte skämmas för det. 

Då finner vi sann glädje, tillfredsställelse och meningen med livet.

H.D.S.L.

Ser du stjärnan i det blå...

Det har varit stjärnklart några kvällar nu. Jag har alltid gillat att titta upp på stjärnorna, känna igen några stjärnbilder, Karlavagnen, lilla björn, ormen, draken, lejonet, svanen, cassiopeia, castor och pollux... Jag kan stå länge och bara skåda upp mot den mörka himlen där stjärnorna är små lysande punkter. Man ser också flygplan, satelliter, kometer och meteorregn - det som vi brukar kalla stjärnfall. Men som ju är rymdstenar som brinner upp när de kommer för nära vår atmosfär, för att uttrycka det enkelt.

Redan som liten var jag faschinerad av stjärnorna och rymden. Min farbrors fru brukade med stor munterhet ofta berätta historien om när jag varit busig en gång som barn (det hände faktiskt!) så hade mina föräldrar sagt att om jag inte slutade upp med det där vad det nu var, så skulle jag få sova ute på natten (barnpsykologi på hög nivå). Men då hade jag bara sagt att det gör inget för då kan jag titta på stjärnorna... Så gick det med den bestraffningen...

Men en gång för kanske närmare 30 år sen, såg jag något märkligt på himlen en mörk kväll. Men det gjorde ett så starkt intryck på mig att jag inte kan glömma det. Det var en lysande prick som rörde sig över himlen. Lite större än en satellit men det var vad jag först trodde att det var. Men jag fick känslan av att den flög lägre än vad satelliter brukar göra. Nu är ju avståndsbedömningen i rymden ganska omöjlig, men det var det intrycket jag fick.

Jag följde pricken med blicken och då plötsligt stannade det! Stod stilla någon halv minut, vände sedan och flög tillbaka en liten bit från det håll den kom, sedan stannade den igen och stod stilla ett par minuter. Jag stod blickstilla. Jag var ganska nära mitt hem och hade cykeln bredvid mig. Så plötsligt gjorde den en gir 90 grader och så flög den vad som verkade rakt ut i rymden. Pricken blev mindre och svagare och snart var den helt ur sikte.

Undrar än idag vad det var...

Jag har aldrig haft några drömmar om att resa ut i rymden - trots att jag älskar att se på Star Trek - utan nöjer mig med att stå stadigt på marken och titta upp mot stjärnorna och månen. De har en förunderlig dragningskraft på mig. Stjärnorna står för något bestående, något man kan lita på, navigera efter, något som människor i tusentals år studerat och försökt förstå sig på. Kanske vet vi lite mer om stjärnorna nu än när Bibelns Abraham skulle räkna stjärnor. Men ännu är de ändå lite mystiska, men vackra och fridfulla. Många sena kvällar har jag gått ut och tittat på stjärnorna och känt mig lugnad och tröstad. Dom är kvar i samma positioner, dom bara finns där från generation till generation. 

Faschinerande.

H.D.S.L.

Snälla människor och fredagsmys

Det är drygt ett år sedan jag och min dåvarande make separerade, och detta år har varit ett mycket speciellt år. Mycket sorg och smärta så klart, det gör ont när ett äktenskap dör. Jag har gått igenom ett sorgearbete med alla dess typiska stadier: chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Jag insåg ganska nyligen att jag är i nyorienteringsfasen. Jag har accepterat mitt nya liv och känner mig bekväm och tillfreds med det. Det jobbigaste har nog varit reaktionsfasen som för min del var fylld med mycket sorg och slitningar. Bearbetningen gick bättre och nu har jag ett helt nytt liv. 

Vad som blivit oerhört tydligt för mig under denna tid är mina medmänniskors välvilja. Jag har förut skrivit om vänskap men jag tänker nu på alla de människor som hela tiden dykt upp i mitt liv för att stötta, uppmuntra och hjälpa till. Jag har träffat så många vänner detta året som bryr sig om mej, kommer med presenter, jag har fått små hemlighetsfulla kuvert med pengar, som räddat min vecka, och jag blir ständigt hembjuden till folk. Människor ringer, sms'ar och stannar mej på stan och i affärer. Jag är uppriktigt förvånad, glad, tacksam och lycklig för detta! Kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur många fina, omtänksamma människor det finns som bryr sig om mig! 

Min självbild har varit negativ så länge att jag har svårt att riktigt tro på att jag kan uppfattas som trevlig, rolig, smart och till och med sexig! Va??? Oj, oj.. 

Mina medmänniskor har överraskat mig med sin kärlek, omsorg och medkänsla. Jag är så oerhört tacksam för allt stöd och hjälp jag fått under detta omtumlande år.

Men nu ser jag att detta inlägg blir övermättat av superlativer...:) men det är lite så som jag känner mig just nu. Lycklig, älskad, harmonisk och med frid i hjärtat kryper jag ihop i soffan framför tv'n. Nä vänta, måste ut i köket först och hämta en skål med favoriten: Sia glass choklad!

Nu är det slut på veckan - det är dax för fredagsmyyyyys!

H.D.S.L. 

Vem kan man lita på?

Jag har nog lite tillitsproblem. Jag är generellt lite misstänksam och funderar alltid om personen jag möter har någon baktanke med att vara trevlig. Är det något man vill ha i utbyte? Vad är man ute efter egentligen? Jag vet inte exakt varför jag känner det så, kanske har det med min självkänsla att göra. Har man svårt att tro sig själv om att vara bra, är det ju ännu svårare att tro att någon annan kan tycka det. 

Problemet blir ju att livet blir ganska tungt och trist med en sådan attityd. I längden är det något man behöver ta itu med, och det har jag gjort. På olika sätt har jag förändrat mitt liv, mitt umgänge och vännerna har satts på prov. I livets motgångar blir det tydligt vilka som är vänner på riktigt.

När jag lär mig att tycka om mig själv, acceptera mina fel och brister, jobba på dom men inte låta dem definiera mig som person eller tynga ner min självbild, ökar min självkänsla. Jag är inte mina fel och brister, jag är en människa som har fel och brister. Det är en skillnad i det. Jag må vara ful och tjock men jag är ingen ond människa. Jag är full av empati och vänlighet. Jag är genuint intresserad av andra människor och sakta men säkert börjar det sjunka in att det finns människor som är genuint intresserad av mig. Som tycker om mej utan baktankar, som gillar mej som jag är.

Plötsligt blir världen en varm, vänlig plats där jag trivs med livet. Plötsligt ser jag att det finns en ljus framtid för mig också. Bra saker väntar på mej. Bra människor vill finnas i mitt liv. Förut var livet en existens, något man skulle kämpa sig igenom så gott det går. Nu har molnen skingrats och solen skiner. Jag har funnit glädje och stabilitet i mitt liv. Jag har funnit sinnesro.

H.D.S.L.

Personligt och privat

På min blogg här vill jag vara personlig utan att för den skull röja alltför privata saker. Jag vill inte peka ut andra människor eller gå in på detaljer. Jag vill ändå vara personlig och skriva ner mina känslor och tankar både för mig själv och för att kanske hjälpa någon annan där ute i cyberspace...

Men ikväll ligger jag här och gråter. Jag säger inte varför, bara att många tankar finns i mitt huvud just nu som inte är så positiva. Det var faktiskt länge sedan sist. I höstas var det nog mer regel än undantag att jag grät mig till sömns, men livet blev långsamt bättre och jag fick fast mark under fötterna och kontroll på mina känslor.

Men ibland rinner det bara över. Det kan vara tankar på sådant som hänt, dåliga minnen, men också fasor och oro inför framtiden. Hur ska det bli? Hur ska jag klara det?

I sorgsna stunder som dessa är det extra jobbigt att vara ensam. Jo, jag har vänner, men jag kan liksom inte med att ringa klockan 23.20 och lipa... Så för att bryta mina negativa tankebanor klev jag upp och hämtade min ipad. Det är på denna välsignade teknikpryl som jag alltid skriver mina inlägg. På något sätt blir jag lite tröstad av att få skriva av mig. Få hjärnan att tänka på annat, att bli rationell och strukturerad, som är mitt naturliga tillstånd. Få känslorna att sluta svalla. 

Så tack för att du lyssnar (läser) och för att du ger feedback på mina sociala media. Jag har själv inte riktigt insett att jag kanske är hyfsat duktig på att skriva. Jag bara skriver för att det är enkelt och faller sig naturligt. Har inte riktigt reflekterat över att det kanske inte är så för alla.

Nu har tårarna torkat och hjärtat slutat bulta så hårt. Sorgen i hjärtat finns kvar och en skugga av den kommer kanske alltid att dröja sig kvar. Men det är nog något jag får lära mig leva med. Och ibland rinner det över. Det är okej. Det kanske till och med är bra att sorgen får ta sig ett fysiskt uttryck. Jag har tryckt undan alltför många känslor alltför länge. Hög tid att lyfta på locket. Men försiktigt, försiktigt...

H.D.S.L. 

Meningen med livet

Jag har förut konstaterat i ett tidigare inlägg att det finns ingen allmängiltig mening med livet. Men jag tror att varje människa har en mening med sitt liv. Trixet är bara att komma på vad... För en del börjar det redan i barndomen med en dröm om vad man ska bli när man blir stor. För andra kan det komma som en aha-upplevelse senare i livet och för en del så liksom smyger det sig på och man uppfattar det inte riktigt förrän man ser sitt liv i backspegeln och upptäcker den röda tråden.

Jag läste om Winston Churchill, premiärminister i Storbrittannien under andra världskriget och gjorde en storartad insats för världen. Men hans livsresa dit var krokig och det var många motgångar, problem och det var dramatiskt vid hans tillträde som premiärminister mitt under brinnande krig då hans företrädare tvingades avgå. Men Winston var själv helt övertygad om att han var förutbestämd för stordåd. I dagens samhälle tror jag han skulle fått diagnosen Asbergers syndrom av allt att döma som jag läst om honom. 

Men den dag då han blev Englands premiärminister, 65 år gammal, säger han de bevingade orden: "Jag kände mig som om jag gick med ödet och att hela mitt tidigare liv enbart hade varit en förberedelse för denna stund och för denna prövning".

Jag funderar på det citatet ibland. Jag undrar om det även kan gälla mig. Kommer jag en dag fram till en specifik stund och ett unikt tillfälle i mitt liv när jag kan konstatera att hela mitt liv, alla mina erfarenheter - goda som dåliga - har varit en förberedelse för det som komma skall. Kan det vara så? Finns det därmed en mening med svårigheter, motgångar och sorger? För att jag kommer att behöva kunskapen senare, för att kunna förstå och känna empati. För att göra en skillnad i andra människors liv. 

Är det knasigt att tro på en mening med mitt liv? En mening med svårigheter? En mening med den ondska jag mött? Jag vill gärna tro det. Jag vill lära mig av mina erfarenheter, bli klokare och ödmjukare och mer empatisk. För jag vet att livet inte alltid går på räls, livet är inte ens rättvist. Men jag tror på en god Gud som gör mitt inre vackrare och mitt liv till en gåva. Inte bara för mig utan även för andra. 

H.D.S.L.

Ensamhetens fröjder och fasa

Jag lever och bor tillsammans med mina två tonårsbarn i en trerumslägenhet vilket betyder att våra liv blir ganska sammansvetsade och nära. Jag uppskattar verkligen mina barn - kloka, snälla, duktiga som jag är oerhört stolt över. Men chansen till ensamhet blir dock begränsad. Jag går ut och går med hundarna och det ger mig en stund för mig själv. Stunder som jag behöver. Livet med tonåringar är ganska intensivt, det är mat och tvätt och nöjen. Även om jag ibland förundras över deras seriositet med sina studier så blir ju våra liv ganska sammansvetsade. Då kan jag ibland längta efter lite ensamhet. 

I veckan som just passerat har jag fått just precis det. Ensamhet. Ungdomarna är iväg på läger och här hemma blev det tyst och stilla. Jag kunde äta vad jag ville när jag ville, välja tv-programmen eller sitta och läsa. På en vecka hinner man ju inte bli uttråkad, speciellt som jag jobbar på dagarna. Uppskattar de här stunderna för mig själv, även om jag tänker på ungarna hela tiden och undrar hur dom har det... På mammors vis... Har dom ätit, kan dom sova, har dom kul?

Så självklart gläds jag åt att dom kommer hem i morgon och det är svårt att tänka sig ett liv utan dom.

Men det finns ju många som är ensamma. Ofrivilligt. Då blir ensamheten en börda, en sorg. Men inget man vill erkänna eller prata om. För då är man rädd att ifrågasättas VARFÖR man är ensam. Är man en jobbig person? Dum och otrevlig? Man kanske anklagar sig själv och undrar om man själv är orsaken till ensamheten. Så många människor döljer sin ensamhet.

Men ensamhet som är obekväm är varken självvald eller självorsakad. Det är något man blir drabbad av, på grund av många anledningar. Arbetslöshet, sjukdom, ålderdom, liten släkt, flytt, ingen levnadspartner eller barn, blyghet, lägre social kompetens kan vara anledningar till ofrivillig ensamhet. 

Poul Bjerre skrev "Det finns ett helvete - att vara ensam, och ett himmelrike - att kunna vara det". Kanske är det så. Påtvingad ensamhet kan vara förödande men självvald ensamhet är ljuvlig. Men varför är det då lite pinsamt att erkänna att man är ofrivilligt ensam? Eller är det bara som man gissar? Kanske skulle man få hjälp med sin ensamhet om fler visste om hur läget är? Faktiskt så tror jag det. Nu har jag förmånen att vara med i en fantastisk kyrka, där jag är övertygad om att man får hjälp om man bara vågar prata om sina problem. Jag talar av egen erfarenhet. När min relation gick sönder fick jag hjälp att både lösa praktiska problem och människor att prata med som lyssnade och var empatiska. 

Men just nu, ganska precis ett år efter att vi separerade, jag och min man, så är jag trygg och glad och njuter av en ensam vecka samtidigt som jag längtar efter mina barn att dom ska komma hem! Vill höra dom berätta om sin vecka, vill laga mat till dom och kolla en film med dom. Snart kommer dagen då de flyttar hemifrån. Lika bra att öva mig nu! Jag har en känsla av att det kommer gå bra för oss!

H.D.S.L.

Goda grannar

Jag bor i ett trevåningshus, med två lägenheter på varje våning. Inte så svårt att känna igen sina grannar. Speciellt som jag går ut med hundarna fyra gånger om dagen och nyttjar tvättstugan ett par gånger i veckan. Mycket spring i trapporna blir det... 

Jag hade ganska snart hälsat på alla grannarna och sedan börjar småpratet. "Fint väder idag"... "Visst är det ett lugnt hus detta"... "Är hundarna snälla?"...

Alla är vänliga och verkar trevliga - utom en grannkvinna. Hennes man och barn är lite blyga men trevliga. Men hon stirrar bara ner på sina fötter när vi möts. Jag börjar undra varför, genast börjar min hjärna tänka ut olika scenarier. De är från ett annat land, kanske kan hon inte språket? Kanske tillhör dom en religion där hon är förbjuden att ha kontakt med främlingar? Kanske är han elak mot henne? Är hon hunsad och hårt hållen?

Så kom det till en kväll när jag var på väg ner i tvättstugan. Då stod hon vid ytterdörren och knackade. Porten är ju låst och hon måste ha glömt nyckeln. Jag öppnade dörren. Hon blev så glad! Hon klappade mig över armen, på kinden, tog mig i handen. Så pekade hon på sina öron och skakade på huvudet, och så lät hon ett obegripligt läte, typ ähh ähh öhh.. Då fattade jag! Hon är döv!

Nu när hon vet att jag vet så är hon helt annorlunda när vi möts i trappen. Hon ska alltid klappa mig på armen eller axeln och så låter hon sitt ähh ähh öhh... Och jag ler. Stort. 

Tänk så fort man vill kategorisera människor. Sortera in dom i fack, bedöma dom, söka förklaringar och dra egna slutsatser. Men tänk så fel det kan bli! Vi ser bara utsidan och så är vi säkra på att vi förstått även insidan.

Men om jag tänker efter så är jag ju själv duktig på att dölja min insida när jag har det svårt eller är ledsen eller kämpar med något. När man frågar hur det står till säger jag med mitt soligaste leende "tack bara bra" för jag orkar inte berätta sanningen. Jag vill inte vara ett offer. Jag vill inte visa min insida för alla. 

Som jag skrev om i förra blogginlägget att man har en handfull riktigt nära vänner som man kan berätta allt för. Men det räcker så. Och det ska nog vara så. Men resultatet blir att vi lever ett inre liv och ett yttre liv som inte alltid harmonierar. Inte så att hela livet är en lögn, men jag behöver påminna mig själv om att inte bara se till andras utsida, käcka facebook-statusar och glassiga instagram-bilder. Alla har vi något moll-ackord i våra liv. Alla har vi råkat ut för någon svårighet, motgång, svacka. Och alla har vi lärt oss att hålla masken och säga att allt är baaara bra!

Jag är inte ensam om att vara ledsen ibland, jag är heller inte den enda som tycker lite synd om mig själv ibland. För det måste jag ju ändå få göra eftersom jag inte tillåter någon annan att tycka synd om mej. För oftast går det över och vi går vidare med våra liv. Mot nya glädjeämnen och nya sorger.

H.D.S.L.

Vänner, kompisar och bekanta

Som rubriken antyder så har jag funderat en del på vänskap. En del personer blir man bekant med, man hälsar och kanske pratar om vädret. Man kanske är med i samma kyrka eller förening eller träningsklubb eller så har man gemensamma vänner. Man kanske delar ett intresse eller hobby, men man träffas inte på tu man hand och umgås.

De är min yttre cirkel i vänskapshjulet.

Så har vi kompisarna. Vi kanske har känt varann sen barnsben eller så har vi lärt känna varann i vuxen ålder. Vi har gemensamma bekanta och vi umgås lite. Någon middag eller fest, vi hjälper varann när det behövs, vi följer varandras liv på Facebook och Instagram och vi gillar det vi ser och läser. Jag vet att jag kan kontakta vem som helst av dom för att be om en tjänst eller om jag bara vill prata och umgås.

De är mellersta cirkeln i vänskapshjulet.

Så har vi de nära vännerna. De i min inre cirkel, där jag själv är mittpunkten. Inte för att jag är viktigast, men för att förklara hur jag tänker. Vissa människor bara finns där, liksom helt naturligt. De är mina förtrogna, stöttar mig och uppmuntrar mig. När de behöver det, så gör jag samma sak för dom. Vi har en själslig gemenskap, som är mer än ord. Det kan gå år mellan gångerna vi ses, men det blir aldrig obekvämt, distanserat eller stelt. Nära vänner har liksom fått krypa in under ditt skinn. Det är inte många som finns i min inre cirkel, och det ska inte heller vara många. Några få, älskade, fina, förtrogna vänner.

Ibland händer det att vänner byter plats i mina cirklar. Det kan vara deras val men det kan också vara mitt eget val. När jag hade en jobbig tid i livet så var det en person som klev in från bekant till nära vän i ett jättekliv. En som stod upp för mig, slogs för mig och tröstade mig. Vilken gåva denna vän är! Andra i vänkretsen backade och ställde sig i yttre cirkeln när mitt liv blev jobbigt.

Att få nya vänner nu när man är i medelåldern är fantastiskt! Att träffa på en person och känna att det "klickar". Man behöver inte tycka lika eller gilla lika, men man behöver kunna förstå varann. Och man behöver både kunna ge och ta. En vän som bara kräver blir ingen nära vän. Sakta men säkert föser man vännen ut ur kretsen och bort till bekanta. Jag har rätt att flytta vänner i mina cirklar, det är inte av elakhet utan av kärlek - till mig själv. Jag behöver vara rädd om mig själv och ta hand om mig. 

Vi pratade om det här, min bästa vän och jag, i veckan som var. Tänk att vara 48 år och ha en "bästis"! Det är coolt! Vi pratar om allt! Vi har känt varann i 33-34 år och bara det ger lite tyngd i vänskapen. Ibland går det långa perioder mellan då vi ses men det spelar ingen roll. Vi skriver mail och när vi väl träffas finns det ingen distans mellan oss. Vi lever olika liv på olika orter, vi tycker inte lika i allt men vi respekterar varann, förstår varann och lyssnar på varann. Det är sann vänskap. Jag hoppas du också har en riktig vän i ditt liv.

H.D.S.L.

Medelhavsklimat

Har du varit på semester utomlands? I södra Europa till exempel. Minns du känslan? De varma kvällarna, du sitter på balkongen efter en god middag. Du hör röster tala på ett främmande språk, du hör barn som leker och du tänker: är dom fortfarande vakna? Du känner doften av en cigarrett som någon från en balkong intill sitter och röker. Du hör syrsorna spela och trafiken i fjärran. Luften är så ljum trots att solen gått ner och det börjar bli riktigt mörkt.

Precis så har jag det precis just nu! På min egen balkong på Rörstorp i Värnamo. Enda skillnaden är att det är inte är syrsor jag hör, det är skogsduvor. Men det är också ett fint läte.

Jag har vant mig vid stadslivet nu. Här vill jag stanna. Nära centrum, nära människor, nära pulsen. Men ändå med mitt eget lilla privata kryp in här uppe på tredje våning. Jag ser höghusen på Doktorsområdet glimma där borta. Jag ser hus och gator och lyktor och ICA-butiken. Jag är en del av allt detta. Jag hör hemma här. Människor känner mej här. Dom hälsar och pratar när jag är ute på stan. 

Dom verkar gilla mej faktiskt.

Lika stort behov av sociala kontakter och mänskligt umgänge, lika beroende är jag av ensamhet, avskildhet. Måste få träffa folk ofta annars blir jag uttråkad. Men måste få gå en promenad helt ensam i tystnad ute i skogen också. Det bästa av två världar. Och jag har privilegiet att kunna få välja båda.

H.D.S.L.

Jag är en tjockis

Jag har inte mött en enda människa som är helt nöjd med sitt utseende. Fast en del förstår jag inte hur de kan vara missnöjda, de är så fina och vackra på alla sätt och vis. Men vi är själva vår bästa - eller värsta - kritiker. Vi hittar alltid något det är fel på.

 

Men att vara tjock, det är liksom bara dumt. För jag har ju mig själv att skylla, eller? Det är väl bara att äta mindre och motionera mer, eller? Tjockisar har ingen motivation, ingen viljestyrka, ingen karaktär. Det är så man blir bedömd som tjockis vid första anblicken. Förmodligen är man ganska korkad också. Eller?

Ju fler överviktiga jag pratat mer djupgående med, ju mer stärker det min teori om att din vikt är relaterad till din mentala hälsa. Det är inte bara ATT jag äter för mycket eller onyttig mat. Det hänger också ihop med HUR jag äter, NÄR jag äter och VARFÖR jag äter. Jag kunde konstatera att jag använde mat som tröst. När själen gråter, när tårarna inte räcker till, då proppar jag magen full med något så att det enda man kan tänka på är hur proppmätt man är. Man behandlar ett själsligt behov med en fysisk handling. Funkar för stunden. Effekten varar alltför kort. Alla överviktiga jag pratat med har en eller flera tragiska händelser som drabbat dom. Lättnaden har man funnit i ätandet. Istället för alkohol och droger, kanske...

Visst är det så att det finns genetiska skillnader också på oss människor. En del har snabb förbränning, andra långsam. En del har fetma i släkten, andra är spinkiga. Min födelsevikt var 5,3 kg så jag hade en rejäl start. Jag var ett stillsamt barn som hellre läste och ritade än idrottade. Många faktorer har bidragit till min övervikt, men att ta itu med viktproblemet var mycket mer än det rent praktiska att äta mindre och motionera mer. Hur skulle jag nu tysta gråten i själen? Varför är jag inte lycklig? Hur kan jag komma vidare? Hur kan jag få ett sunt förhållningssätt till mat? Jag måste ju alltid fortsätta äta livet ut, liksom...

Jag har börjat min viktresa neråt, sakta men säkert. Har slutat tro på mirakelkurerna. De leder bara till frustration, eftersom de bara varar en kort tid, sedan är man tillbaks igen. Min nyckel var att ta itu med min själsliga hälsa. När jag gjorde det var det först sorg och sömnlösa nätter, då började jag tappa några kilon. Sedan mådde jag allt bättre och upptäckte att jag inte behövde tröstäta längre. När man gått ner några kilon blir det lättare att röra på sig och det blev roligare att motionera. Nu har jag tappat 14 kilo på ett år ungefär och jag tror det är ett bra tempo. Kroppen hinner anpassa sig och man går inte upp igen av att äta lite onyttigt ibland. För självklart måste jag tänka på VAD jag äter också. Men man kan inte bara leva på råkost och rent nötkött. Varierat är bra och en kaka, en dessert, en glass emellanåt kan msn tillåta sig. För mat är ju gott, trevligt och ett socialt medel också. Därför måste man hitta en sund balans.

Jag blir så glad när man ser att jag gått ner i vikt och berömmer mig. För det är en kamp. Varje dag. Förmodligen resten av mitt liv. Men samtidigt blir jag ibland ledsen på samhällets normer på utseende. Här i Europa ska man vara smal för att vara snygg. Men reser man söderut så blir man plötsligt SEDD och UPPVAKTAD. I mellanöstern är det fint att vara tjock, att ha stor byst och stor rumpa. Märklig känsla för mig som alltid fått veta att tjockisar är fula och klumpiga. Jag blir ledsen på vårt samhälle som säger att smal är fin och tjock är fel. Det finns så många vackra människor, oavsett vikt och storlek. Sedan inser jag också att för stor övervikt inte är bra för kroppen i längden. Man överbelastar rygg och knän och sliter ut sig själv i förtid. Men det är ju så mycket mer med vikten än mat och motion. Först måste jag själv må bra, sedan kan jag ta itu med de där kilona för mycket som är en belastning.

H.D.S.L.

Lyckan kommer, lyckan går

Ibland kommer känslan över mig. Den där att jag är inte värd särskilt mycket. Att jag borde inte känna mig lycklig, det har jag väl ändå inte förtjänat? Jag som gjort så mycket dumt. Jag som sagt så mycket dumt. Jag som begärde skilsmässa och splittrade en familj. Jag borde väl vara olycklig? Jag borde väl skämmas? 

När lyckliga känslor kommer så följs de ibland av Det Dåliga Samvetet. Vet hut, säger det. Som du har ställt till det med ditt liv! Tro inte att du ska få vara lycklig! Tro inte att du någonsin kommer att bli älskad igen! Om någon verkar tycka om dej finns det säkert en baktanke, dolda motiv, sluga kalkyleringar. Dom är nog ute efter något annat. Dom vill bara utnyttja dig.

Men andra stunder så vinner lyckan. Den dröjer kvar som en ljuvlig känsla i hjärtat och gör mig glad. Jag känner mig lyckligt lottad med mitt liv, mina barn, min släkt, min lägenhet, mina vänner, mitt jobb. Livet har slutat vara ett stormigt hav där jag försökt ta mig fram utan varken åror eller segel. Livet flyter på som en stilla flod. 

Så när kommer nästa vattenfall? Måste alltid vara på min vakt.

Denna blogg kom till för att jag behövde få ur mig allt som jag grubblade på. Det har hjälpt mig att reda ut några tankar och jag har fått många samtal, mail och meddelanden från er som läser att även några av er har både glädje och nytta av det jag skriver. För det är jag mycket rörd och tacksam. Och knappt har jag hunnit skriva klart ett inlägg förrän det poppar upp en idé om nästa rubrik.

Mitt liv har funnit nya rutiner, allt känns stabilt, lugnt och fint. Ändå har jag svårt att tillåta mig själv att vara lycklig. Hur kan man vara lycklig efter allt som hänt? Men då behöver jag lära mig på nytt att jag är värd något bra. Jag är värd att vara lycklig. Jag är värd att älskas. Att vara lycklig TROTS allt som hänt. Att vara lycklig utan att grubbla och analysera alltför mycket. 

Lyckan kommer, lyckan går. Men den kan alltid komma tillbaka igen.

H.D.S.L. 

Kära Katrin och Härliga Hund

Nu i semestertider har jag åter stiftat bekantskap med Katrin. När man åker runt i landet på olika besök och upplevelser så är Katrin en stundtals välbehövlig vän. Det är inte alltid Katrin är i toppform. Ibland är hon misshandlad, ibland bara tom. Men för det mesta är hon en vän i nöden. 

Jag pratar alltså om toapappershållaren..:) När man är på resande fot så måste man ibland leta upp en offentlig toalett. Bäst brukar de vara som man hittar på bensinmackarna. Sämst är de på parkeringsplatser utmed vägarna. Men, som det heter, nöden har ingen lag..

Man hittar också favoriter när man ska fika och äta på resan. Jag vill alltid ha en Coffee Cooler när jag kommer till 7-11. På Max är det lyxshake jordgubb som gäller. När vi ska äta brukar främst barnen  vara skeptiska till nya matställen så det brukar bli ett säkert kort på en av de större kedjorna. Vi har ju råkat på en del bottennapp vad gäller mat och det är ju inte kul att betala för mat som inte är god. Kanske är vi kräsna, kanske för att jag själv gärna lagar mat och det sägs att den är god. Så när jag går ut och äter vill jag ju att det ska vara något alldeles extra. Samtidigt förstår jag verkligen inte hur det är möjligt att driva ett matställe när man inte kan laga vettig mat! Men det är inte ovanligt. 

Många vardagsrutiner funkar inte på semestern. Det som i alla fall alltid måste funka är hundpromenaderna. Jag har ju två vovvar och de kräver minst fyra rundor varje dag - morgon, middag, eftermiddag och kväll. Men sover jag lite längre på morgonen så ligger även vovvarna kvar tills jag börjar röra på mig. Det är gott! De är snälla vovvar, som verkligen visar sina känslor ohämmat. Det är kanske därför man tycker om dom så? Dom är alltid äkta, aldrig tillgjorda eller falska. Alltid kärleksfulla, trofasta och tillgivna. Precis vad jag behöver.

H.D.S.L.

Lika som bär

Jag har alltid gillat tv-program som tex "Saknad" där personer söker en anhörig som de inte har kontakt med. Adopterade barn söker sina föräldrar eller syskon. Alla säger att de tycker det är så fantastiskt att möta någon som de faktiskt liknar. 

Nu förstår jag ännu bättre vad de menar. 

Jag har besökt min pappas släkt i Värmland. Pappa flyttade till Småland i slutet av 1940-talet och har under åren som gått allt mer tappat kontakten med släkten där borta. Jag har alltid fått höra att jag liknar min farmor men jag har inte så många egna minnen av henne, och hon dog 1990. 

I den process jag är just nu i livet så grubblar jag ibland på vem jag är, vad jag vill och vart jag är på väg. Som en pusselbit i detta besökte jag släkten i Värmland. De tog emot mig med öppna armar och samtalen blev många och långa. Trots att jag befann mig bland okända människor (en del hade jag inte sett på 40 år!) så var det ändå som att komma hem till de mina.

Jag såg likheter både på utsidan och insidan. Jag har alltid haft nära kontakt med mammas släkt men jag är inte så lik dom. Min syster är lik mamma men jag är lik farmor. Nu mötte jag en kusin som lika väl kunde varit min syster! Kusin Maria är också lik farmor och det var så märkligt att notera saker som vi hade gemensamt trots att vi inte känner varann. Där ser man vad blodsband betyder!

Det var roligt att träffa alla, men finaste stunden var när jag fick krama om min kusin Maud. Hon var anledningen till att jag vågade åka. Vi har haft kontakt sporadiskt under alla år och tack vare Facebook har det blivit oftare den senaste tiden. Nu fick vi mötas på riktigt så att säga och glädjetårarna kom. En del vänner finns alltid nära hjärtat oavsett hur ofta eller sällan man kan mötas.

Att komma bort kan också vara att komma hem. Att möta någon ny människa kan också ge mig bekräftelse på vem JAG är. Jag kan konstatera genernas makt över vem vi är och hur vi är. Arvet är betydligt starkare än miljön när det kommer till vilka vi är. Jag åkte hem starkare, klokare, tryggare och mycket lyckligare än på mycket, mycket länge.

H.D.S.L.

Ord är energi

Ord är energi. Ord har kraft att skapa, att förändra. Ord flyger runt i rummet och påverkar dig, positivt eller negativt. Du skapar din omgivning med de ord du uttalar. 

Tänk dig att orden är färgklickar som landar på din vägg när du talar. Vilket mönster vill du ha på dina väggar? 

Ett ordspråk säger att tungan har makt över död och liv, och du kan verkligen liva upp eller döda en stämning, bara genom vad du säger. Du kan bygga upp ett förtroende eller rasera det. Du kan få en relation att blomstra eller du kan döda den. Orden har stor makt. Så även frånvaron av ord. Tystnad kan också skapa död eller liv. 

Det sägs att kärleken har fem språk, ett av dem är kärleksfulla ord. Annat kan vara gåvor och tjänster till exempel. Jag känner mig nog mest älskad när någon säger det med ord. Det betyder inte att jag inte är älskad för att andra har andra sätt att uttrycka sin kärlek. Men för att det ska landa i hjärtat - säga klick! - så vill jag höra det. 

Tänk vad vi kan göra för varandra genom vad vi säger och hur vi säger det! Tänk på hur du talar till barnen, både egna och andras. Tänk på kraften i det talade ordet, vissa saker som andra sagt till oss kan vi bära med oss i hjärtat hela livet. Ibland gott, ibland ont. Vi kan bygga upp barnens självkänsla och självförtroende genom våra ord. Säga att vi älskar dom, att vi tror på dom och att de kan lyckas med stora ting. Att allt är möjligt. 

Ord är energi. Vi skapar ett kraftfält omkring oss genom det vi säger. Vi målar vår värld med våra ord. Är det ljusa, ljuva färger eller är det bara grått och svart? 

På så sätt blir vi våra ord, vi upplevs som en positiv människa när vi talar positivt och som en tråkig gnällspik när vi bara talar negativt. Hur vill du själv uppfattas, och vilken människotyp vill du själv umgås med? 

Orden är så viktiga, de skapar verkligen död eller liv. Jag väljer livet.

H.D.S.L.

Små vita lögner

Jag kan inte låta bli att analysera människor och deras beteende. Ibland beror det på min egen låga självkänsla då jag försöker se bakom ytan för att genomskåda vad de verkligen menar. Ibland menar dom vad dom säger, säkert oftast faktiskt, men ibland säger man saker som man egentligen inte menar. 

Det kan vara komplimanger, man säger något snällt för att vara snäll, som kanske egentligen inte är det man verkligen tycker. Oskyldiga saker, som "så snygg du blev när du klippte dej" fast egentligen såg det minsann bättre ut innan... Men man vill inte göra vännen ledsen, för klippt är klippt och kan inte göras ogjort. 

Det kan vara andra påståenden, till exempel "vi måste ses snart, det vore så trevligt!" Men sedan gör man inget för att den där träffen verkligen ska bli av. Och när jag själv föreslår en tid så passar det aldrig. Då grubblar jag och analyserar. Varför sa man så? Vad trodde man vinna på det? Vad menade man egentligen?

Det behöver ju inte vara så djupt eller allvarligt som jag tolkade det. Det kanske inte fanns någon baktanke, bara lite tanklöshet. Det kanske bara inte passade just nu helt enkelt. Men jag har nog en tendens att komplicera det lite. Analysera och grubbla. Osäker på min egen förmåga att förstå mina medmänniskor. Osäker på min egen betydelse, är jag viktig, värdefull? Är jag nog i mig själv? 

Borde jag prestera något för att förtjäna uppmärksamhet? 

Själv är jag noga med att försöka hålla det jag lovar och då kanske det blir lite svårare att hantera brutna löften, även om det gäller småsaker. Men jag har bestämt mig för att det är en god egenskap att hålla löften, att tala sanning och att vara ärlig.

Ja, utom när vännen är nyklippt och ser ut som hej kom och hjälp! Då säger jag så hjärtligt jag bara kan: " åh så fint det blev!" Och inbillar mig själv att det är så vänner gör:)

H.D.S.L.

Du som känner mig så väl...

Jag har uppmärksammat att det finns personer runt mig som känner mig väl. Som har noterat saker om mig och kommer ihåg det. Jag tycker det är oerhört charmigt och härligt! Då känner jag mig älskad och trygg. Jag kan vara mig själv för dom känner mig väl och tycker om mig ändå, för visst tänker man ändå att man inte skulle kunna bli älskad om människor visste allt om mig? Lite måste man väl hålla hemligt? Dölja, bättra på fasaden. Eller? Är det egentligen så att det faktiskt är lättare att tycka om någon som inte är felfri och som vågar visa det? Är det lättare att gilla någon som har synliga fel och brister än den som till synes är perfekt och har allt välordnat? För vi jämför ju oss med varandra, så funkar vi människor. Den som inte är perfekt känns ju enklare att identifiera sig med, eftersom jag själv inte är perfekt. 

Men tillbaks till dom som känner mig väl. Här om dagen träffade jag en gammal vän som jag känt sen unga tonåren, men vi har inte setts på flera år. Han vet mycket väl att jag var gift men visste inte att jag var skild. När vi möttes sa han spontant: "När jag såg dig så tänkte jag att titta där kommer Ann-Louise Jansson, men det heter du ju inte". Jo faktiskt, sa jag, och berättade min historia och att jag nu återtagit mitt gamla efternamn. Det ledde till ett gott samtal och på något vis kände jag mig bekräftad i mig själv. Jag var ihågkommen med namn och jag hade lämnat spår i hans minne.

Likaså besökte jag en moster i förra veckan. Vi visades runt i trädgården av hennes man och han visade stolt upp växthuset och sina odlingar, grönsakslandet, fruktträden och det lilla skjulet till gräsklipparen. De bor på landet med en lantgård som granne. Han pekade på ytterkanten av trädgården och sa: "Här brukar jag köra en vända med gräsklipparen så det blir som en stig ut på ängen, där kan du gå barfota, du som gillar att gå barfota". Han hade noterat att jag gillar gå barfota! Jag kan inte påstå att vi umgås så ofta nu för tiden, men jag hade lämnat spår i hans minne.

För mig blir det ett bevis för att jag betyder något för dessa människor. De tycker om mej, noterar detaljer om mej och bär det i sitt minne. Det är hedrande. Då känner jag mig älskad och betydelsefull.

Det är viktigt för min självkänsla nu när jag försöker bygga upp den igen, att jag påminner mig själv om att jag har många fina människor omkring mig som älskar mig, trots att de vet mina fel och brister, trots att jag inte är perfekt. 

För det är ju inte perfekta vänner som jag själv vill ha, utan varma, vänliga, omtänksamma människor som noterar små detaljer om mej och som bär mig i sina hjärtan.

H.D.S.L.

Längsta dagen eller kortaste natten?

Nu är det midnatt och när jag vaknar i morgon är det midsommarafton. Svårt att bli sömnig denna magiska natt när temperaturen är tropisk och solen aldrig riktigt går ner. 

Har besökt Nyhemskonferensen idag. Förutom bra gudstjänst är den stora behållningen möten med människor. Man träffar gamla bekanta och nya vänner. Men jag måste erkänna att det är svårt ibland att vara ensam. Nej, jag vet att jag är inte ENSAM men jag har ingen som jag hör ihop med. När man haft det i 25 år så känns det konstigt att vara själv. Speciellt vid sådana här tillfällen med stora folksamlingar, fester och dylikt. Då sjunker min lilla självkänsla ner i skosulorna och jag känner mig ful, klumpig och tafatt. 

Va? Säger ni som känner mej, du är väl självsäker? Jovisst, självsäker är jag, dvs jag vet att jag kan en hel del, jag är hyfsat intelligent och presterar över genomsnittet. Men det handlar ju om vad jag GÖR. Men den jag ÄR känner jag mig betydligt mer osäker på. Min självkänsla är låg och det är något som jag behöver jobba med. Att jag är bra som jag är, att jag är en trevlig person, att jag duger bra. Det är svårt, och kanske ännu svårare när man gått igenom en kris som det faktiskt är att gå igenom en skilsmässa. Man har haft sin identitet i sin parrelation och plötsligt finns den inte mer. 

Jag är inte handfallen när det kommer till praktiska ting, men det är svårt ibland att veta hur man ska förhålla sig i just större grupper, samlingar och sammanhang. Då blir jag ett träsktroll i mina egna ögon. Och jag tror ju att jag blir det i andras ögon också. Att skiljas är på ett sätt ett misslyckande, man hade lovat att älska varann i nöd och lust men så klarade man inte det. Då är det nog nära till hands att känna sig som en looser, och man frågar sig med jämna mellanrum om man gav upp för lätt, förr tidigt, kunde man ha löst problemen? 

Men på att annat plan så vet jag att det som hände var oundvikligt, olösligt och ofrånkomligt. Nu är jag ensam och till freds med det. Därför händer det ofta att jag väljer att avstå större arrangemang med folk. Alla ser ut att höra ihop med någon, alla ser ut att vara så lyckliga, alla andra... Jag ser bara deras utsida, deras finputsade fasad och jag känner min egen trasighet och skörhet. Jag frågar mig själv vilka drömmar jag har om framtiden men jag har inga svar. Jag lever väldigt mycket i nuet och tänker inte så mycket på framtiden. 

Förutom den gränslösa, hejdlösa kärlek jag har till mina två barn, är det lite skrämmande tomt i mitt hjärta. Jag undrar om jag någonsin kommer att älska någon igen. Kommer jag att bli älskad? Eller kommer resten av mitt liv vara en känslomässig tomhet? Jag har inget svar på det, utan det är en av många funderingar jag bär på. 

Jag har blivit duktig på att njuta av nuet, ta vara på de till synes vanliga sakerna som händer. Nu sitter jag igen på min fina balkong och njuter av den ljumma natten. Äter lite kvarlämnade popcorn och skriver i min blogg. Nu är det midsommarafton och jag bör väl sova några timmar innan dagen tar fart. Jag och barnen ska tillbringa dagen i släktens stuga tillsammans med släkten. Blir säkert en fin dag. Men jag undrar vem jag är, vart jag är på väg, vad jag vill och vad jag ska drömma om...

H.D.S.L. Och trevlig midsommar...

Sjung om studentens lyckliga dar...

Ja, idag tog gymnasietreorna studenten och sprang ut på gröngräset som yviga kalvar där nära och kära stod och väntade i tusental. Med mer eller mindre pinsamma skyltar föreställandes studenten som liten. Med blommor och små mjukisdjur i blågula snören. Sedan drog studenterna iväg på sina flak runt stan och vi andra åkte hem, hämtade mer blommor och paketer för att sedan gå på fest hemma hos studenterna. 

Det är skillnad på fest och fest. En del dukar för 12 personer, andra för 120 gäster. Men antal släktingar och vänner är ju inte det viktigaste utan studenten själv. Nu är plugget slut. Nu börjar allvaret, säger vi medelålders med skärpa i rösten. Det är nu själva livet börjar. Verkligheten. Ut ur den skyddade, trygga, kända tillvaro som är skolan. Studentens lyckliga dar som man sjunger om, de är förbi nu. Nu ska man bli något, prestera något, visa vad man kan, duger till och har lärt sig. 

Jag tycker själv att mina två sista år i skolan var mina roligaste år i livet (hittills, får man väl tillägga..) 

Efter 9:an gick jag två år Distribution-Kontor, som den då hette, och i väntan på intagning till Reklamskolan i Skara, som var min dröm, gick jag ett tilläggsår på gymnasiet eftersom Reklamskolan bara tog in vartannat år. Då läste jag EkHs, ekonomisk högre specialkurs med en massa specialämnen och kurser. Faktiskt det bästa jag läst. Sen då Reklamskolan i Skara. Då var jag 19 år och flyttade till en etta med kokvrå på 26 kvm. Alla i klassen utom en (som faktiskt var från Skara) kom från andra orter i Småland, Västergötland och Dalsland så vi var alla lika vilse och ensamma. Därför fick vi en fantastisk sammanhållning och gemenskap. Vi hade galet kul tillsammans! Vi hade fester, vi pluggade, vi åkte till Skövde eller Göteborg och shoppade, vi skrev dikter, målade tavlor, satt uppe på nätterna och pratade, vi sjöng i ett rockband, vi blev kära, hjärtekrossade och kära igen. Kort sagt, det var studentens lyckliga dar och det har präglat mitt liv allt sedan dess. I en miljö av kreativa människor, reklamfolk, konstnärer, artister (Skara skolscen drog en del coola människor till stan) där fick man en rejäl dos av tolerans. Där var de homosexuella och bisexuella, de narcissistiska och de överambitiösa, känslomänniskorna och de som var begåvade med kreativa talanger. 

Men alla bidrog med något i samtalen, alla var varma, vänliga individer, alla var lika värdefulla.

Så försöker jag alltid se på mina medmänniskor. Jag kan aldrig döma någon för jag vet inte vilken strid som pågår i dess inre. Jag har inte facit, jag är inte själva måttstocken varpå resten av mänskligheten ska mätas - och jag blir oerhört trött på människor som anser sig vara just det. Måttstocken, världssamvetet, livsdomaren. Jag kan bara möta människor där de är, som de är och vara så vänlig det går. Självklart ska jag försöka resonera med de som har en destruktiv livsstil för deras eget bästa, men jag kan aldrig påtvinga någon annan min egen inre standard. Kanske kan jag inspirera någon genom att våga vara mig själv och visa vad min standard är. Då växer något fram ur ens inre, som blir hållbart och trovärdigt. Att tvinga på någon ett yttre beteende kan bara sluta i nederlag. 

Idag var det student för de som idag är 19 år, och jag gjorde en mental resa 30 år bakåt i tiden..

H.D.S.L.